Texter på ämnet

Hoppet i Advent

Jag ville inte säga er mer än så, denna första Adventssöndag, då vi börjar räkna dagarna till vår Frälsares födelse. Vi har betraktat den kristna kallelsen: hur Herren förlitat sig på oss för att föra människor till heligheten, för att föra dem till honom, förena dem med Kyrkan, utsträcka Guds rike till alla hjärtan. Herren vill att vi skall vara hängivna, trogna, finkänsliga, kärleksfulla. Han vill att vi skall vara heliga, att vi verkligen skall tillhöra honom.

Å ena sidan högmod, sinnlighet och livsleda, egoism. Å andra sidan kärlek, hängivelse, barmhärtighet, offervilja, glädje. Du måste välja. Du har blivit kallad till att leva av tro, hopp och kärlek. Du kan inte sänka dina ambitioner och nöja dig med en medelmåttig isolering.

En gång såg jag en örn instängd i en bur av järn. Den var smutsig och saknade en hel del fjädrar, i sina klor höll den ett stycke ruttet kött. Då tänkte jag på vad det skulle bli av mig om jag svek den kallelse som Gud givit mig. Jag tyckte synd om det ensamma, fängslade djuret som ju var skapat till att flyga på oerhörda höjder och se solen ansikte mot ansikte. Du kan svinga dig upp till dessa ödmjuka höjder av kärlek till Gud och hängivelse åt alla människor. Men för att göra det är det nödvändigt att det i själen inte finns några vinklar och vrår som Jesu Kristi sol inte kan tränga in i. Du måste kasta ut all oro som avlägsnar dig från honom. Då kommer du att ha Kristus i ditt förstånd, Kristus på dina läppar, Kristus i ditt hjärta och Kristus i dina handlingar. Hela ditt liv – ditt hjärta och dina handlingar, ditt förstånd och ditt tal – kommer att vara fullt av Gud.

Lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig, läste vi i evangeliet. Adventstiden är en hoppets tid. Hela vår kristna kallelses vidsträckta horisont, detta helgjutna liv som grundas på medvetenheten om Gud vår Faders närvaro, kan och bör förverkligas varje dag.

Be vår Fru om det tillsammans med mig, och föreställ dig hur hon kan ha tillbringat de månader hon väntade Sonen som skulle födas. Och vår Fru, den heliga Maria, kommer att göra så att du blir alter Christus, ipse Christus, en annan Kristus, Kristus själv!

Det är tron på Kristus, som dött och uppstått, som är närvarande i alla och vart och ett av vårt livs ögonblick, som upplyser våra samveten och manar oss att av alla våra krafter engagera oss i mänsklighetens historias alla bekymmer och problem. I denna historia, som började med världens skapelse och som kommer att avslutas i och med tidens slut, är en kristen inte statslös. Han är en medborgare i människornas stad, med själen full av en längtan efter Gud, vars kärlek han börjar se redan i denna etapp i tiden och i vilken han känner igen det mål som vi alla som lever på denna jord är kallade till.

Om mitt eget vittnesbörd kan vara av intresse, kan jag säga att jag alltid har sett mitt arbete som präst och själasörjare som en uppgift som syftar till att ställa varje människa inför hennes livs alla krav och hjälpa till henne med att upptäcka vad Gud, rent konkret, begär av henne, utan att på något sätt begränsa det heliga oberoende och det välsignade personliga ansvar som kännetecknar ett kristet samvete. Detta handlingssätt och denna anda grundas på respekten för den uppenbarade sanningen och på kärleken till människans frihet. Jag skulle kunna tillägga att det även grundas på vissheten om att historien inte är avgjord, utan öppen för många möjligheter som Gud inte har velat stänga för oss.

Att följa Kristus innebär inte att man tar sin tillflykt till kyrkobyggnaden och rycker på axlarna åt samhällets utveckling, åt människornas och folkens landvinningar eller misstag. Tvärtom, den kristna tron får oss att se på världen som Herrens skapelse och därför att uppskatta allt som är ädelt och vackert, att erkänna värdigheten som tillkommer varje person, skapad till Guds avbild, och att beundra frihetens underbara gåva, genom vilken vi är herrar över våra handlingar och – Gud ske lov – kan bygga vårt eviga öde.

Det skulle vara liktydigt med att förminska tron, att reducera den till en världslig ideologi, att förvandla den till ett politiskt-religiöst standar som man använder för att hota och – i kraft av en förment gudagiven myndighet – fördöma dem som inte tänker på samma sätt i frågor som till sin natur är öppna för många olika lösningar.

Att betrakta värdigheten i det uppdrag som Gud kallar oss till kanske kan framkalla förmätenhet och högmod i en människas själ. Men vår uppfattning om den kristna kallelsen är falsk om den förblindar oss, om den får oss att glömma att vi är gjorda av lera, att vi är stoft och elände. Det onda finns inte bara i världen, runt omkring oss, det onda finns även inom oss, förankrat i vårt hjärta, och gör oss i stånd till skamliga och egoistiska handlingar. Det är bara Guds nåd som är en fast klippa: vi är sand, kvicksand.

Om man betraktar människans historia eller världens nuvarande tillstånd, gör det ont att se att det efter tjugo århundraden finns så få som kallar sig kristna och att de som gör anspråk på det namnet så ofta inte är sin kallelse trogna. En man som inte saknade hjärta, men väl tro, sade för många år sedan så här till mig, samtidigt som han pekade på en jordglob: Se, här är Kristi misslyckande. Så många århundraden har gått under vilka man försökt föra hans lära till människorna, och ni ser resultatet: det finns inga kristna.

Det saknas inte människor som fortfarande tycker så. Men Kristus har inte misslyckats: hans ord och liv gör ständigt världen fruktbar. Kristi verk, den uppgift som hans Fader anförtrodde åt honom, håller på att förverkligas, dess styrka går igenom historien och för med sig det sanna livet, och när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

I denna uppgift som Gud håller på att förverkliga i världen, har han velat att vi skall samarbeta med honom, han har velat ta den risk vår frihet innebär. Det gör mig djupt rörd att betrakta den nyfödde Jesus i Betlehem: ett försvarslöst, oskyddat barn som inte kan göra motstånd. Gud överlämnar sig i människornas händer, han närmar sig oss och sänker sig till vår nivå.

Jesus Kristus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt. Gud går vår frihet, vår ofullkomlighet, vårt elände till mötes. Han går med på att hans gudomliga skatter bärs i lerkrus, att vi gör dem kända genom blandningen av våra mänskliga brister och hans gudomliga kraft.

Personlig frihet

När en kristen arbetar, som han är skyldig att göra, skall han inte fly undan eller ringakta det värde som mänskliga ting har i sig. Om man med uttrycket välsigna mänskliga aktiviteter menar att ogiltigförklara eller försvaga dessa aktiviteters egen dynamik, skulle jag vägra att använda sådana ord. Personligen har jag aldrig tyckt om att människans vardagliga verksamhet bär som en påklistrad etikett en konfessionell beteckning. Jag anser, även om jag respekterar den motsatta ståndpunkten, att man då riskerar att missbruka vår heliga tro, inte minst för att man ibland har använt en katolsk etikett för att rättfärdiga handlanden och verksamheter som inte alltid varit hedervärda.

Om världen och allt som finns i den – utom synden – är god, för att den är Gud vår Herres verk, skall de kristna, ständigt kämpande för att undvika att förolämpa Gud – en positiv kamp av kärlek – ägna sig åt allt som är jordiskt, sida vid sida med övriga medborgare. De måste försvara alla positiva värden som följer av personens värdighet.

Och det finns ett värde som de kristna alltid måste visa särskild uppskattning: den personliga friheten. Det är endast om vi försvarar våra medmänniskors individuella frihet och motsvarande personliga ansvar som vi med mänsklig och kristen heder i behåll kan försvara vår frihet på samma sätt. Jag upprepar och kommer oupphörligen att upprepa att Herren fritt har givit oss en stor övernaturlig gåva, den gudomliga nåden, och en annan underbar mänsklig gåva som är den personliga friheten, som – för att inte fördärvas och omvandlas till lättfärdighet – kräver integritet och en effektiv ansträngning för att handla inom gränserna för Guds lag, för där herrens Ande är, där är frihet.

Kristi rike är ett frihetens rike: här finns inga andra slavar än de som frivilligt slår sig i bojor av kärlek till Gud. Välsignat vare detta kärlekens slaveri som gör oss fria! Utan frihet kan vi inte besvara nåden, utan frihet kan vi inte hänge oss fritt till Herren, av det mest övernaturliga skäl som finns: för att vi helt enkelt vill göra det.

Vissa av er som lyssnar till mig nu känner mig sedan många år tillbaka. Ni kan intyga att jag hela mitt liv har predikat om personlig frihet, förenad med personligt ansvar. Jag har sökt efter den och söker den fortfarande, över hela världen, som Diogenes sökte efter människan. Och varje dag älskar jag den mer, jag älskar den mer än allt annat jordiskt: den är en skatt som vi aldrig kommer att värdesätta tillräckligt högt.

När jag talar om personlig frihet, gör jag det inte för att ha den som en ursäkt för att tala om andra problem som kanske är högst legitima, men inte hör hemma i min tjänst som präst. Jag vet att det inte är min sak att diskutera om världsliga och övergående ämnen som hör till den timliga och civila sfären, ämnen som Herren har lämnat åt människorna att diskutera fritt och fridfullt. Jag vet även att en präst, som skall undvika alla mänskliga grupperingar, endast skall tala för att leda själarna till Gud, till hans frälsande andliga lära, till de sakrament som Jesus Kristus inrättat, till det inre liv som närmar oss till Herren och gör att vi vet oss vara hans barn och därför bröder till alla människor utan undantag.

Vi firar idag Kristus Konungens högtid. Jag går inte utöver gränserna för min prästerliga tjänst om jag säger att om någon anser Kristi rike vara ett politiskt program, så har denne någon inte trängt tillräckligt djupt in i trons övernaturliga mål och riskerar att lägga bördor på människornas samveten som inte är Jesu bördor, för hans ok är skonsamt och hans börda lätt. Låt oss verkligen älska alla människor, låt oss älska Kristus över allting annat. Då kommer vi inte att kunna annat än att älska våra medmänniskors legitima frihet i en fredlig och förnuftig samvaro.