Texter på ämnet

Eukaristin och Treenighetens mysterium

Denna flod av kärlek som strömmar från den heliga Treenigheten till människorna förevigas på ett ofattbart sätt i Eukaristin. För många år sedan lärde vi oss alla ur katekesen att den heliga Eukaristin kan betraktas som ett offer och som ett sakrament, och att sakramentet är närvarande både i kommunionen och som en skatt vid altaret, i tabernaklet. Kyrkan ägnar ännu en högtid åt det eukaristiska mysteriet, Kristi Kropp – Corpus Christi – som är närvarande i alla tabernakel i hela världen. I dag, Skärtorsdagen, skall vi dröja vid den heliga Eukaristin, offer och näring, vid den heliga Mässan och den heliga kommunionen.

Jag talade om Treenighetens strömmande kärlek till oss människor. Var skulle man kunna se den tydligare än i Mässan? Hela Treenigheten verkar i det heliga Mässoffret. Därför tycker jag så mycket om att efter den inledande bönen, efter bönen över offergåvorna och efter kommunionen upprepa slutorden: Genom din Son – vi vänder oss till Fadern – Jesus Kristus, vår Herreoch Gud, som med dig lever och råder i den helige Andes enhet, Gud från evighet till evighet. Amen.

I Mässan ber vi oupphörligt till Fadern. Prästen är en representant för den evige Prästen, Jesus Kristus, som samtidigt är Offret. Och den helige Ande verkar i Mässan på ett sätt som är lika outgrundligt som verkligt. Genom den helige Andes kraft, skriver den helige Johannes från Damaskus, sker brödets förvandling till Kristi kropp.

Denna den helige Andes verkan uttrycks tydligt då prästen åkallar Guds välsignelse över offret: Kom, heliggörare, allsmäktige, evige Gud, och välsigna detta offer som är tillrett åt ditt heliga namn. Det är det offer som kommer att ge Guds heliga namn den ära som ankommer det. Den helgelse vi ber om tillskrivs Tröstaren, som Fadern och Sonen sänder till oss. Vi erkänner även den helige Andes aktiva verkan i offret då vi kort före kommunionen säger: Herre Jesus Kristus, du den levande Gudens Son, enligt Faderns vilja och i Andens kraft har du genom din död givit världen liv…

Därefter kommer bönelivet, för den kristnes hängivelse, lydnad och mildhet föds av kärleken och strävar efter kärleken. Och kärleken leder till umgänge, till samtal, till vänskap. Det kristna livet kräver en ständig dialog med vår Gud som är en och Treenig, och till detta nära umgänge för oss den helige Ande. Vem utom anden i människan vet vad som finns i människan? Ingen utom Guds Ande vet heller vad som finns i Gud? Om vi umgås flitigt med den helige Ande kommer även vi att bli andliga, att känna oss som Kristi bröder och Guds barn, och vi skall inte tveka inför att åkalla honom som vår Far.

Låt oss vänja oss vid att umgås med den helige Ande som är den som skall helga oss: vid att förtrösta på honom, be om hans hjälp, känna honom nära oss. På den vägen vidgas vårt stackars hjärta , vi längtar med större iver efter att älska Gud och, för hans skull, alla människor. Då kommer den sista visionen i Uppenbarelseboken att upprepas i våra liv: Anden och bruden, den helige Ande och Kyrkan – varje kristen – vänder sig till Jesus Kristus och ber honom att komma, att vara med oss för alltid.

Avslutningsvis förening med korset, för i Kristi liv föregick Kalvarieberget uppståndelsen och pingsten och samma utveckling måste upprepas i varje kristens liv: vi är – säger den helige Paulus – Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet. Den helige Ande är en frukt av korset, av att man hänger sig fullständigt åt Gud, av att man uteslutande söker hans ära och därför helt och hållet förnekar sig själv.

Det är endast när människan, trogen gentemot nåden, bestämmer sig för att sätta korset i sin själs centrum och förneka sig själv av kärlek till Gud, att fullständigt lösgöra sig från egoism och all falsk mänsklig säkerhet, det vill säga då hon verkligen lever av tron, som hon – då och endast då – fullt ut mottar den helige Andes stora eld, hans stora ljus, hans stora tröst.

Det är då som själen vinner den frid och den frihet som Kristus har utverkat åt oss och som förlänas oss genom den helige Ande. Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, välvilja, mildhet, trofasthet, ödmjukhet, avhållsamhet och kyskhet: och där Herrens Ande är, där är frihet.

Trots de begränsningar som är oskiljaktigt förbundna med vårt nuvarande tillstånd, eftersom synden fortfarande på något sätt finns i oss, inser vi kristna med ny klarhet hela den rikedom som ryms i vårt gudomliga barnaskap. Vi inser då att vi är helt fria, eftersom vi arbetar med vår Fars angelägenheter och vår glädje blir beständig, eftersom ingenting kan förstöra vårt hopp.

Det är då som vi förmår beundra jordens hela skönhet och under, uppskatta all rikedom och allt gott, älska med den fullhet och med all den renhet som människohjärtat är skapat för. Då urartar smärtan inför synden aldrig i bitterhet, hopplöshet eller högmod, för ångern och insikten om människans svaghet får oss att åter identifiera oss med Kristi längtan att återlösa och att ännu djupare känna oss solidariska med alla människor. Slutligen är det då vi kristna i oss själva med säkerhet erfar den helige Andes kraft, så att våra egna fall aldrig gör oss nedslagna: de är nämligen en inbjudan att börja om på nytt och att fortsätta att vara Kristi trogna vittnen i alla världens vägkorsningar, trots vårt personliga elände, som i dessa fall brukar utgöra lätta brister som knappt grumlar själen. Och även om det skulle leda till svåra synder kommer vi genom att ångerfullt ta vår tillflykt till botens sakrament att återvända till Guds frid och återigen vara goda vittnen om hans barmhärtighet.

Det är knappast möjligt att med mänskliga ord uttrycka trons rikedom, men i kort sammanfattning ser vårt liv som kristna ut just så, om vi låter oss ledas av den helige Ande. Jag kan därför inte avsluta på annat sätt än genom att göra den bön till min, som finns i en av pingstens liturgiska hymner, lik ett eko av Kyrkans oupphörliga bön: Kom, helge Ande, med din tröst, din boning tag i våra bröst. Sänd riklig nåd från höjden ned och oss för himmelen bered. Gud Fadern du oss känna lär, du vittnesbörd om Sonen bär. Du som av Far och Son går ut, o stärk vår tro till livets slut.38