Texter på ämnet

Såsom fallet är med alla andra händelser i hans liv, borde vi aldrig betrakta dessa Jesu år i det fördolda utan att känna oss berörda, utan att erkänna dem för vad de är: uppmaningar som Herren riktar till oss, för att vi skall stiga ur vår egoism och ur vår bekvämlighet. Herren känner till våra begränsningar, vår individualism och våra ambitioner: hur svårt det är för oss att glömma oss själva och hänge oss åt våra medmänniskor. Han vet vad det innebär att inte möta kärlek och uppleva att just de som påstod sig följa honom endast gjorde det halvhjärtat. Tänk på de fruktansvärda scener som evangelisterna beskriver, i vilka vi ser apostlarna fortfarande vara fulla av timliga strävanden och uteslutande mänskliga projekt. Men Jesus har utvalt dem, han behåller dem vid sin sida, och han överlämnar åt dem det uppdrag som han erhållit från Fadern.

Han kallar även oss och frågar oss, på samma sätt som han frågade Jakob och Johannes: Potestis bibere calicem, quem ego bibiturus sum?: Kan ni dricka den bägare – denna bägare av fullständig hängivelse åt fullgörandet av Faderns vilja – som jag skall dricka? Possumus! Det kan vi!, svarar Johannes och Jakob. Ni och jag, är vi på allvar beredda att göra Guds, vår Faders, vilja i allt? Har vi givit Herren hela vårt hjärta, eller är vi fortfarande fästa vid oss själva, vid våra intressen, vår bekvämlighet, vår egenkärlek? Finns det någonting i oss som inte är förenligt med ett kristet liv och som gör att vi inte vill rena oss? I dag erbjuds vi ett tillfälle att ändra oss.

Vi måste börja med att bli övertygade om att Jesus personligen ställer oss dessa frågor. Det är han som gör det, inte jag. Jag skulle inte ens våga ställa mig själv dessa frågor. Jag fortsätter att be med hög röst, och ni, var och en av oss, inom oss, bekänner för Herren: Herre, vad lite jag är värd, vad feg jag har varit otaliga gånger! Hur ofta har jag inte felat!: vid det där tillfället och vid det där andra, då och nu. Vi kan dessutom utbrista: Gudskelov har du stött mig, Herre, med din arm, för jag ser att jag skulle kunna begå alla tänkbara vidrigheter. Släpp aldrig greppet om mig, lämna mig inte, behandla mig alltid som ett barn. Må jag vara stark, modig, helgjuten. Men hjälp mig som den oerfarna människa jag är, led mig med din hand, Herre, och se till att även din moder är vid min sida och skyddar mig. Och då possumus, då kommer vi att kunna ha dig som föredöme.

Det är inte högmod att hävda att vi kan, detta possumus! Jesus Kristus visar oss denna gudomliga väg och uppmanar oss att vi skall följa den, för han har gjort den mänsklig och tillgänglig för vår svaghet. Därför har han sänkt sig så lågt. Detta är skälet till att han ödmjukade sig och tog en tjänares gestalt, han, Herren, vilken som Gud var lika Fadern. Men han avklädde sig sitt majestät och sin makt, inte sin godhet eller sin barmhärtighet.

Guds godhet vill göra vägen lätt för oss. Låt oss inte avvisa Jesu uppmaning, låt oss inte svara honom med ett nej, låt oss inte slå dövörat för hans kallelse, för det finns inga undanflykter, vi har inga skäl för att fortsätta anse att vi inte kan. Mina bröder, jag ber er därför innerligt: Tillåt inte att ett så värdefullt föredöme visats er förgäves, efterlikna honom och förnya er i djupet av era själar.

Idag har vi i Mässan läst en text ur Johannesevangeliet som berättar om hur en blindfödd man botas. Jag tror att vi alla återigen har blivit rörda av vår mäktige och barmhärtige Gud, som inte ser likgiltigt på människors olycka, men nu vill jag fästa er uppmärksamhet vid något annat. Närmare bestämt vill jag få er att lägga märke till att en kristen som älskar Gud inte kan förbli likgiltig inför andra människors öden, utan förmår behandla alla med respekt. Om kärleken avtar, finns det nämligen en risk för fanatiska och obarmhärtiga intrång i andra människors samveten.

Där Jesus gick förbi – säger det heliga evangeliet – fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Jesus går förbi. Jag har ofta häpnat inför detta enkla sätt att beskriva Guds barmhärtighet. Jesus går förbi och märker genast lidandet. Märk däremot hur annorlunda lärjungarna reagerade. De frågar honom: Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?

Förhastade omdömen

Vi bör inte bli förvånade över att många, även personer som anser sig vara kristna, uppför sig på ett liknande sätt: de hellre fäller än friar. Utan något som helst bevis förutsätter de att något dåligt är för handen och de inte bara tänker så, utan vågar rentav ge offentligt uttryck för sina tankar i form av överilade uttalanden.

Även med bästa välvilja skulle man kunna kalla lärjungarnas beteende oförskämt. I det samhället fanns det – liksom i dag, i detta avseende har inte mycket förändrats – andra, fariséerna, som regelmässigt handlade så. Glöm inte hur Jesus anklagar dem: Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: Han är besatt. Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.

Jesus Kristus utsattes för bitande, svidande, kritik. Hans goda rykte utsattes för systematiska angrepp, hans oklanderliga leverne förtalades. Det är därför inte särskilt underligt att samma behandling från vissa håll förbehålls dem som vill följa Mästaren fast de är medvetna om att de självfallet av naturen har sitt elände och sina personliga svagheter och fel, vilka – skulle jag vilja tillägga – ofta är små och oundvikliga, givet människans svaghet. Men erfarenheten av denna realitet får inte förmå oss att rättfärdiga sådana synder och brott – skvaller kallar man det ofta med tvivelaktig förståelse – mot någons goda namn och rykte. Jesus säger att om man har kallat familjefadern Beelsebul, kan man inte förvänta sig att familjemedlemmarna skall behandlas bättre; men han klargör samtidigt att den som förbannar sin broder undgår inte helvetets eld.

Varifrån kommer den här sortens orättvisa omdömen om andra? Det verkar som om vissa människor ständigt bär speciella glasögon som förvrider deras syn. Av princip anser de att det inte är möjligt att handla rättskaffens, eller ens att ständigt kämpa för att uppföra sig väl. Enligt filosofernas gamla talesätt, mäter de allt efter sin egen måttstock – och den är snedvriden. För sådana personer döljer det hederligaste handlande – egentligen – en ond avsikt som förklär sig i hyckleri och skenhelighet. När de upptäcker något som tydligt är gott, skriver den helige Gregorius, granskar de det med lupp för att se om det ändå inte gömmer sig något ont i det.

Ögondroppar

Fariséernas synd bestod inte i att de inte kände igen Gud i Kristus, utan i att de frivilligt stängde in sig i sig själva, i att de inte lät Jesus, som är ljuset, öppna deras ögon. Denna sorts låsning påverkar omedelbart våra relationer till andra människor. Den farisé som tror sig vara ljus och därför inte tillåter Gud att öppna hans ögon, kommer även att behandla sin nästa högfärdigt och orättvist: Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar eller som tullindrivaren där. Så ber han. Och den blindfödde, som fortsätter att berätta sanningen om hur han mirakulöst har botats, förolämpar man så här: Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss! Och de körde ut honom.

Bland dem som inte känner Kristus finns det många ärbara människor som av enkel hänsyn vet hur de skall uppträda taktfullt: de är uppriktiga, hjärtliga, väluppfostrade. Om sådana som de eller vi själva tillåter Jesus att bota den blindhet som fortfarande gör vår syn skum, om vi tillåter Herren att smörja oss med den lera som i hans händer blir de effektivaste ögondropparna, kommer vi att se alla jordiska företeelser och få en skymt av de eviga med ett nytt ljus, med trons ljus. Vi kommer att ha fått en klar syn.

Detta är vad varje kristen är kallad till: fullheten av den kärlek som är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kristi kärlek är inte bara att hysa godmodiga känslor gentemot nästan, den nöjer sig inte med välgörenhet. Kärleken till nästan, som Gud ingjuter i själen, förändrar förnuftet och viljan inifrån: den ger en övernaturlig grund för vänskapen och glädjen i att göra det goda.

Betrakta den scen ur Apostlagärningarna i vilken en lam botas. Petrus och Johannes gick till templet och då de gick förbi träffar de en man som sitter vid porten: han var lam från födseln. Allt påminner om när den blinde botades. Men nu anser inte lärjungarna längre att olyckan kan bero på den sjukes personliga synder eller på hans föräldrars brister. Och de säger till honom: I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå! Innan var de oförstående, nu är de idel barmhärtighet. Innan spred de oblyga omdömen omkring sig, nu botar de mirakulöst i Herrens namn. Då som nu: Det är Kristus som går förbi! Det är Kristus som fortsätter sin vandring längs världens gator och torg i sina lärjungar, och för er som lyssnar på mig ber jag honom ivrigt att gå förbi och uppsöka era själar.

Kristi moder, de kristnas moder

Sedan den dagen år 1935 har jag brukat göra många besök i vallfartsorter tillägnade vår Fru, och jag har haft tillfälle att reflektera och meditera över den tillgivenhet som så många kristna visar Jesu moder. Jag har alltid ansett att denna tillgivenhet är ett tecken på besvarad kärlek, ett bevis på barns tacksamhet. Maria är nämligen mycket nära knuten till det yttersta uttrycket för Guds kärlek, Inkarnationen: Ordet blev en människa som vi, och tog på sig vårt elände och våra synder. Maria, trogen det gudomliga uppdrag som hon hade skapats för, har tjänat och tjänar fortfarande – ständigt lika frikostigt – oss människor, som alla är kallade att vara bröder och systrar till hennes Son, Jesus. Och Guds moder är nu verkligen människornas moder.

Det är så därför att Herren ville att det skulle vara så. Och den helige Ande såg till att detta nedtecknades, så att det skulle vara uppenbart för alla generationer: Vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.

Johannes, den lärjunge Jesus älskade, tog emot Maria i sitt hem, i sitt liv. Författare av andlig litteratur har i dessa ord som återges i det heliga evangeliet sett en uppmaning riktad till alla kristna att på samma sätt ta emot Maria i sina liv. På sätt och vis är detta förtydligande nästan överflödigt. Maria vill säkerligen att vi skall åkalla henne, vända oss till henne med förtröstan, åberopa hennes moderskap och be henne att vara för oss en mor.

Men hon är en moder som man inte måste bönfalla enträget, som rentav förekommer våra böner, för hon känner till våra behov och kommer skyndsamt till vår hjälp. Hon visar därigenom i handling att hon ständigt kommer ihåg sina barn. Var och en av oss kan finna tusen olika skäl för att på ett mycket speciellt sätt känna sig som Marias barn, om vi betraktar vårt eget liv och ser hur Guds barmhärtighet uppenbaras i det.

De texter i den heliga Skrift som talar om vår Fru visar just hur Jesu mor följer sin Son steg för steg, ansluter sig till hans frälsningsuppdrag, gläds och sörjer tillsammans med honom, älskar dem han älskar, och med moderlig omsorg ägnar sig åt dem som står vid hans sida.

Låt oss exempelvis betrakta skildringen av bröllopet i Kana. Av alla de många gästerna på ett stimmigt landsortsbröllop, till vilket det kommit människor från olika byar, är det Maria som märker att det saknas vin. Bara hon märker det, och det genast. Vad livsnära episoderna ur Kristi liv verkar för oss! För Guds storhet lever sida vid sida med det vanliga, med vardagen. Det kännetecknar en kvinna, en uppmärksam husmor, att lägga märke till ett förbiseende, att uppmärksamma de små detaljer som gör människolivet behagligt: och så handlade Maria.

Lägg dessutom märke till att det är Johannes som berättar om episoden i Kana: han är den ende evangelist som har återgett detta tecken på moderlig omsorg. Den helige Johannes vill påminna oss om att Maria var närvarande när Herrens offentliga liv inleddes. Detta visar oss att han kunnat fördjupa sin insikt i betydelsen av vår Frus närvaro. Jesus visste åt vem han anförtrodde sin moder, nämligen en lärjunge som hade älskat henne, som hade lärt sig att älska henne som sin egen moder, och som förmådde förstå henne.

Låt oss nu tänka på dagarna som följde på Jesu himmelsfärd, i väntan på pingsten. Lärjungarna, som efter Kristi uppståndelse var fyllda av tro och längtade efter den utlovade helige Ande, ville känna sig förenade och vi finner dem cum Maria matre Iesu, med Maria, Jesu moder. Lärjungarnas bön åtföljer Marias bön: det var en enad familjs bön.

Den här gången är det den helige Lukas som återger det inträffade, han som är den evangelist som utförligast berättat om Jesu barndom. Det verkar som om han ville få oss att förstå att Maria, som spelade en särskilt viktig roll för Ordets människoblivande, på ett analogt sätt var närvarande även när Kyrkan, som är Kristi kropp, framträdde.

Alltsedan Kyrkans första levnadsdagar har alla kristna som sökt Guds kärlek, denna kärlek som uppenbarar sig för oss och blir kött i Jesus Kristus, mött Jungfrun och på många mycket olika sätt erfarit hennes moderliga omsorg. Den heliga Jungfrun kan verkligen kallas alla kristnas moder. Den helige Augustinus sade det i tydliga ordalag: Hon samarbetade med sin kärlek för att det i Kyrkan skulle födas kristtrogna, lemmar till det Huvud vars moder hon är i kroppsligt hänseende.

Det är därför inte underligt att ett av de äldsta uttrycken för vördnad för Maria är just en bön full av förtroende. Jag menar den antifon som författades för århundraden sedan och som vi fortfarande idag upprepar: Heliga Guds moder, vi tar vår tillflykt till dig: ringakta inte de böner vi i vår nöd riktar till dig, utan rädda oss ur alla faror, du ärekrönt och evigt välsignad Jungfru Maria.