Texter på ämnet

Vi har försökt sammanfatta och kommentera några av de egenskaper som kännetecknar de hem som återspeglar Kristi ljus och som därför är ljusa och glädjefyllda hem. Den harmoni som råder mellan föräldrarna förs över till barnen, till hela familjen och till alla människor i deras omgivning. I varje sant kristen familj återskapas därigenom på sätt och vis Kyrkans mysterium, som Gud har valt och sänt som en ledstjärna för världen.

Apostelns ord, som läses i läsningen då Kyrkan firar den heliga Familjen, kan helt och hållet tillämpas på alla kristna, oavsett om de är präster eller lekmän, gifta eller ogifta: Guds utvalda, heliga och älskade. Sådana är vi alla, var och en på sin plats i världen, på den plats som är vår egen: vi är män och kvinnor som Gud har utvalt till att vittna om Kristus och till att skänka vår omgivning den glädje som följer av att vi vet att vi är Guds barn, trots våra fel och brister, som vi måste kämpa mot.

Det är mycket viktigt att insikten om att äktenskapet är en kallelse inte saknas i samband med trosundervisning, i predikningar och i medvetandet hos dem som Gud vill skall följa denna väg, eftersom de verkligen är kallade att delta i Guds frälsningsplan för alla människor.

Därför går det kanske inte att ge kristna makar bättre förebilder än familjerna på apostlarnas tid: officeren Cornelius, som var följsam gentemot Guds vilja och i vars hus Kyrkan öppnade sig för hedningarna; Aquila och Priscilla, som spred kristendomen i Korint och i Efesos och som bidrog till Paulus apostolat; Tabita, som med sin kärlek bistod de behövande i Joppe. Därtill kommer många andra judars och hedningars, grekers och romares hem, i vilka Herrens första lärjungars undervisning slog rot.

Dessa familjer levde av Kristus och hjälpte andra att lära känna Kristus. De utgjorde små kristna gemenskaper som utstrålade evangeliets budskap. Familjer som var lika andra familjer på den tiden, men som besjälades av en ny anda som smittade av sig på dem som närmade sig dem och som umgicks i dem. Sådana var de första kristna, och sådana måste även vi vara som är kristna av idag: vi måste så glädje och frid, den glädje och den frid som Jesus har utverkat åt oss.

Kristi död kallar oss till ett fullvärdigt kristet liv

Vi har just återupplevt dramat på Kalvarieberget, vad jag skulle drista mig till att kalla den första och ursprungliga Mässa som Jesus Kristus firade. Gud Fader utlämnar sin Son till döden. Jesus, den enfödde Sonen, omfamnar den bjälke som man kommer att avrätta honom på, och hans offer tas emot av Fadern: till följd av korset utgjuts den helige Ande över mänskligheten.

I passionstragedin fullbordas vårt eget liv och hela mänsklighetens historia. Stilla veckan kan inte inskränkas till att vara ett enkelt minne: det handlar om Jesu Kristi mysterium som fortsätter i våra själar. En kristen är skyldig att vara alter Christus, ipse Christus, en annan Kristus, Kristus själv. Alla har vi genom dopet blivit präster över våra egna liv, för att frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus, för att göra varje handling i en anda av lydnad gentemot Guds vilja och därigenom föreviga Människogudens sändning.

Denna verklighet får oss emellertid att även dröja vid vårt elände, vid våra personliga fel. Att betrakta dem bör inte göra oss modstulna och vi bör heller inte anta den skeptiska hållning som kännetecknar dem som har givit upp sina stora ideal. För Herren vill ha oss sådana vi är, för att vi skall delta i hans liv, för att vi skall kämpa för att bli heliga. Helighet: hur många gånger uttalar vi inte det ordet som om det vore ett tomt ord! För många är det rentav ett ouppnåeligt ideal, ett ämne för den andliga litteraturen men inte ett konkret mål, en levande verklighet. De första kristna tänkte inte så, de kallade varandra heliga, naturligt och ofta: alla de heliga hälsar er, hälsa alla som är heliga i Kristus Jesus.

Nu, i denna stund på Kalvarieberget, då Jesus har dött och hans uppståndelses härlighet ännu inte har uppenbarats för oss, har vi ett bra tillfälle att granska vår längtan efter ett kristet liv, efter helighet; ett tillfälle att reagera med en akt av tro inför våra svagheter och, med förtröstan på Guds makt, fatta föresatsen att lägga ned kärlek i vår vardags görande och låtande. Vår erfarenhet av synden måste leda oss till att känna ånger, till ett mognare och djupare beslut att vara trogna, att verkligen identifiera oss med Kristus, att härda ut, kosta vad det kosta vill, i det prästerliga uppdrag som han har anförtrott åt alla sina lärjungar utan undantag och som får oss att vara världens salt och ljus.

Böneliv

En bön till Gud som är mitt liv. Om Gud är vårt liv, skall det inte förvåna oss att vårt kristna liv måste vara sammanvävt med vår bön. Men ni skall inte tro att bön är en handling som man utför och sedan lägger åt sidan. Den rättfärdige har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt. På morgonen tänker jag på dig, och på kvällen stiger min bön upp till dig likt rökelse. Hela dagen kan vara en tid för bön: från morgon till kväll och från kväll till morgon. Och inte nog med det: som den heliga Skrift påpekar måste även vår sömn vara bön.

Kom ihåg vad evangelierna berättar för oss om Jesus. Ibland tillbringade han hela natten i ett innerligt samtal med sin Far. Vad hänförda de första lärjungarna blev av att se Kristus i bön! Efter att ha betraktat denna Mästarens ständiga attityd, bad de honom: Domine, doce nos orare, Herre, lär oss att be så.

Den helige Paulus – som uppmanar de kristna att vara ihärdiga i bönen, orationi instantes – sprider överallt Kristi levande exempel. Och den helige Lukas berättar målande om de första kristnas sätt att vara: Alla dessa höll ihop under ständig bön.

En god kristens karaktär härdas med nådens hjälp i bönens smedja. Eftersom bönen är liv, uttrycks den inte på ett enda sätt. Hjärtat kommer vanligtvis att uttrycka sig i ord, i dessa muntliga böner som vi har fått lära oss av Gud själv, nämligen Fader vår, eller av hans änglar, Hell dig Maria. Vid andra tillfällen kommer vi att använda oss av böner som utformats med tiden, i vilka många miljoner av våra bröder och systrar i tron har uttryckt sin fromhet: bönerna i liturgin – lex orandi – eller de böner som har uppstått ur ett förälskat hjärta, som de marianska antifonerna: Sub tuum praesidium …, Memorare …, Salve Regina …

Vid andra tillfällen kan det räcka med två eller tre uttryck som vi skjuter upp till Herren som skott – skottböner eller bönesuckar, som vi lär oss genom att uppmärksamt läsa om Kristi liv: Domine, si vis, potes me mundare, Herre, om du vill kan du bota mig; Domine, tu omnia nosti, tu scis quia amo te, Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär; Credo Domine, sed adiuva incredulitatem meam, jag tror Herre, men hjälp min otro, stärk min tro; Domine, non sum dignus, Herre, jag är inte värdig; Dominus meus et Deus meus, min Herre och min Gud! … Eller andra ord, korta och tillgivna, som springer upp ur själens innersta iver och som passar vid ett visst tillfälle.

Bönelivet måste dessutom grundas på vissa dagliga stunder som uteslutande ägnas åt umgänget med Gud, stunder av samtal utan ljudet av ord, vid tabernaklet om det är möjligt, för att glädja Herren som väntar på oss – så ensam! – sedan tjugo århundraden. Stilla bön är denna dialog med Gud, från hjärta till hjärta, i vilken hela själen deltar: förnuftet och fantasin, minnet och viljan. Meditation som bidrar till att ge övernaturligt värde till vårt stackars mänskliga liv, vårt vardagsliv.

Tack vare dessa stunder av meditation, muntliga böner, bönesuckar, kommer vi att – på ett naturligt sätt och utan att väcka uppmärksamhet – kunna omvandla vår dag till en ständig lovprisning av Gud. Vi kommer att stanna i hans närvaro, som förälskade ständigt vänder sig i tanken till den person de älskar, och alla våra handlingar – även de minsta – kommer att fyllas av andlig effektivitet.

Då en kristen ger sig av på denna väg av oavbrutet umgänge med Herren – och det är en väg för alla, inte en stig för privilegierade – växer det inre livet och det blir säkert och fast. Människan befästs i den både älskvärda och krävande kampen för att fullt ut göra Guds vilja.

Med utgångspunkt i bönelivet kan vi förstå den andra aspekten av dagens högtid, nämligen apostolatet, som är vårt sätt att förverkliga den uppmaning som Jesus gav de sina strax innan han steg upp till himlen: ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.

Att umgås med den helige Ande

Att leva enligt den helige Ande innebär att leva av tro, hopp och kärlek: att låta Gud ta oss i besittning och förändra våra hjärtan i grunden så att de kommer att likna hans. Ett moget, djupt och kraftfullt kristet liv är inte något man kan improvisera, utan resultatet av hur Guds nåd utvecklats i oss. I Apostlagärningarna beskrivs livet i den första kristna gemenskapen med en kort men pregnant mening: De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.

Så levde de första kristna och så måste alla vi leva. Meditationen över trosläran, tills vi införlivar den fullt ut, mötet med Kristus i Eukaristin och den personliga dialogen – bön utan anonymitet – på tu man hand med Gud måste bli som vårt handlandes innersta väsen. Om allt detta saknades, kanske vi kunde göra lärda resonemang, agera mer eller mindre intensivt, utöva olika fromhetsövningar och barmhärtighetsgärningar. Men det vore inte ett äkta kristet liv, för vi skulle inte komma att identifiera oss med Kristus och vi skulle inte delta i frälsningsverket på ett verkligt och självupplevt sätt.

Detta är en lära som är tillämplig på alla kristna, för vi är alla lika kallade till helighet. Det finns inga andra klassens kristna som endast skall utöva en nedsatt version av evangeliet: vi har alla mottagit ett och samma dop, och även om det finns en stor mångfald gåvor och livsomständigheter, är det en och samma Ande som skänker Guds gåvor: en och samma tro, ett och samma hopp, en och samma kärlek.

Vi kan därför anse att Apostelns fråga förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? är ställd till oss och ta den som en uppmaning att umgås mer personligt och direkt med Gud. Olyckligtvis är Tröstaren för vissa kristna den store Förbigångne: ett namn som man uttalar, men inte Någon – en av de tre Personerna i den ende Guden – som man talar med och lever av.

Det är tvärtom nödvändigt att umgås med honom, enkelt och förtröstansfullt, så som Kyrkan lär oss att göra genom sin liturgi. Då kommer vi att lära känna vår Herre bättre och samtidigt får vi en djupare insikt om den outsägliga gåva som det är att vara kristen: vi kommer att lägga märke till hela den storhet och sanning som ryms i det gudomliggörande, det deltagande i Guds liv, som jag talade om tidigare.

För den helige Ande är inte en konstnär som ritar Guds väsen i oss, som om han vore åtskild från det, det är inte så han leder oss till att likna Gud. Han själv, som är Gud och utgår av Gud, gör nämligen ett avtryck av sig i hjärtat på den som tar emot honom, likt en stämpel i vax. På detta sätt, genom att meddela sig och sin likhet, återställer han vår natur enligt skönheten i dess gudomliga förebild och gör människan åter till Guds avbild.

Att umgås med Jesus i Ordet och Brödet

Jesus döljer sig i altarets allraheligaste sakrament för att vi skall våga umgås med honom, för att vara vårt stöd, för att vi skall bli ett med honom. Då han sade att utan mig kan ni ingenting göra, dömde han inte oss kristna till att förbli ineffektiva, och han tvingade oss heller inte att söka hans Person på ett tungt och besvärligt sätt. Han stannade kvar bland oss helt och fullt tillgänglig.

När vi samlas framför altaret medan det heliga Mässoffret firas, när vi betraktar den heliga hostian utställd i monstransen eller när vi tillber det gömt i tabernaklet, bör vi återuppliva vår tro, tänka på denna nya existens som kommer till oss, och bli rörda av Guds tillgivenhet och ömhet.

De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Så beskriver Skriften de första kristnas handlande: samlade genom apostlarnas tro i fullkomlig enhet, deltar de i Eukaristin, enhälliga i bönen. Tro, Bröd, Ord.

Jesus i Eukaristin är en säker garanti för hans närvaro i våra själar; för hans makt, som upprätthåller världen; för hans löfte om frälsning, som vid tidens slut kommer att hjälpa människosläktet att bo för evigt i det himmelska Fadershuset tillsammans med Gud Fader, Gud Son och Gud helige Ande: den heliga Treenigheten, en enda Gud. Det är hela vår tro som aktualiseras när vi tror på Jesus, på hans verkliga närvaro under brödets och vinets gestalter.