Texter på ämnet

Ett Guds barn fruktar varken livet eller döden, ty grunden för dess andliga liv är insikten om att vara ett Guds barn: Gud är min Fader, tänker barnet, och han är upphovet till allt gott, han är Godheten själv.

Men handlar du och jag verkligen som Guds barn?

Vad den sjuka kvinna som jag gav själavård älskade Guds vilja! I sin långvariga, smärtsamma och komplicerade sjukdom (inte en enda kroppsdel var frisk) såg hon Jesu välsignelse och förkärlek: och även om hon i sin ödmjukhet hävdade att hon förtjänade straff, var inte den fruktansvärda smärta som hon kände i hela sin kropp ett straff, utan barmhärtighet.

Vi talade om döden. Och om himlen. Och om vad hon skulle säga till Jesus och till vår Fru … och om hur hon därifrån skulle "arbeta" mer än här nere … Hon ville dö när Gud så önskade … men — utbrast hon fylld av glädje — om det ändå vore just idag! Hon betraktade döden med glädjen hos den som vet att hon, när hon dör, går till sin Fader.

Var inte rädd för döden. Den är din vän!

Se till att vänja dig vid denna verklighet, föreställ dig ofta din grav och se, lukta och känn på din ruttna kropp, en vecka efter din död.

Minns det i synnerhet då ditt kötts häftiga böjelser oroar dig.

Då han öppnade sin själ för mig, sade han: "De här dagarna har jag föreställt mig döden som vila, trots mina svåra brott. Och jag tänkte så här: om man skulle säga till mig ’det är dags att dö’, med vilken glädje skulle jag då inte svara ’det är dags att Leva’".

Att dö är någonting gott. Hur kan man vara troende och samtidigt rädd för döden? … Men det vore fegt av dig att vilja dö så länge som Herren vill behålla dig på jorden. Att leva, leva och lida och arbeta av Kärlek: det är din uppgift.

Tänk, åtminstone en gång om dagen, på din dödsstund, för att i det ljuset bedöma varje dags händelser.

Jag försäkrar dig om att du kommer att få en bra upplevelse av den frid som denna betraktelse medför.