Texter på ämnet

Det eviga livets bröd

Genom att betrakta allt vad vi nyss nämnt vill jag få oss att bli medvetna om vårt uppdrag som kristna, att vända blicken mot den heliga Eukaristin, mot Jesus som, närvarande bland oss, har gjort oss till lemmar i sin kropp: vos estis corpus Christi et membra de membro, ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den. Vår Gud har beslutat att bli kvar i tabernaklet för att nära oss, för att styrka oss, för att gudomliggöra oss, för att göra så att vår uppgift och våra ansträngningar bär frukt. Jesus är samtidigt såningsmannen, utsädet och frukten av skörden: det eviga livets Bröd.

Den heliga Eukaristin, detta underverk som ständigt förnyas, har alla kännetecken som utmärker Jesu handlande. Han är fullkomlig Gud och fullkomlig människa, himlens och jordens Herre, och erbjuder oss sig själv som näring, på det naturligaste och vardagligaste sätt man kan tänka sig. I brödets gestalt väntar han på vår kärlek, sedan nästan tvåtusen år. Det är mycket tid, och ändå inte, för när man älskar flyger tiden.

Jag kommer att tänka på en förtjusande galicisk dikt, en sång av Alfons X den vise. Det är legenden om en munk som i sin enkelhet bad Jungfru Maria om att få betrakta himlen, om så bara för ett ögonblick. Den heliga Jungfrun biföll hans önskan, och den gode munken fördes till paradiset. När han återvände kände han inte igen en ende av klostrets invånare: hans bön, som han själv upplevt som ytterst kort, hade varat trehundra år. Tre århundraden är inte någonting alls för ett hjärta som älskar. Så förklarar jag för mig själv denna Herrens tvåtusen år långa väntan i Eukaristin. Den som väntar är Gud själv, han älskar människorna, söker oss, älskar oss som vi är – begränsade, själviska, ombytliga – men med förmågan att upptäcka hans oändliga kärlek och hänge oss åt honom helt och fullt.

Jesus kom till jorden och blev kvar bland oss i Eukaristin av kärlek till oss och för att lära oss att älska. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet. Med dessa ord börjar den helige Johannes berättelsen om vad som hände den påskafton då Jesus – det är den helige Paulus som återger det – tog ettbröd, tackade Gud, bröt det och sade: Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig. Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Varje gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.

Ett nytt liv

Så återges den samtidigt enkla och högtidliga stund då det nya Testamentet instiftades. Jesus upphäver Lagens gamla system och uppenbarar att han själv kommer att vara innehållet i vår bön och vårt liv.

Se på den översvallande glädjen i dagens liturgi: Må jublet skalla högt, fröjden ge genklang i höjden! Det är det kristna jublet, som sjunger om en ny tids ankomst: Morgonrodnaden följs av dagen, påskalammen, Moselagen, har nu fullbordan nått. Solen skuggorna fördriver, bilden verklighet nu bliver, och ett nytt förbund vi fått.

Ett kärlekens underverk, barnens sanna bröd. Jesus, den evige Faderns förstfödde, erbjuder oss sig själv som föda. Och samme Jesus Kristus som här stärker oss, väntar på oss i himlen som deltagare i bröllopsmåltiden, som medarvingar och vänner, för de som när sig av Kristus kommer att dö den jordiska och timliga döden, men de kommer att leva i evighet, för Kristus är det liv som inte förgås.

Den eviga lyckan börjar redan nu för de kristna som styrker sig med Eukaristins slutgiltiga manna. Det gamla hör det förgångna till: låt oss lägga åt sidan vad som är förgängligt, må allt vara nytt för oss: våra hjärtan, ord och gärningar.

Detta är det glada budskapet. Det är ett nytt budskap, en nyhet, för det talar till oss om ett kärleksdjup som vi aldrig ens kunnat ana. Det är glatt, för ingenting skulle kunna vara bättre än att förenas innerligt med Gud, den Gode som är källan till allt gott. Detta är det glada budskapet, för på ett sätt som inte kan beskrivas, utgör det för oss en försmak av evigheten.

Att umgås med Jesus i Ordet och Brödet

Jesus döljer sig i altarets allraheligaste sakrament för att vi skall våga umgås med honom, för att vara vårt stöd, för att vi skall bli ett med honom. Då han sade att utan mig kan ni ingenting göra, dömde han inte oss kristna till att förbli ineffektiva, och han tvingade oss heller inte att söka hans Person på ett tungt och besvärligt sätt. Han stannade kvar bland oss helt och fullt tillgänglig.

När vi samlas framför altaret medan det heliga Mässoffret firas, när vi betraktar den heliga hostian utställd i monstransen eller när vi tillber det gömt i tabernaklet, bör vi återuppliva vår tro, tänka på denna nya existens som kommer till oss, och bli rörda av Guds tillgivenhet och ömhet.

De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Så beskriver Skriften de första kristnas handlande: samlade genom apostlarnas tro i fullkomlig enhet, deltar de i Eukaristin, enhälliga i bönen. Tro, Bröd, Ord.

Jesus i Eukaristin är en säker garanti för hans närvaro i våra själar; för hans makt, som upprätthåller världen; för hans löfte om frälsning, som vid tidens slut kommer att hjälpa människosläktet att bo för evigt i det himmelska Fadershuset tillsammans med Gud Fader, Gud Son och Gud helige Ande: den heliga Treenigheten, en enda Gud. Det är hela vår tro som aktualiseras när vi tror på Jesus, på hans verkliga närvaro under brödets och vinets gestalter.