Texter på ämnet

Tillåt mig att återvända till den oskuldfullhet, den enkelhet som präglar Jesu liv, som jag har rått er att betrakta så många gånger. Herrens år i det fördolda saknar inte betydelse och är heller inte en enkel förberedelse inför de år som skulle komma därefter, nämligen hans offentliga liv. Sedan 1928 har jag klart och tydligt förstått att Gud vill att vi kristna skall ta hela Herrens liv som föredöme. Jag har i synnerhet insett innebörden av hans liv i det fördolda, av hans vanliga arbetsliv bland människorna: Herren vill att många människor skall finna sin väg i dessa år av tystnad, utan lyster. Att lyda Guds vilja innebär därför alltid att vi går ut ur vår egoism, men det innebär inte att vi som regel skall avlägsna oss från de vanliga omständigheterna i det liv som levs av människor som är våra likar i fråga om civilstånd, yrke eller ställning i samhället.

Jag drömmer – och drömmen har blivit verklighet – om en stor skara Guds barn som helgar sig i sitt liv som vanliga medborgare, som delar sina medmänniskors ambitioner, drömmar och ansträngningar. Jag vill ropa denna gudomliga sanning för full hals: om ni stannar kvar mitt i världen, så är det inte för att Gud har glömt er eller för att Herren inte har kallat er. Han har inbjudit er att fortsätta delta i jordens olika verksamheter och strävanden. Han har nämligen låtit er veta att ert mänskliga kall, ert yrke, era egenskaper, inte bara inte är främmande för hans gudomliga planer, utan rentav har helgats av honom som ett offer som behagar Fadern.

För att tjäna måste man duga, för att duga måste man tjäna?

För att handla så, för att helga sitt yrke, är det framför allt nödvändigt att arbeta bra, med mänskligt och övernaturligt allvar. Jag vill som en kontrast erinra om vad som återges i en av de apokryfa evangeliernas berättelser: Jesu far var timmerman och gjorde vid den tiden plogar och ok. Nu fick han uppdraget av en rik man att tillverka en säng. Då emellertid den ena sidobrädan blev kortare än den på motsatta sidan, och Josef inte visste vad de skulle göra, sade pojken Jesus till sin far: Lägg de båda brädorna på marken och håll dem jämnt i ena ändan. Och Josef gjorde såsom pojken hade sagt. Och Jesus gick till den andra ändan, fattade den korta brädan och sträckte ut den och gjorde den lika lång som den andra. Och hans far Josef såg det och förundrade sig. Och han omfamnade pojken och kysste honom och sade: Salig är jag eftersom Gud har givit mig denna pojken.

Josef skulle inte tacka Gud av sådana skäl; hans arbete kunde inte gå till på det sättet. Den helige Josef var inte en man som var svag för enkla och underbara lösningar, utan en man som var uthållig, flitig och – när det behövdes – påhittig. En kristen vet att Gud gör under: att han gjorde dem för århundraden sedan, att han fortsatte göra dem senare och fortsätter att göra under även nu, för non est abbreviata manus Domini, Guds makt har inte minskat.

Men underverk är ett tecken på Guds frälsande allmakt, inte ett medel för att lösa konsekvenserna av vår oförmåga eller för att tillgodose vår bekvämlighet. Det underverk som Herren ber er om är uthållighet i er kristna och gudomliga kallelse, att ni skall helga arbetet varje dag: underverket att omvandla vardagsprosan till episk dikt genom den kärlek ni lägger ned i era vanliga uppgifter. I dessa väntar Gud på er, och han förväntar sig av er att ni skall vara ansvarskännande människor med apostolisk iver och yrkesmässig kompetens.

Som motto för ert arbete kan jag därför föreslå detta: För att tjäna måste man duga, för att duga måste man tjäna. För att kunna genomföra saker måste man först veta hur man skall slutföra dem. Jag tror inte på att någon har rätta avsikter, om han inte anstränger sig för att uppnå den kompetens som är nödvändig för att utföra sina uppgifter ordentligt. Det räcker inte med att vilja göra något bra, man måste kunna göra det också. Och om vi verkligen vill, kommer denna vår önskan att ta sig uttryck i en ansträngning efter att använda lämpliga medel för att avsluta saker och ting med mänsklig fullkomlighet.

Men även denna mänskliga skicklighet, denna förmåga som vi skulle kunna kalla teknisk, förmågan att kunna utföra sina uppgifter, måste präglas av det som var ett grundläggande drag i den helige Josefs arbete och som borde vara det för varje kristen: en tjänstvillig anda, en önskan att arbeta för att bidra till andra människors väl. Josef arbetade inte för att hävda sig själv, även om hängivelsen åt arbetslivet hade bidragit till att han format sig en mogen och kraftfull personlighet. Patriarken arbetade medveten om att han gjorde Guds vilja och tänkte på de sinas, Jesu och Marias, välgång, med hänsyn även till alla invånares väl i det lilla Nasaret.

I Nasaret var Josef förmodligen en av få hantverkare, om inte rentav den ende. Kanske var han snickare. Men förmodligen kunde han, som fallet brukar vara i små byar, även göra andra saker: starta kvarnen när den inte fungerade eller laga sprickor i tak inför vintern. Josef löste utan tvekan många människors problem genom ett väl avslutat arbete. Hans yrkesarbete var inriktat på att tjäna andra, på att göra livet behagligt för de andra familjerna i byn, och det åtföljdes av ett leende, av ett vänligt ord, av någon kommentar sagd som i förbifarten, men som kunde återge tron och glädjen åt någon som höll på att förlora dem.

Ingenting är främmande för Kristi omsorg. Om vi talar med teologiskt djup, det vill säga om vi inte begränsar oss till funktionella kategorier utan för ett stringent resonemang, går det inte att säga att det finns någon enda – god, hedervärd eller ens likgiltig – företeelse som är uteslutande profan sedan Guds Ord tagit sin boning bland människornas barn, varit hungrig och törstig, arbetat med sina händer, erfarit vänskap och lydnad och upplevt lidande och död. För Fadern beslöt att låta all fullhet bo i Kristus och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.

Vi bör älska världen, arbetet, allt det mänskliga, för världen är god: det var Adams synd som bröt skapelsens gudomliga harmoni, men Gud Fader sände sin enfödde Son för att återställa den friden. För att vi, efter att ha blivit adoptivbarn, skulle kunna befria skapelsen från oordningen och försona allting med Gud.

Varje människas personliga situation är oefterliknelig, frukten av en unik kallelse som måste levas intensivt och i vilken Kristi anda måste förverkligas. Genom att vi bland våra likar lever ett kristet liv, vardagligt men i överensstämmelse med vår tro, kommer vi då att vara Kristus närvarande bland människorna.