Texter på ämnet

Det finns en av den helige Andes gåvor som jag anser att alla vi kristna har ett särskilt behov av, nämligen vishetens gåva. Denna gåva får oss att känna Gud, att njuta av hans närvaro, och gör oss förmögna att döma rätt i situationer och frågor som hör till detta liv. Om vi vore konsekventa med vår tro, skulle vi inte kunna se oss omkring och betrakta historien och världen utan att erfara samma känslor inom oss som Jesus Kristus själv: När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.

Det är alls inte så att vi kristna inte lägger märke till allt det goda som finns i mänskligheten, att vi inte uppskattar sunda glädjeämnen eller är delaktiga i jordiska strävanden och ideal. Tvärtom, vi kristna känner allt detta i själens innersta, med särskilt djup delaktighet och inlevelse, eftersom vi bättre än andra människor känner till den mänskliga själens djup och rikedom.

Den kristna tron gör oss inte räddhågsna och bromsar inte heller Andens ädla impulser, utan förstorar dessa genom att avslöja deras sanna och mest äkta innebörd: vi är inte kallade till att söka vilken lycka som helst, utan till att träda in i Guds innersta, till att känna och älska Gud Fader, Gud Son och Gud helige Ande och, i Guds Enhet och Treenighet, alla änglar och alla människor.

Detta är den kristna trons stora djärvhet: att förkunna den mänskliga naturens värde och värdighet och att hävda att vi, genom nåden som höjer oss till det övernaturliga planet, har skapats för att uppnå värdigheten att vara Guds barn. En i sanning obegriplig djärvhet, om den inte grundades på Gud Faders beslut att rädda oss, om den inte hade bekräftats genom Kristi blod och styrkts och möjliggjorts av den helige Andes ständiga verkan.

Vi måste leva av tron och växa i tron, tills det om var och en av oss, om varje kristen, går att säga samma sak som en av Östkyrkans stora kyrkolärare skrev för många århundraden sedan: På samma sätt som genomskinliga och klara kroppar glänser och skimrar när de träffas av ljusstrålar, blir även de själar som leds och upplyses av den helige Ande andliga och upplyser sin omgivning med nådens ljus. Från den helige Ande kommer kunskapen om framtiden, insikten om mysterierna, förståelsen för de dolda sanningarna, fördelningen av gåvorna, det himmelska medborgarskapet, umgänget med änglarna. Från honom kommer den glädje som aldrig tar slut, uthålligheten i Gud, likheten med Gud och det mest upphöjda som kan tänkas, vårt gudomliggörande.

Insikten om storslagenheten i människans värdighet – som är särskilt upphöjd och ofattbar i det att vi genom nåden görs till Guds barn – är i en kristen oupplösligt förbunden med ödmjukheten, eftersom det inte är våra krafter som räddar oss och ger oss liv, utan Guds ynnest. Detta är en sanning som aldrig får glömmas bort, eftersom gudomliggörandet annars skulle fördärvas och bli förmätenhet, högmod och förr eller senare leda till ett andligt sammanbrott till följd av erfarenheten av den egna svagheten och det egna eländet.

Skall jag våga säga att jag är helig? – frågade sig den helige Augustinus. Om jag sade att jag är helig och menade att jag helgar och inte behöver någon som helgar mig, skulle jag vara en högfärdig lögnare. Men om vi med helig menar någon som är helgad (i enlighet med det som står att läsa i Tredje Moseboken: var heliga, för jag, Gud, är helig), då kan även Kristi kropp, intill sista man vid världens yttersta gräns, förenad med sitt Huvud och underordnad sitt Huvud, djärvt säga: jag är helig.

Älska den tredje Personen i den heliga Treenigheten: lyssna till Guds ingivelser – uppmuntran och förebråelser – i ert väsens innersta, låt det ljus som uppfyller er själ upplysa er jordiska vandring: hoppets Gud kommer då att fylla oss med all tänkbar frid, så att hoppet ständigt växer sig allt starkare i oss genom den helige Andes kraft.

Att sätta Kristus på toppen av all mänsklig verksamhet

Det går att förverkliga detta program, det handlar inte om en meningslös dröm. Om vi människor ändå ville besluta oss för att bereda plats i våra hjärtan för Guds kärlek! Kristus, vår Herre, blev korsfäst, och upphöjd på korset återlöste han världen och återställde freden mellan Gud och människorna. Jesus Kristus påminner oss alla om följande: Et ego, si exaltatus fuero a terra, omnia traham ad meipsum, om ni sätter mig på toppen av all jordisk verksamhet, om ni uppfyller era skyldigheter i varje stund och vittnar om mig i det som verkar stort och i det som verkar litet, omnia traham ad meipsum, kommer jag att dra allt till mig. Mitt rike ibland er kommer att bli verklighet!

Kristus, vår Herre, fortsätter att ägna sig åt denna sådd som syftar till att rädda människorna och hela skapelsen, vår värld, som är god för att den var god då den kom ur Guds hand. Det var Adams skuld, människans högmods synd, som bröt skapelsens gudomliga harmoni.

Men när tiden var inne sände Gud Fader sin enfödde Son som – genom den helige Ande – antog kött av Maria, för evigt Jungfru, för att återställa friden, för att återlösa oss människor från synden och adoptionem filiorum reciperemus, ge oss söners rätt och göra det möjligt för oss att delta i Guds eget inre liv. Därigenom kan denna nya människa, Guds barns nya släkte, befria hela universum från oordning och återställa allt i Kristus som har försonat oss med Gud.

Detta är vi kristna kallade till, detta är vårt apostoliska uppdrag och den iver som måste förtära våra själar: att se till att förverkliga Kristi rike, att se till att det inte längre skall finnas hat eller grymhet, att sprida kärlekens kraftiga och fridfulla balsam på jorden. Låt oss idag be vår Konung att hjälpa oss att ödmjukt och ivrigt samarbeta i den gudomliga planen att hela vad som är söndrat, rädda det som är förlorat, ordna vad människan har försatt i oordning, att föra det vilsegångna rätt och att återställa endräkten i hela skapelsen.

Att omfatta den kristna tron innebär att man åtar sig att fortsätta Jesu sändning bland människorna. Vi måste vara, var och en av oss, alter Christus, ipse Christus, en annan Kristus, Kristus själv. Det är endast på det sättet som vi kan ta oss an detta väldiga, enorma, oändliga företag: att inifrån helga alla timliga strukturer och i dessa föra med oss återlösningens surdeg.

Jag talar aldrig om politik. Jag anser inte att de kristnas uppgift på jorden är att sprida en politisk—religiös rörelse – det vore vansinne – inte ens om det görs med den goda avsikten att ingjuta Kristi anda i alla människornas aktiviteter. Vad vi måste förankra i Gud är vars och ens hjärta, vem det än är. Låt oss se till att tala på ett sådant sätt att varje kristen, var han än befinner sig – i omständigheter som inte enbart beror på hans ställning i Kyrkan eller i det civila livet, utan på resultatet av växlande historiska situationer – kan ge ett vittnesbörd, med sitt exempel och sitt ord, om den tro han bekänner sig till.

En kristen lever i världen med full rätt, helt enkelt för att han är människa. Om han accepterar att Kristus bor i hans hjärta, att Kristus härskar, kommer han att i hela sitt handlande som människa märka – högst påtagligt – Herrens frälsande kraft. Det betyder ingenting om hans verksamhet är, som man brukar säga, hög eller låg. En mänsklig topp kan i Guds ögon vara låg; och det vi anser vara lågt eller ringa kan vara en kristen höjdpunkt av helighet och tjänande.