Texter på ämnet

Ingenting är främmande för Kristi omsorg. Om vi talar med teologiskt djup, det vill säga om vi inte begränsar oss till funktionella kategorier utan för ett stringent resonemang, går det inte att säga att det finns någon enda – god, hedervärd eller ens likgiltig – företeelse som är uteslutande profan sedan Guds Ord tagit sin boning bland människornas barn, varit hungrig och törstig, arbetat med sina händer, erfarit vänskap och lydnad och upplevt lidande och död. För Fadern beslöt att låta all fullhet bo i Kristus och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.

Vi bör älska världen, arbetet, allt det mänskliga, för världen är god: det var Adams synd som bröt skapelsens gudomliga harmoni, men Gud Fader sände sin enfödde Son för att återställa den friden. För att vi, efter att ha blivit adoptivbarn, skulle kunna befria skapelsen från oordningen och försona allting med Gud.

Varje människas personliga situation är oefterliknelig, frukten av en unik kallelse som måste levas intensivt och i vilken Kristi anda måste förverkligas. Genom att vi bland våra likar lever ett kristet liv, vardagligt men i överensstämmelse med vår tro, kommer vi då att vara Kristus närvarande bland människorna.

Säden och ogräset

Med hjälp av Kristi lära, inte av mina egna ideer, har jag beskrivit en idealisk kristen väg. Ni håller nog med om att det är ett högt ställt mål, ädelt och attraktivt. Någon kanske frågar sig själv, är det möjligt att leva så i dagens samhälle?

Herren har förvisso kallat oss i en tid då det talas mycket om fred och det inte finns någon fred: varken frid i människornas själar eller fred i institutionerna, i samhällslivet eller mellan folken. Det talas ständigt om jämlikhet och demokrati och det finns ett överflöd av slutna, ogenomträngliga grupper. Han har kallat oss i en tid då man ropar efter förståelse, och förståelsen lyser med sin frånvaro, till och med mellan personer som handlar i god tro och önskar visa kärlek gentemot nästan för – glöm inte det! – kärleken består mer i att förstå än i att ge.

Vi lever i en epok då fanatiska och omedgörliga personer – som inte förmår lyssna till andras argument – försvarar sig själva genom att beskylla sina offer för att vara våldsamma och aggressiva. Han har, avslutningsvis, kallat oss då man hör det pratas mycket om enhet och det kanske kan vara svårt att föreställa sig större oenighet till och med bland oss katoliker, för att då inte tala om oenigheten bland folk i allmänhet.

Jag gör aldrig politiska överväganden, för det är inte min uppgift. För att som en präst beskriva situationen i dagens värld, behöver jag bara dra mig till minnes en av Herrens liknelser: den om säden och ogräset. Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. Situationen är tydlig: åkern är bördig och utsädet gott, åkerns herre har kastat ut utsädet i rätt tid och enligt konstens alla regler, dessutom har han organiserat en vaktstyrka som skall bevaka den nyligen genomförda sådden. Om det därefter växer ogräs, är det för att det har saknats gensvar, för att människorna – i synnerhet vi kristna – har somnat och tillåtit fienden att närma sig.

När de oansvariga tjänarna frågar Herren varför det har vuxit ogräs i hans åker, är svaret uppenbart: inimicus homo hoc fecit, det är en fiende som har varit framme! Vi kristna, som borde ha vakat och sett till att de goda ting som Skaparen satt i världen kunnat utvecklas i sanningens och det godas tjänst, har somnat – en sorglig lättja, denna sömn! – medan fienden och alla hans tjänare verkat oupphörligt. Ni ser ju hur ogräset har vuxit: vilken rik skörd överallt!

Jag är ingen olycksprofet. Med mina ord vill jag inte beskriva en nedslående och hopplös bild av verkligheten. Jag vill inte klaga över den tid Gud i sin försyn har velat att vi skall leva i. Vi älskar denna vår tid, för i den skall vi helga oss. Låt oss inte falla för naiv och fruktlös nostalgi: världen var inte bättre förr. Alltid, alltifrån Kyrkans första tid, medan man fortfarande hörde de första tolv predika, har våldsamma förföljelser och kätterier uppstått, lögner spritts och hatet fått fria tyglar.

Men det är heller inte rimligt att förneka att det onda har frodats. Över hela jorden, som är Kristi arv, över hela denna Guds åker, har det vuxit ogräs: och inte bara lite, utan ett överflöd av ogräs! Vi får inte låta oss luras av myten om att utvecklingen ständigt och oavbrutet går framåt. Utveckling är bra om den ges en korrekt ordning, och sådan utveckling önskar Gud. Men människor förefaller fästa större betydelse vid den falska utveckling som förblindar så många människor, som ofta inte förstår att mänskligheten genom vissa av sina framsteg i själva verket går bakåt och går miste om sina tidigare landvinningar.

Jag upprepar att Herren har givit oss världen i arv. Och vi måste hålla själen och förnuftet vakna, vi måste vara realister, utan att ge efter för uppgivenheten. Bara ett förhärdat samvete, bara den okänslighet som slentrian orsakar, bara lättsinnig slöhet kan få oss att betrakta världen utan att se det onda, att Gud förolämpas, att själarna ibland tillfogas obotlig skada. Vi måste vara optimister, men med en optimism som har sitt ursprung i tron på Guds makt – Gud förlorar inga slag –, med en optimism som inte följer av mänsklig tillfredsställelse, av dum och högfärdig självgodhet.

Att vara apostel för apostlar

Att fylla världen med ljus, att vara salt och ljus: så har Herren beskrivit sina lärjungars uppdrag. Att föra det glada budskapet om Guds kärlek till världens yttersta gränser. Alla vi kristna måste, på ett eller annat sätt, ägna våra liv åt just detta.

Och mer än så: vi måste sträva efter att inte vara ensamma, vi måste uppmuntra andra att bidra till det gudomliga uppdraget att föra glädje och frid till människornas hjärtan. För med er andra, i den takt ni gör framsteg, skriver den helige Gregorius den store, önska ha följeslagare längs er vandring till Herren.

Men ni måste tänka på att cum dormirent homines, medan alla låg och sov, kom den som sådde ogräs, säger Herren i en liknelse. Vi människor riskerar ständigt att falla offer för egoismens och ytlighetens sömn, att fästa vårt hjärta vid tusentals flyktiga erfarenheter utan att fördjupa oss i de jordiska företeelsernas verkliga innebörd. Sannerligen är den något ont, denna sömn som kväver människans värdighet och gör henne till en slav under sina sorger!

Det finns emellertid något som måste smärta oss mer än allt annat: fallet med de kristna som skulle kunna ge mer men inte bestämmer sig för att göra det, som skulle kunna hänge sig helt och fullt, leva sin kallelse till att vara Guds barn i alla dess konsekvenser, men som inte vill vara generösa. Det måste smärta oss, för trons nåd har inte givits oss för att förbli dold, utan för att lysa för människorna. Dessutom står sådana människors timliga och eviga lycka på spel. Det kristna livet är ett gudomligt underverk, med löften om omedelbar tillfredsställelse och sinnesro, på villkor att vi förmår uppskatta Guds gåva och vara generösa utan att snåla.

Det är därför nödvändigt att väcka dem som kanske fallit i denna onda dvala: påminna dem om att livet inte är något att leka med, utan en gudomlig skatt som vi måste få att bära frukt. Det är även nödvändigt att visa vägen för dem som har god vilja och goda önskningar men som inte vet hur de skall omsätta dem i handling. Kristus manar oss. Var och en av er måste vara inte bara apostel, utan apostel för apostlar, föra med sig andra, få andra i rörelse så att även de kan göra Kristus känd.