Texter på ämnet

Apostlarna var vanliga män

Jag blir uppmuntrad av att betrakta ett liknande fall som evangeliet redogör för steg för steg: de första tolv apostlarnas kallelse. Låt oss gå igenom det i lugn och ro, och be dessa Herrens heliga vittnen om hjälp så att även vi kan följa Kristus som de gjorde.

De första apostlarna – som jag hyser stor vördnad och tillgivenhet för – var, mänskligt sett, inte särskilt framstående. Med undantag för Matteus, som säkert tjänade tillräckligt för att leva gott, men som lämnade allt när Jesus bad honom om det, var de fiskare. De hade vad som behövdes för dagen och slet nattetid för att förtjäna sitt levebröd.

Men social ställning är av underordnad betydelse. De var obildade och inte heller särskilt intelligenta, åtminstone inte med avseende på förmågan att förstå de övernaturliga sanningarna. Till och med de enklaste exempel och jämförelser var obegripliga för dem, och de vände sig till Mästaren med följande bön: Domine, edissere nobis parabolam. Herre, förklara liknelsen för oss. När Jesus med en metafor talar om fariséernas surdeg, uppfattar de det som att han förebrår dem för att inte ha köpt bröd.

Fattiga och okunniga. Och inte var de enkla eller rättframma heller. Trots sin inskränkthet var de äregiriga. Många gånger grälar de om vem av dem som skulle bli störst när Kristus – enligt deras sätt att se det – skulle komma för att slutgiltigt upprätta kungariket Israel på jorden. De grälar hetsigt under den högtidliga stund då Jesus är på väg att offra sig för mänskligheten: i Nattvardssalens intimitet.

Deras tro var klen. Jesus Kristus säger det själv. De har sett honom väcka döda till liv, bota alla slags sjukdomar, mångfaldiga bröd och fiskar, lugna stormar och fördriva demoner. Den helige Petrus, som utvalts till att vara främst bland dem, är den ende som kan ge ett snabbt svar: Du är Messias, den levande Gudens son. Men det är en tro som han tolkar på sitt sätt, därför tar han sig friheten att sätta sig upp mot Jesus Kristus för att denne inte skall överlämna sig själv för att återlösa människorna. Och Jesus tvingas svara honom: Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors. Petrus resonerade på människors vis, kommenterar Johannes Chrysostomos, och drog slutsatsen att allt det där – Kristi lidande och död – var ovärdigt Kristus, klandervärt. Därför tillrättavisar Jesus honom och säger: Nej, att lida är inte ovärdigt mig; du anser det vara så för att du resonerar med köttsliga, mänskliga idéer.

De där trossvaga människorna, hyste de då en särskild kärlek till Kristus? Utan tvekan älskade de honom, åtminstone i ord. Ibland låter de sig ryckas med av sin entusiasm: Låt oss gå med för att dö med honom. Men i sanningens stund kommer de alla att fly, utom Johannes, som verkligen älskade honom i handling. Endast denne tonåring, den yngste av apostlarna, står kvar vid korset. De övriga kände inte denna kärlek som är lika stark som döden.

Sådana var de lärjungar som Herren utvalt. Sådana valde Kristus dem. Så uppförde de sig innan de fylldes av den helige Ande och omvandlades till Kyrkans pelare. De var vanliga människor, med brister och svagheter, större i sina ord än i sina gärningar. Och likväl kallar Jesus dem för att göra dem till människofiskare, medåterlösare, förvaltare av Guds nåd.

Josefs tro, kärlek och hopp

Rättvisan består inte i att enbart följa en regel: rättfärdigheten måste födas inifrån, den måste vara djup, livskraftig, för den rättfärdige lever av tro. Att leva av tro: dessa ord som aposteln Paulus så många gånger mediterade över, förverkligas med råge av den helige Josef. Han gör inte Guds vilja på ett slentrianmässigt eller formellt sätt, utan spontant och djupt. Den lag som varje praktiserande jude levde var för honom inte en enkel lagsamling eller en kall samling föreskrifter, utan den levande Guds vilja. Därför kunde han känna igen Herrens röst när den uppenbarades för honom, oväntat och överraskande.

Den helige patriarkens liv var nämligen enkelt, men inte lätt. Efter ångestfyllda stunder får han veta att Marias son har avlats av den helige Ande. Och detta barn, Guds Son, en ättling till David enligt köttet, föds i en grotta. Änglar firar hans födelse och betydande män från avlägsna länder kommer för att tillbe honom, men kungen av Judeen önskar hans död och det blir nödvändigt att fly. Guds Son är till synes ett försvarslöst barn som kommer att leva i Egypten.

Då den helige Matteus återger dessa scener i sitt evangelium, betonar han ständigt den trohet med vilken Josef uppfyller Guds bud utan att tveka, även om innebörden av befallningarna ibland kunde verka oklara eller om han inte kunde förstå deras samband med Guds övriga planer.

Vid många tillfällen påpekar kyrkofäderna och författare av andlig litteratur denna den helige Josefs fasta tro. Chrysostomos gör följande kommentar om de ord med vilka ängeln beordrat honom att fly från Herodes och ta sin tillflykt till Egypten: Då Josef hörde detta tog han inte anstöt och sade: Detta är för mig en gåta. Du själv sade för inte länge sedan att han kommer att rädda sitt folk och nu kan han inte rädda sig själv, utan vi måste fly, ge oss ut på resa och lida under en lång exil: det strider mot ditt löfte. Josef resonerar inte på det sättet, för han är en trogen man. Han frågar heller inte om tidpunkten för återresan, trots att ängeln lämnat den frågan öppen, eftersom han hade sagt: Stanna där – i Egypten – tills jag säger till dig. Likväl skapade han sig inte några svårigheter av den anledningen, utan lydde, trodde och bar alla svårigheter med glädje.

Josefs tro vacklar inte, hans lydnad är alltid strikt och snabb. För att bättre förstå denna den helige patriarkens undervisning, är det bra att begrunda att hans tro är aktiv och att hans följsamhet inte har något att göra med lydnaden hos någon som låter sig släpas med av händelseförloppet. För den kristna tron är diametralt motsatt konformism eller brist på aktivitet och inre energi.

Josef lämnade sig själv förbehållslöst i Guds händer, men han avstod aldrig från att reflektera över händelserna och därigenom kunde han av Herren utverka den grad av insikt om Guds verk som är den verkliga visheten. Därigenom lärde han sig undan för undan att övernaturliga planer har en gudomlig konsekvens, som ibland strider mot mänskliga planer.

Under sitt livs olika omständigheter avstår patriarken inte från att tänka, och han avsäger sig aldrig sitt ansvar. Tvärtom: han sätter hela sin mänskliga erfarenhet i trons tjänst. När han återvände från Egypten och hörde att Archelaos var kung i Judeen efter sin far Herodes vågade han inte återvända dit. Han har lärt sig att handla inom ramarna för Guds plan och som bekräftelse på att Gud faktiskt vill det som han anar, blir han tillsagd att dra sig undan till Galileen.

Sådan var den helige Josefs tro: full, förtröstande, odelad. Den tog sig uttryck i en effektiv hängivelse till Guds vilja. Och tillsammans med tron hade han kärleken. Hans tro smälter samman med kärleken: med kärleken till den Gud som höll på att uppfylla de löften han givit Abraham, Jakob och Moses, med en makes kärlek till Maria och med en fars kärlek till Jesus. Tro och kärlek i hoppet på det stora uppdrag som Gud, som även använde sig av honom – en snickare från Galileen – höll på att inleda i världen: människornas återlösning.

Vi behöver därför en stark tro som inte låter modlösheten dominera oss. Vi får inte begränsa oss till uteslutande mänskliga beräkningar. För att ta sig över hinder måste man börja med att arbeta, engagera sig helt och fullt i uppgiften, så att ansträngningen får oss att bana nya vägar. Inför varje svårighet är botemedlet personlig helighet och hängivenhet åt Gud.

Att vara heliga är att leva så som vår himmelske Fader vill att vi skall leva. Ni kanske säger att det är svårt. Ja, det är ett mycket högt ställt ideal. Men samtidigt är det enkelt: det ligger inom räckhåll. När någon blir sjuk kanske det inte alltid finns någon lämplig medicin, men på det övernaturliga planet är det aldrig så. Medicinen är alltid nära till hands: Jesus Kristus, närvarande i den heliga Eukaristin, som dessutom ger oss sin nåd i de övriga sakrament han instiftat.

Låt oss upprepa i ord och gärningar: Herre, jag förtröstar på dig, för mig räcker din ordinarie försyn, din dagliga hjälp. Vi har ingen anledning att be Gud om stora mirakler. Däremot bör vi bönfalla honom att föröka vår tro, upplysa vårt förnuft och stärka vår vilja. Jesus är alltid bredvid oss och handlar alltid som den han är.

Alltsedan jag började predika, har jag varnat er för ett falskt gudomliggörande. Låt dig inte bli beklämd över att lära känna dig själv som du är, just så, av lera. Det får inte oroa dig. För du och jag är Guds barn – och detta är det goda gudomliggörandet – utvalda av evighet genom en gudomlig kallelse. Fadern har före världens skapelse utvalt oss i Jesus Kristus till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek. Vi som på ett särskilt sätt tillhör Gud, som är hans redskap trots vårt personliga elände, kommer att kunna vara verkningsfulla så länge vi inte förlorar insikten om vår svaghet. Frestelserna ger oss ett perspektiv på vår egen svaghet.

Om ni känner er sorgsna när ni erfar – kanske på ett särskilt uppenbart sätt – er egen småsinthet, är det ett bra tillfälle att överlämna er fullständigt följsamt i Guds händer. Det berättas att en tiggare en dag gick Alexander den store till mötes och bad om en allmosa. Alexander hejdade sig och beordrade att mannen skulle göras till herre över fem städer. Förvirrad och handfallen utbrast tiggaren: ”Jag bad inte om så mycket!” Varpå Alexander svarade: ”Du bad som den du är. Och jag ger som den jag är.”

Även i de stunder då vi på ett tydligare sätt känner våra begränsningar, kan och måste vi se på Gud Fader, Gud Son, Gud helige Ande, medvetna om att vi deltar i Guds eget liv. Det finns aldrig tillräckliga skäl för att se sig om. Herren står vid vår sida. Vi bör vara trogna, lojala, uppfylla våra plikter, och i Jesus finna den kärlek och stimulans vi behöver för att förstå andras misstag och besegra våra egna fel. Då kommer rentav allt elände – ditt, mitt, alla människors – att bidra till att stödja Kristi rike.

Vi måste erkänna våra sjukdomar, men bekänna Guds makt. Optimismen, glädjen, den fasta övertygelsen om att Herren vill använda sig av oss, bör prägla vårt kristna liv. Om vi känner oss delaktiga i den heliga Kyrkan, om vi känner oss stödda av Petri fasta klippa och av den helige Andes verkan, kommer vi att besluta oss för att uppfylla de små plikterna i varje ögonblick: då skall vi så lite varje dag. Och skörden skall svämma över våra lador.

Jesus på korset, med hjärtat genomborrat av kärlek till människan, är ett talande svar – ord är överflödiga – på frågan om sakers och personers värde. Människorna, deras liv och deras lycka, är så mycket värda att Guds Son ger sig själv för att återlösa dem, för att rena dem, för att upphöja dem. Vem kan väl annat än älska hans så sårade hjärta?, frågade sig en kontemplativ människa i detta sammanhang. Och han fortsatte att fråga: Vem kan väl annat än återgälda kärlek med kärlek? Vem kan väl annat än att omfamna ett så rent hjärta? Vi, som är kött, kommer att återgälda kärlek med kärlek, vi kommer att omfamna vår sårade frände, vars händer och fötter, sida och hjärta, genomborrats av ogudaktiga människor. Låt oss be honom att vilja binda vårt hjärta med sin kärleks band, att såra det med en lans, för det är ännu hårt och sent till ånger.

Med sådana tankar, känslor och samtal har förälskade människor alltid vänt sig till Jesus. Men för att förstå detta sätt att uttrycka sig, för att verkligen förstå människans hjärta, Kristi hjärta och Guds kärlek, behövs tro och ödmjukhet. Med tro och ödmjukhet lämnade den helige Augustinus oss några ord som är berömda över hela världen: Du har skapat oss till dig, Herre, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig!

När en människa försummar att vara ödmjuk, kommer hon att vilja göra Gud till sin, men inte på det gudomliga sätt som Kristus själv har gjort möjligt genom att säga tag och ät, detta är min kropp, utan genom att försöka krympa Guds storhet så att den får plats inom mänskliga ramar. Förnuftet, ett kallt och blint förnuft – inte den intelligens som följer av tron och heller inte den riktiga intelligens som kännetecknar en människa som kan glädjas åt ting och uppskatta dem – förvandlas till galenskap som sätter sina vanliga erfarenheter över allt annat, som förminskar den övernaturliga sanningen, som täcker människans hjärta med ett skal som gör det okänsligt för den helige Andes ingivelser. Vår stackars intelligens skulle gå förlorad om det inte vore för Guds barmhärtiga makt som bryter igenom vårt eländes gränser: Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Och själen återfår ljus och fylls av glädje inför den heliga Skrifts löften.

Jag vet vilka avsikter jag har med er: välgång, inte olycka, förklarade Gud genom profeten Jeremias. Liturgin tillämpar dessa ord på Jesus, för i honom uppenbaras det för oss med all önskvärd tydlighet att Gud älskar oss på detta sätt. Han har inte kommit för att döma oss, för att förebrå oss vår ynklighet eller vårt elände. Han kommer för att frälsa oss, förlåta oss, ursäkta oss, för att skänka oss frid och glädje. Om vi bara inser hur underbart Herren förhåller sig till sina barn, kommer våra hjärtan nödvändigtvis att förändras och våra ögon kommer att upptäcka en helt ny horisont, full av konturer, djup och ljus.

Kristen glädje

Låt oss återuppta det ämne som Kyrkan föreslår för oss: Maria har tagits upp i himlen till kropp och själ och änglarna jublar! Jag tänker även på hur hennes kyske make, den helige Josef, som väntade på henne i paradiset måste ha jublat. Men låt oss återvända till jorden. Tron bekräftar för oss att här nere, i detta liv, är vi på resande fot, stadda på vandring. Vi kommer inte att undgå offer, smärta eller försakelser. Trots det måste glädjen alltid vara som en kontrapunkt under vandringen.

Tjäna Herren med glädje: det finns inget annat sätt att tjäna honom. Gud älskar en glad givare, den som hänger sig helt och hållet i ett glatt offer, för det finns inte något skäl att vara sorgsen.

Ni kanske anser att denna optimism verkar överdriven, för alla människor erfar brister och misslyckanden, lidande, trötthet, otacksamhet, kanske hat. Hur skulle vi kristna, som är lika våra medmänniskor, kunna undgå dessa erfarenheter som ständigt är som en del av vår mänskliga natur?

Det vore naivt att förneka att smärta och modlöshet, sorg och ensamhet, ofta möter oss under denna vår jordevandring. Genom tron vet vi emellertid med säkerhet att detta inte är en följd av slumpen, att en människa inte är ödesbestämd till att under sin vandring utplåna sin längtan efter lycka. Tron lär oss att allt har en gudomlig innebörd och hör till själva den kallelse som för oss mot Fadershuset. Denna övernaturliga syn på den kristnes jordeliv förenklar inte människolivets komplexa natur, men garanterar människan att denna komplexitet kan genomströmmas av Guds kärlek, genom den starka och oförstörbara länk som förenar jordelivet med det slutliga livet i Fäderneslandet.

Vår Frus Upptagnings högtid ställer oss inför den verklighet som detta glädjerika hopp utgör. Vi är fortfarande pilgrimer, men vår moder har gått före oss och visar oss redan slutmålet för vår vandring: hon upprepar för oss att det är möjligt att nå fram och att vi, om vi är trogna, kommer att nå ändå fram. Den heliga Jungfrun är nämligen inte bara ett exempel för oss: hon är de kristnas hjälp. Och inför vår bön – Monstra te esse Matrem – varken kan eller vill hon förneka oss sin moderliga hjälp.