Texter på ämnet

Jesus Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa

Guds Son blev kött och är perfectus Deus, perfectus homo, fullkomlig Gud och fullkomlig människa. I detta mysterium finns något som borde skaka om oss kristna. Jag var och förblir rörd: jag skulle vilja återvända till Loreto. Jag beger mig dit i tanken för att återuppleva Jesu barndomsår, då jag upprepar och betraktar detta Hic Verbum caro factum est.

Jesus Christus, Deus Homo, Jesus Kristus, Gud och människa. Detta är en av de magnalia Dei, Guds stora gärningar, som vi måste meditera över och för vilken vi måste vara tacksamma gentemot vår Herre som har kommit för att föra fred på jorden åt dem han har utvalt. Åt alla människor som vill förena sina viljor med Guds goda vilja: inte bara åt de rika, och heller inte bara åt de fattiga! Åt alla människor, åt alla bröder! För vi är alla bröder i Jesus, Guds barn, Kristi bröder: hans moder är vår moder.

Det finns bara en ras på jorden: Guds barns ras. Vi måste alla tala samma språk, det som vår Fader i himlen lär oss: det språk som är Jesu dialog med Fadern, det språk som man talar med hjärtat och med huvudet, det som ni just nu använder i er bön. Det språk kontemplativa människor talar, människor som är andliga för att de har upptäckt att de är Guds barn. Det är ett språk som tar sig uttryck i tusentals viljeakter, i klara ljus som upplyser förståndet, i vårt hjärtas ingivelser, i föresatser att leva ett hederligt liv, fullt av godhet, glädje och frid.

Det är nödvändigt att titta på Barnet, vår Kärlek, i vaggan. Vi bör titta på det medvetna om att vi står inför ett mysterium. Vi måste acceptera mysteriet genom tron, och likaledes genom tron fördjupa oss i dess innebörd. För att göra det behöver vi en kristen människas ödmjuka inställning: vi får inte vilja förminska Guds storhet så att den passar våra fattiga koncept och våra mänskliga förklaringar, utan förstå att detta mysterium i sin dunkelhet är ett ljus som leder människornas liv.

Vi ser – säger den helige Johannes Chrysostomos – att Jesus har trätt fram ur vår krets, ur vår mänskliga natur, och att han är född av en mor som är jungfru. Men vi förstår inte hur han kan ha utfört detta under. Låt oss inte trötta ut oss i försöken att upptäcka det. Låt oss hellre ödmjukt acceptera vad Gud uppenbarat för oss, utan att nyfiket försöka utforska vad Gud har dolt för oss. Genom att ödmjuka oss på det viset kommer vi att kunna förstå och älska. Mysteriet kommer då att bli för oss en lysande undervisning, mera övertygande än vilket mänskligt resonemang som helst.

En blick på världen, en blick på Guds folk, får oss nu i början av maj att betrakta den marianska fromheten, som tar sig uttryck i många olika vanor, gamla såväl som nya, men alla präglade av samma anda av kärlek.

Det är glädjande att se hur vördnaden för den heliga Jungfrun ständigt är lika levande och hur den bland oss kristna väcker en övernaturlig strävan efter att handla som domestici Dei, som medlemmar av Guds familj.

När ni under dessa dagar ser så många kristna som på otaliga sätt uttrycker sin kärlek till den heliga Jungfrun Maria, känner säkert även ni er ännu mer delaktiga i Kyrkan, ännu mer som bröder till dessa era bröder. Det är som en familjesammankomst där vuxna barn, som livet har skilt från varandra, åter sammanstrålar hos sin mor med anledning av någon högtid. Och om de någon gång har grälat och behandlat varandra illa, så gör de det inte den dagen: den dagen känner de sig förenade, alla känner de igen varandra i sin gemensamma tillgivenhet.

Maria bygger ständigt upp Kyrkan, hon församlar den, bevarar dess enhet. Det går inte att hysa en äkta vördnad för den heliga Jungfrun utan att känna sig innerligt knuten till Kristi mystiska kropps övriga medlemmar och djupare förenad med dess synliga huvud, påven. Därför tycker jag om att upprepa: omnes cum Petro ad Iesum per Mariam!, alla, tillsammans med Petrus, till Jesus genom Maria! Och när vi förstår att vi är delaktiga i Kyrkan och uppmanade att känna oss som bröder i tron, upptäcker vi med djupare insikt det brödraskap som förenar hela mänskligheten: för Kyrkan har utsänts av Kristus till alla folk och stammar.

Vad jag nyss sagt är något vi alla har upplevt, eftersom vi aldrig har saknat tillfälle att märka de övernaturliga effekterna av en uppriktig vördnad för Jungfrun. Var och en av er skulle kunna berätta många saker. Och jag också: jag drar mig till minnes en vallfärd jag gjorde 1935 till ett Mariakapell i Kastilien, Sonsoles.

Det var inte en vallfärd i ordets vanliga betydelse. Där fanns varken buller eller trängsel: vi var tre stycken. Jag respekterar och älskar dessa andra offentliga uttryck för fromhet, men personligen föredrar jag att försöka erbjuda Maria samma kärlek och samma entusiasm genom personliga besök, eller i små grupper, med en känsla av intimitet.

Under den där vallfärden till Sonsoles fick jag veta ursprunget till detta sätt att åkalla den heliga Jungfrun. Det är en detalj utan större betydelse, men den visar hur det områdets befolkning känner sig som barn till vår Fru. Den bild av henne som vördas på den platsen gömdes under en period vid tiden för kampen mellan kristna och muslimer i Spanien. Efter några år upptäcktes statyn av några herdar som – enligt vad traditionen berättar – utbrast följande då de såg henne: Vad vackra ögon! De är som solar!*

Kristi moder, de kristnas moder

Sedan den dagen år 1935 har jag brukat göra många besök i vallfartsorter tillägnade vår Fru, och jag har haft tillfälle att reflektera och meditera över den tillgivenhet som så många kristna visar Jesu moder. Jag har alltid ansett att denna tillgivenhet är ett tecken på besvarad kärlek, ett bevis på barns tacksamhet. Maria är nämligen mycket nära knuten till det yttersta uttrycket för Guds kärlek, Inkarnationen: Ordet blev en människa som vi, och tog på sig vårt elände och våra synder. Maria, trogen det gudomliga uppdrag som hon hade skapats för, har tjänat och tjänar fortfarande – ständigt lika frikostigt – oss människor, som alla är kallade att vara bröder och systrar till hennes Son, Jesus. Och Guds moder är nu verkligen människornas moder.

Det är så därför att Herren ville att det skulle vara så. Och den helige Ande såg till att detta nedtecknades, så att det skulle vara uppenbart för alla generationer: Vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.

Johannes, den lärjunge Jesus älskade, tog emot Maria i sitt hem, i sitt liv. Författare av andlig litteratur har i dessa ord som återges i det heliga evangeliet sett en uppmaning riktad till alla kristna att på samma sätt ta emot Maria i sina liv. På sätt och vis är detta förtydligande nästan överflödigt. Maria vill säkerligen att vi skall åkalla henne, vända oss till henne med förtröstan, åberopa hennes moderskap och be henne att vara för oss en mor.

Men hon är en moder som man inte måste bönfalla enträget, som rentav förekommer våra böner, för hon känner till våra behov och kommer skyndsamt till vår hjälp. Hon visar därigenom i handling att hon ständigt kommer ihåg sina barn. Var och en av oss kan finna tusen olika skäl för att på ett mycket speciellt sätt känna sig som Marias barn, om vi betraktar vårt eget liv och ser hur Guds barmhärtighet uppenbaras i det.

Att göra sig lika barn i kärleken till Gud

Låt oss noga betrakta denna punkt, för den kan hjälpa oss att förstå mycket viktiga ting, eftersom Marias mysterium låter oss inse att man för att närma sig Gud måste göra sig liten. Sannerligen – utbrast Herren vänd till sina lärjungar – om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket.

Att göra sig lika barn: att avstå från högmod och självtillräcklighet, att erkänna att vi själva ingenting förmår, eftersom vi behöver vår Fader Guds nåd och kraft för att lära oss gå och för att härda ut längs vägen. Att vara liten kräver att man tror som barn tror, älskar som barn älskar, överlämnar sig som barn överlämnar sig, ber som barn ber.

Och allt detta lär vi oss genom att umgås med Maria. Vördnad av Jungfrun är varken sötsliskig eller vek. Den är tröst och jubel som fyller själen, just därför att den kräver att vi djupt och fullt ut utövar vår tro och därigenom stiger ur oss själva och ställer vårt hopp till Herren. Herren är min herde – lyder en av psalmerna –, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.

Eftersom Maria är en moder, lär vi oss genom att vörda henne att vara barn: att verkligen älska, utan begränsningar; att vara enkla, inte komplicerade som man blir av att egoistiskt tänka bara på sig själv; att vara glada, då vi vet att ingenting kan förstöra vårt hopp. Början på den väg som leder till att man blir fullständigt tokig av kärlek till Jesus består i att förtröstansfullt älska Maria. Så skrev jag för många år sedan i förordet till några kommentarer över den heliga rosenkransen, och alltsedan dess har jag många gånger erfarit sanningen i dessa ord. Jag vill inte göra några långa utläggningar för att förklara denna tanke, snarare uppmanar jag er att göra samma erfarenhet, att själva upptäcka det, genom att kärleksfullt umgås med Maria, öppna ert hjärta för henne, anförtro henne era glädjeämnen och sorger, be henne att hjälpa er att lära känna och följa Jesus.

Maria får oss att känna vårt brödraskap

Vi kan inte umgås med Maria som ett av hennes barn och bara tänka på oss själva och våra egna problem. Vi kan inte umgås med Jungfru Maria och dröja vid våra egna själviska problem. Maria för oss till Jesus, och Jesus är primogenitus in multis fratribus, förstfödd bland många bröder. Att känna Jesus får oss alltså att inse att vi inte kan leva vårt liv på annat sätt än i självutgivelse i våra medmänniskors tjänst. En kristen kan inte uppehålla sig vid sina egna problem, eftersom han måste leva vänd mot den universella Kyrkan och tänka på alla människors frälsning.

Ur detta perspektiv är till och med aspekter som skulle kunna anses vara privata och intima – som ansträngningen att göra framsteg i det inre livet – i själva verket inte personliga: den egna helgelsen utgör nämligen en helhet tillsammans med apostolatet. Vi bör därför anstränga oss i vårt inre liv och i utövandet av de kristna dygderna och tänka på hela Kyrkans väl. Vi kommer nämligen inte att kunna göra gott och låta andra känna Kristus om det i oss själva saknas ett uppriktigt åtagande att omsätta evangeliets lära i praktiken i det som är vår egen verklighet.

Impregnerade av denna anda kommer våra böner, även om de börjar med betraktelser av skenbart personliga ämnen och föresatser, i slutänden alltid att leda till vår nästas väl. Och om vi längs vår vandring håller den heliga Jungfrun i handen, kommer hon att få oss att känna oss som bröder till alla människor: för vi är alla barn till den Gud vars Dotter, Brud och Mor hon är.

Vår nästas problem måste bli våra problem. Det kristna broderskapet måste vara så djupt förankrat i vår själ att ingen människa är oss likgiltig. Maria, Jesu moder som närde honom, uppfostrade honom, åtföljde honom under hans jordiska vandring och nu befinner sig vid hans sida i himlen, kommer att hjälpa oss att känna igen Jesus som går förbi, som uppenbarar sig för oss i våra medmänniskors behov.

Den helige Johannes har i sitt evangelium nedtecknat en underbar fras av den heliga Jungfrun, uttalad vid ett tillfälle som vi redan har betraktat: bröllopet i Kana. Evangelisten berättar att Maria vände sig till tjänarna och sade: Gör det han säger åt er. Det är det som allting handlar om: att få människorna att ställa sig framför Jesus och fråga honom: Domine, quid me vis facere? Herre, vad vill du att jag skall göra?

Den kristnes apostolat – och jag avser nu en vanlig kristen, en man eller kvinna som lever som vem som helst bland sina likar – är ett stort kateketiskt arbete, under vilket den kristne genom personligt umgänge, lojal och äkta vänskap, uppväcker en längtan efter Gud i sina medmänniskor och hjälper dem att upptäcka nya horisonter: naturligt, enkelt, genom det exempel som följer av att man lever sin tro väl, genom ord som är älskvärda men fulla av kraften i Guds sanning.

Var djärva. Ni kan räkna med Marias hjälp, hon som är Regina apostolorum, apostlarnas Drottning. Och vår Fru vet att göra sina barn medvetna om sina respektive plikter, utan att därigenom sluta vara en moder. Den som närmar sig Maria och betraktar hennes liv, kommer alltid att få erfara den stora välgärningen att av henne ledas till korset för att där betrakta Guds Sons exempel ansikte mot ansikte. I detta möte, som är avgörande för det kristna livet, för hon vår talan så att den yngre brodern – du och jag – till sist kan försonas med Faderns förstfödde Son.

Många omvändelser, många beslut att hänge livet i Guds tjänst, har föregåtts av ett möte med Maria. Vår Fru har främjat vår vilja att söka, hon har moderligt väckt oron i vår själ, hon har fått oss att längta efter en förändring, ett nytt liv. Och så har hennes gör det han säger åt er förvandlats till kärleksfull hängivelse, till en kristen kallelse som alltsedan dess upplyser hela vårt liv.

Denna stund av samtal inför Herren, under vilken vi har betraktat hur han och vi vördar och älskar hans och vår moder, kan därför leda till att vår tro får nytt liv. Maj månad har nyss börjat. Herren vill att vi inte skall försumma detta tillfälle till att växa i kärlek till honom genom att umgås med hans moder. Må vi varje dag kunna visa henne goda barns ömhetsbetygelser – små saker, finkänsliga tecken på tillgivenhet – som blir till stora gärningar av personlig helighet och apostolat, det vill säga till ett ständigt åtagande för att bidra till den frälsning som Kristus har kommit för att skänka världen.

Sancta Maria, Spes nostra, Ancilla Domini, Sedes sapientiae, ora pro nobis! Heliga Maria, vårt hopp, Herrens tjänarinna, vishetens säte, be för oss!