Texter på ämnet

Jesus Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa

Guds Son blev kött och är perfectus Deus, perfectus homo, fullkomlig Gud och fullkomlig människa. I detta mysterium finns något som borde skaka om oss kristna. Jag var och förblir rörd: jag skulle vilja återvända till Loreto. Jag beger mig dit i tanken för att återuppleva Jesu barndomsår, då jag upprepar och betraktar detta Hic Verbum caro factum est.

Jesus Christus, Deus Homo, Jesus Kristus, Gud och människa. Detta är en av de magnalia Dei, Guds stora gärningar, som vi måste meditera över och för vilken vi måste vara tacksamma gentemot vår Herre som har kommit för att föra fred på jorden åt dem han har utvalt. Åt alla människor som vill förena sina viljor med Guds goda vilja: inte bara åt de rika, och heller inte bara åt de fattiga! Åt alla människor, åt alla bröder! För vi är alla bröder i Jesus, Guds barn, Kristi bröder: hans moder är vår moder.

Det finns bara en ras på jorden: Guds barns ras. Vi måste alla tala samma språk, det som vår Fader i himlen lär oss: det språk som är Jesu dialog med Fadern, det språk som man talar med hjärtat och med huvudet, det som ni just nu använder i er bön. Det språk kontemplativa människor talar, människor som är andliga för att de har upptäckt att de är Guds barn. Det är ett språk som tar sig uttryck i tusentals viljeakter, i klara ljus som upplyser förståndet, i vårt hjärtas ingivelser, i föresatser att leva ett hederligt liv, fullt av godhet, glädje och frid.

Det är nödvändigt att titta på Barnet, vår Kärlek, i vaggan. Vi bör titta på det medvetna om att vi står inför ett mysterium. Vi måste acceptera mysteriet genom tron, och likaledes genom tron fördjupa oss i dess innebörd. För att göra det behöver vi en kristen människas ödmjuka inställning: vi får inte vilja förminska Guds storhet så att den passar våra fattiga koncept och våra mänskliga förklaringar, utan förstå att detta mysterium i sin dunkelhet är ett ljus som leder människornas liv.

Vi ser – säger den helige Johannes Chrysostomos – att Jesus har trätt fram ur vår krets, ur vår mänskliga natur, och att han är född av en mor som är jungfru. Men vi förstår inte hur han kan ha utfört detta under. Låt oss inte trötta ut oss i försöken att upptäcka det. Låt oss hellre ödmjukt acceptera vad Gud uppenbarat för oss, utan att nyfiket försöka utforska vad Gud har dolt för oss. Genom att ödmjuka oss på det viset kommer vi att kunna förstå och älska. Mysteriet kommer då att bli för oss en lysande undervisning, mera övertygande än vilket mänskligt resonemang som helst.

En kristen vet att han är inympad i Kristus genom dopet, att han är bemyndigad att kämpa för Kristus genom konfirmationen och kallad att verka i världen genom att delta i Kristi uppdrag som kung, profet och präst; att han blir ett och samma med Kristus genom Eukaristin, enhetens och kärlekens sakrament. Därför måste han i likhet med Kristus leva vänd mot alla andra människor och se med kärlek på alla och på var och en av dem som omger honom och på hela mänskligheten.

Tron får oss att erkänna att Kristus är Gud och att se honom som vår Frälsare, att identifiera oss med honom genom att handla som han handlade. Efter att ha hjälpt aposteln Tomas ur dennes tvivel genom att visa honom sina sår, utbrister den Uppståndne: Saliga de som inte har sett men ändå tror.Här – säger den helige Gregorius den store – talar man om oss på ett särskilt sätt, för vi har inom oss andligen den som vi kroppsligen inte har sett. Man talar om oss, men på villkor att våra handlingar överensstämmer med vår tro. Endast den tror verkligen, som i sitt handlande omsätter det han tror i praktiken. Därför säger den helige Paulus om dem vars tro endast uttrycks i ord att de bekänner sig till Gud men förnekar honom i handling.

Det är inte möjligt att hos Kristus skilja på hans väsen som Gud—Människa och hans uppdrag som återlösare. Ordet blev kött och kom till jorden ut omnes homines salvi fiant, för att rädda alla människor. Med vårt elände och våra personliga begränsningar är vi andra kristusar, Kristus själv, även vi kallade att tjäna alla människor.

Det är nödvändigt att få det bud som fortsätter att vara nytt genom århundradena att genljuda igen och igen. Mina kära – skriver den helige Johannes – vad jag skriver här är inget nytt bud utan ett gammalt som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har fått höra. Ändå är det jag skriver ett nytt bud – det visar både hans och ert liv. Ty mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan. Den som säger sig vara i ljuset men hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset och har ingenting inom sig som leder till fall.

Vår Herre har kommit för att föra med sig freden, det glada budskapet, livet till alla människor. Inte bara till de rika, men heller inte bara till de fattiga. Inte bara till de lärda, men heller inte bara till de som saknar bildning. Till alla. Till oss som är bröder, för vi är bröder, eftersom vi är barn till en och samma Far, Gud. Det finns därför bara en ras: Guds barns ras. Det finns bara en färg: Guds barns färg. Och det finns bara ett språk: det som talar till hjärtat och förståndet, utan ljudet av ord, men som får oss att känna Gud och älska varandra.

Tillämpning på vårt vardagliga liv

Vi har gått igenom några sidor i de heliga evangelierna för att betrakta Jesus i hans umgänge med människorna och för att lära oss att leda våra bröder till Kristus genom att själva vara Kristus. Låt oss tillämpa detta på vårt vardagliga liv, på vårt eget liv. För vårt vanliga vardagsliv, det som vi lever tillsammans med övriga samhällsmedborgare, är inte något tråkigt och obetydligt. Det är just under dessa omständigheter som Herren vill att den överväldigande majoriteten av hans barn skall helga sig.

Det är nödvändigt att gång på gång upprepa att Jesus inte vände sig till en privilegierad grupp, utan kom för att uppenbara Guds universella kärlek för oss. Gud älskar alla människor och han förväntar sig kärlek av alla. Av alla, oavsett deras personliga omständigheter, sociala ställning, yrke eller arbete. Det vanliga vardagslivet är inte av ringa värde: alla världens vägar kan utgöra ett tillfälle till att möta Kristus, som uppmanar oss att identifiera oss med honom för att förverkliga hans gudomliga uppdrag på den plats vi befinner oss.

Gud kallar oss genom händelserna i vardagslivet, våra närståendes lidanden och glädjeämnen, våra kollegors mänskliga intressen och familjelivets små detaljer. Gud kallar oss även genom de stora problem, konflikter och uppgifter som kännetecknar varje historisk tid och som upptar en stor del av mänsklighetens ansträngningar och förhoppningar.

Att så frid och glädje

Vad skall vi göra? Jag sade tidigare att jag inte avsett att beskriva sociala eller politiska kriser eller dekadens och sjukdomar på det kulturella området. Ur den kristna trons perspektiv hänför jag mig till det onda i dess betydelse av förolämpning av Gud. Det kristna apostolatet är inte ett politiskt program eller ett kulturellt alternativ: det innebär att sprida det goda, att smitta andra med önskan att älska, att konkret så frid och glädje. Utan tvivel kommer detta apostolat att leda till andliga fördelar för alla: mer rättvisa, mer förståelse, mer ömsesidig respekt mellan människorna.

Det finns många människor i vår omgivning och vi har inte rätt att vara hinder för deras eviga välgång. Vi är skyldiga att vara kristna fullt ut, att vara heliga, att inte svika Gud eller alla de folk som förväntar sig att av kristna få såväl exempel som troslära.

Vårt apostolat måste vara grundat på förståelse. Jag upprepar vad jag redan sagt: kärleken till nästan består mer i att förstå än i att ge. Jag kan inte dölja att min egen erfarenhet lärt mig hur svårt det är att vara oförstådd. Jag har alltid ansträngt mig för att göra mig förstådd, men det finns sådana som ansträngt sig för att inte förstå mig. Detta ger mig ännu en praktisk anledning för att försöka förstå alla. Men det är inte en övergående impuls som ålägger oss att ha ett omfattande, universellt, katolskt hjärta. En anda av förståelse är ett bevis på den kristna kärlek till nästan som Guds goda barn visar: Herren vill att vi skall finnas närvarande i alla jordens hederliga verksamheter för att utvidga sådden av broderskap – inte av ogräs –, överseende, förlåtelse, kärlek till nästan och frid. Känn er aldrig som ovänner till någon.

En kristen skall alltid vara beredd att umgås med alla, att ge alla – genom sitt umgänge – en möjlighet att närma sig Jesus Kristus. Han skall gärna uppoffra sig för alla, utan åtskillnad, utan att dela in människor i olika fack med vattentäta skott, utan att sätta etikett på dem som om de vore varor eller torkade insekter i en monter. En kristen kan inte avskilja sig från sina medmänniskor, för hans liv skulle då vara eländigt och egoistiskt: han måste bli allt inför alla för att åtminstone rädda några.

Om vi ändå levde så, om vi ändå kunde impregnera vårt handlande med en sådan sådd av generositet, med denna längtan efter samvaro och frid! Gjorde vi det skulle vi främja människornas legitima personliga frihet. Var och en skulle ta sitt ansvar för sina åligganden i timliga angelägenheter. Alla vi kristna skulle först och främst försvara andras frihet för att därefter kunna försvara vår egen. Vi skulle med kärlek acceptera andra som de är – för alla, utan undantag, har sina svagheter och begår fel – och hjälpa dem med Guds nåd och mänsklig finkänslighet att övervinna det onda, att slita upp ogräset, för att vi alla skulle stötta varandra och leva i överensstämmelse med vår värdighet som människor och kristna.

Att umgås med den helige Ande

Att leva enligt den helige Ande innebär att leva av tro, hopp och kärlek: att låta Gud ta oss i besittning och förändra våra hjärtan i grunden så att de kommer att likna hans. Ett moget, djupt och kraftfullt kristet liv är inte något man kan improvisera, utan resultatet av hur Guds nåd utvecklats i oss. I Apostlagärningarna beskrivs livet i den första kristna gemenskapen med en kort men pregnant mening: De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.

Så levde de första kristna och så måste alla vi leva. Meditationen över trosläran, tills vi införlivar den fullt ut, mötet med Kristus i Eukaristin och den personliga dialogen – bön utan anonymitet – på tu man hand med Gud måste bli som vårt handlandes innersta väsen. Om allt detta saknades, kanske vi kunde göra lärda resonemang, agera mer eller mindre intensivt, utöva olika fromhetsövningar och barmhärtighetsgärningar. Men det vore inte ett äkta kristet liv, för vi skulle inte komma att identifiera oss med Kristus och vi skulle inte delta i frälsningsverket på ett verkligt och självupplevt sätt.

Detta är en lära som är tillämplig på alla kristna, för vi är alla lika kallade till helighet. Det finns inga andra klassens kristna som endast skall utöva en nedsatt version av evangeliet: vi har alla mottagit ett och samma dop, och även om det finns en stor mångfald gåvor och livsomständigheter, är det en och samma Ande som skänker Guds gåvor: en och samma tro, ett och samma hopp, en och samma kärlek.

Vi kan därför anse att Apostelns fråga förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? är ställd till oss och ta den som en uppmaning att umgås mer personligt och direkt med Gud. Olyckligtvis är Tröstaren för vissa kristna den store Förbigångne: ett namn som man uttalar, men inte Någon – en av de tre Personerna i den ende Guden – som man talar med och lever av.

Det är tvärtom nödvändigt att umgås med honom, enkelt och förtröstansfullt, så som Kyrkan lär oss att göra genom sin liturgi. Då kommer vi att lära känna vår Herre bättre och samtidigt får vi en djupare insikt om den outsägliga gåva som det är att vara kristen: vi kommer att lägga märke till hela den storhet och sanning som ryms i det gudomliggörande, det deltagande i Guds liv, som jag talade om tidigare.

För den helige Ande är inte en konstnär som ritar Guds väsen i oss, som om han vore åtskild från det, det är inte så han leder oss till att likna Gud. Han själv, som är Gud och utgår av Gud, gör nämligen ett avtryck av sig i hjärtat på den som tar emot honom, likt en stämpel i vax. På detta sätt, genom att meddela sig och sin likhet, återställer han vår natur enligt skönheten i dess gudomliga förebild och gör människan åter till Guds avbild.

Maria får oss att känna vårt brödraskap

Vi kan inte umgås med Maria som ett av hennes barn och bara tänka på oss själva och våra egna problem. Vi kan inte umgås med Jungfru Maria och dröja vid våra egna själviska problem. Maria för oss till Jesus, och Jesus är primogenitus in multis fratribus, förstfödd bland många bröder. Att känna Jesus får oss alltså att inse att vi inte kan leva vårt liv på annat sätt än i självutgivelse i våra medmänniskors tjänst. En kristen kan inte uppehålla sig vid sina egna problem, eftersom han måste leva vänd mot den universella Kyrkan och tänka på alla människors frälsning.

Ur detta perspektiv är till och med aspekter som skulle kunna anses vara privata och intima – som ansträngningen att göra framsteg i det inre livet – i själva verket inte personliga: den egna helgelsen utgör nämligen en helhet tillsammans med apostolatet. Vi bör därför anstränga oss i vårt inre liv och i utövandet av de kristna dygderna och tänka på hela Kyrkans väl. Vi kommer nämligen inte att kunna göra gott och låta andra känna Kristus om det i oss själva saknas ett uppriktigt åtagande att omsätta evangeliets lära i praktiken i det som är vår egen verklighet.

Impregnerade av denna anda kommer våra böner, även om de börjar med betraktelser av skenbart personliga ämnen och föresatser, i slutänden alltid att leda till vår nästas väl. Och om vi längs vår vandring håller den heliga Jungfrun i handen, kommer hon att få oss att känna oss som bröder till alla människor: för vi är alla barn till den Gud vars Dotter, Brud och Mor hon är.

Vår nästas problem måste bli våra problem. Det kristna broderskapet måste vara så djupt förankrat i vår själ att ingen människa är oss likgiltig. Maria, Jesu moder som närde honom, uppfostrade honom, åtföljde honom under hans jordiska vandring och nu befinner sig vid hans sida i himlen, kommer att hjälpa oss att känna igen Jesus som går förbi, som uppenbarar sig för oss i våra medmänniskors behov.