Texter på ämnet

Jesus har sagt nej till djävulen, till mörkrets furste. Och genast därefter uppenbarar sig ljuset. Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom. Jesus har bestått provet. Och det var en verklig prövning för, som den helige Ambrosius påpekar, han handlade inte som Gud och använde sin makt (vad hade vi då kunnat dra för nytta av hans exempel?), utan använde sig som människa av de hjälpmedel som han har gemensamma med oss.

Djävulen citerade med ont uppsåt Gamla Testamentet: Ty han skall ge sina änglar befallning om dig, att de skall bevara dig på alla dina vägar. Men Jesus, som vägrar fresta sin Fader, återger detta bibelstycke dess verkliga innebörd. Och som belöning för sin trohet, kommer Gud Faders budbärare för att tjäna honom när stunden är inne.

Det lönar sig att betrakta hur Satan har gått till väga gentemot Jesus Kristus vår Herre: han argumenterar med texter ur de heliga skrifterna, och snedvrider och förvränger dess innebörd på ett hädiskt sätt. Jesus låter sig inte luras: Ordet som blivit kött känner väl till det Guds Ord som nedtecknats till människornas frälsning, inte för att förvirra dem och få dem på fall. Vi kan dra slutsatsen att den som är förenad med Jesus Kristus genom kärleken aldrig kommer att låta sig luras av ett bedrägligt användande av den heliga Skrift, för han vet att det är typiskt för djävulen att försöka förvilla de kristnas samveten, genom att svekfullt använda samma ord som den eviga Visheten för att försöka förvandla ljuset till mörker.

Låt oss betrakta detta änglarnas ingripande i Jesu liv en stund, för därigenom kommer vi att bättre förstå vilken roll änglarna spelar i varje människas liv. Den kristna traditionen beskriver skyddsänglarna som utmärkta vänner som Gud satt vid varje människas sida som följeslagare längs vägen. Och därför uppmanar den oss att umgås med dem, att vända oss till dem.

När Kyrkan låter oss meditera över dessa passager ur Kristi liv, påminner hon oss om att under fastan, då vi erkänner att vi är syndiga människor fyllda av elände och i behov av rening, finns det även utrymme för glädje. För fastan är samtidigt en tid av styrka och glädje: vi måste fyllas av mod, eftersom vi inte kommer att sakna Herrens nåd, eftersom Gud kommer att vara vid vår sida och sända sina änglar som våra följeslagare längs vår vandring, som våra kloka rådgivare längs vägen, som medarbetare i alla våra företag. In manibus portabunt te, ne forte offendas ad lapidem pedem tuum, fortsätter psalmen: De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten.

Man måste lära sig umgås med änglarna. Vänd er till dem nu, säg till din skyddsängel att dessa fastans övernaturliga vatten inte har flutit spårlöst förbi över din själ, utan har trängt in på djupet, för att du har ett ångerfullt hjärta. Be dem att bära med sig till Herren den goda vilja som nåden låtit gro ur vårt elände, som en lilja som fötts ur gödsel. Sancti Angeli, Custodes nostri: defendite nos in proelio, ut non pereamus in tremendo iudicio. Heliga Skyddsänglar, skydda oss i striden så att vi inte går under i den fruktansvärda domen.

Herdarnas ansvar

I Guds Kyrka är alla skyldiga att ständigt anstränga sig för att vara mer lojala mot Kristi lära. Ingen är undantagen. Om herdarna inte skulle kämpa personligen för att skaffa sig ett finkänsligt samvete, för att troget iaktta Kyrkans dogmer och morallära – som utgör trons skatt och vårt gemensamma arv – skulle profeten Hesekiels ord besannas: Människa! Profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: Så säger Herren Gud om herdarna: Ve Israels herdar, som bara vallar sig själva! Är det inte fåren som herdarna skall valla? Ni använder mjölken, gör kläder av ullen och slaktar de bästa djuren. Ni vallar inte fåren. Ni har inte hjälpt de svaga, inte botat de sjuka, inte förbundit de skadade. Ni har inte hämtat hem de bortsprungna, inte letat efter de vilsegångna. Och de starka fåren har ni behandlat hänsynslöst.

Det är kraftiga förmaningar, men allvarligare än så är den förolämpning av Gud som det innebär att, efter att ha fått i uppdrag att vaka över allas själsliga välbefinnande, behandla människorna illa genom att förvägra dem dopets rena vatten som förnyar själen, genom att förvägra dem konfirmationens balsamiska olja som stärker själen, genom att förvägra dem tillträde till förlåtelsens domstol eller till det eviga livets näring.

När kan detta ske? När man överger det fredens krig som vi talade om. Den som inte kämpar utsätter sig för risken att hamna i alla de olika former av slaveri som kan fjättra ett hjärta av kött: slaveri i form av ett uteslutande mänskligt perspektiv, slaveri i form av en ivrig längtan efter makt och timlig prestige, slaveri i form av fåfänglighet, pengar, slaveri under liderligheten …

Om ni någon gång skulle råka ut för herdar ovärdiga namnet, ty Gud kan tillåta en sådan prövning, så ta inte anstöt. Kristus har lovat ofelbart och osvikligt stöd till sin Kyrka, men han har inte givit några garantier för att de människor som utgör Kyrkan skall vara trogna. Vi kommer inte att sakna nåd – i överflödande, generöst mått – om vi gör det lilla som begärs av oss: om vi vakar noggrant, med en ansträngning för att med Guds nåd undanröja de hinder som ligger i vägen för vår helgelse. Utan kamp kommer även den som förefaller högrest att vara mycket kort inför Gud. Jag känner dina gärningar, det heter om dig att du lever, men du är död. Vakna upp och stärk det som finns kvar och som var nära att dö. Ty jag har funnit att dina gärningar inte håller måttet inför min Gud. Kom ihåg vad du har hört och tagit emot, och bevara det och vänd om.

Det är uppmaningar som aposteln Johannes i det första århundradet riktade till den som var ansvarig för Kyrkan i Sardes. Att vissa herdar verkar ha förlorat ansvarskänslan är inte ett modernt fenomen: vi kan se det redan på apostlarnas tid, i samma århundrade som Jesus Kristus vår Herre hade levt på jorden. Och ingen kan vara säker om han upphör att kämpa mot sig själv. Ingen kan rädda sig ensam. Alla vi i Kyrkan behöver dessa konkreta medel som stärker oss: ödmjukhet som får oss att ta emot hjälp och råd, självtukt som får oss att bereda väg för Herren i våra hjärtan så att han kan härska i dem, studium av trosläran som i alla tider legat fast och som får oss att bevara tron och föra den vidare till andra.