Texter på ämnet

Den andre fienden, skriver den helige Johannes, är vad ögonen åtrår, en grundläggande girighet som leder till att man endast värdesätter det man kan röra vid. Ögon som klistrar sig fast vid jordiska saker, ögon som just därför inte förmår upptäcka den övernaturliga verkligheten. Därför kan vi använda uttrycket i den heliga Skrift för att tala om girighet avseende materiella ting och om den deformation som gör att man ser på omgivningen – på sin nästa, på livets och samtidens omständigheter – ur ett uteslutande mänskligt perspektiv.

Själens ögon blir avtrubbade, förnuftet tror att det självt kan förstå allt, utan att ta hänsyn till Gud. Det är en subtil frestelse, som gömmer sig bakom förnuftets värdighet, det förnuft som Gud, vår Fader, har givit människan för att hon skall känna och älska honom frivilligt. Medryckt av denna frestelse anser sig människans intellekt vara universums centrum och hänförs åter av önskan att bli som gudar, och då det fylls av kärlek till sig självt, vänder det Guds kärlek ryggen.

På det sättet kan vårt liv överlämnas ovillkorligt i händerna på den tredje fienden, superbia vitae. Det rör sig inte bara om flyktiga tankar av fåfänga eller egenkärlek, utan om en allmän inbilskhet. Vi får inte bedra oss själva, för detta är det värsta av allt ont, alla villovägars ursprung. Man måste ständigt kämpa mot högmodet. Det är inte utan skäl som det mycket träffande har sagts att denna lidelse dör dagen efter människan. Det är fariséns högfärd, som Gud inte kan förlåta, eftersom han möter en barriär av självgodhet. Det är den arrogans som leder till att man föraktar andra människor, vill härska över dem, behandla dem illa: för högmod leder till förolämpning och vanära.

Guld, rökelse och myrra

Videntes autem stellam gavisi sunt gaudio magno valde, säger den latinska texten med en anmärkningsvärd upprepning: När de återsåg stjärnan gladdes de med en stor glädje. Varför denna glädje? Därför att de, som aldrig hade tvivlat, av Herren får ta emot beviset på att stjärnan aldrig hade försvunnit: de upphörde att betrakta den med sina sinnen, men de hade hela tiden bevarat den i sina själar. Sådan är den kristnes kallelse: om man inte förlorar tron, om man behåller hoppet om att Jesus Kristus kommer att vara med oss till tidens slut, dyker stjärnan upp igen. Och när man åter erfar att den egna kallelsen är verklig, föds en större glädje, som i oss ökar tron, hoppet och kärleken.

De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. Även vi faller ner inför Jesus, inför denne Gud som gömmer sig i sin mänskliga natur. Vi upprepar för honom att vi inte vill vända ryggen åt hans gudomliga kall, att vi aldrig kommer att avlägsna oss från honom, att vi skall lyfta undan allting ur vår väg som skulle kunna vara hinder för troheten, att vi uppriktigt vill vara följsamma gentemot hans ingivelser. Du, i din själ, och även jag – för jag ber i mitt inre, med djupa tysta rop – berättar för barnet att vi innerligt gärna vill vara goda tjänare, som dem i liknelsen, så att även vi kan få höra: Bra, du är en god och trogen tjänare.

De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. Låt oss dröja en stund vid detta stycke i det heliga evangeliet och försöka förstå det. Hur är det möjligt att vi som inte är någonting och inte är värda någonting, kan räcka fram gåvor till Gud? Skriften säger att allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan. Människan lyckas inte ens upptäcka hela djupet och skönheten i Herrens gåvor: Om du visste vad Gud har att ge!, svarar Jesus den samariska kvinnan. Jesus Kristus har lärt oss att förvänta oss allt av Fadern, att framför allt söka Gud och hans rättvisa, för vi kommer att få allt annat därtill, och han vet väl vad vi behöver.

I frälsningsordningen vårdar vår Fader varje människa med kärleksfull ömhet: Var och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene av ett slag, den andre av ett annat. Det kunde därför förefalla onödigt att bekymra sig om att ge Herren något som han skulle kunna behöva. Våra gåvor, vi som är gäldenärer som inte har någonting att betala med, skulle likna gåvorna i det gamla Förbundet som Gud inte längre tar emot: Offer och gåvor och brännoffer och syndoffer begärde du inte, och de gladde dig inte, och detta fast de frambärs enligt lagen.

Men Herren vet att förälskade vill ge, och han själv visar oss vad han vill ha av oss. Han bryr sig inte om rikedomar eller om jordens, havens eller luftens frukter eller djur, för allt det tillhör honom. Han vill ha någonting intimt, som vi måste ge honom frivilligt: ge mig, min son, ditt hjärta. Förstår ni? Han nöjer sig inte med en del, han vill ha allt. Jag upprepar, han söker inte våra saker: han vill ha oss själva. Det är om vi ger oss själva, och endast då, som vi kan erbjuda Herren andra presenter.

Låt oss därför ge honom guld, det rena guld som består i att lösgöra sig från pengar och materiella medel. Låt oss inte glömma att det är goda ting som kommer från Gud. Men Herren har bestämt att vi skall använda dem utan att fästa våra hjärtan vid dem, och använda dem till nytta för mänskligheten.

Jordiska egendomar är inte onda. De perverteras då människan upphöjer dem till avgudabilder och faller ned inför dem. De blir ädla då vi gör dem till redskap för att göra det goda, i ett kristet arbete för rättvisa och kärlek. Vi kan inte leta efter ekonomiska tillgångar som den som söker en skatt: vår skatt är här, liggande i en krubba, nämligen Kristus, och han skall vara i centrum för all vår kärlek, för där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Det är lätt att förstå den otålighet, ängslan och de oroliga önskningar som uppfyller människor med en naturligt kristen själ, vilka inte ger vika inför den personliga och sociala orättvisa som människohjärtat kan ge upphov till. Människor har levt tillsammans under så många sekel och ändå finns det fortfarande så mycket hat, förstörelse och fanatism som samlats på hög i ögon som inte vill se och hjärtan som inte vill älska.

Världens tillgångar är fördelade på ett fåtal, de kulturella tillgångarna är instängda i slutna kretsar av invigda. Utanför råder hunger efter bröd och kunskap. Människoliv som är heliga, eftersom de kommer från Gud, behandlas som ting av föga värde, som statistiska uppgifter. Jag förstår och delar denna otålighet, som får mig att se på Kristus, som fortsätter att uppmana oss att förverkliga kärlekens nya bud.

Alla situationer som livet försätter oss i för med sig ett gudomligt budskap som ber oss att svara med kärlek och hängivenhet gentemot våra medmänniskor. När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster.

Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ”Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.” Då kommer de rättfärdiga att fråga: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?” Kungen skall svara dem: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.

Vi måste lära oss känna igen Kristus som kommer oss till mötes i alla människor, våra bröder. Inget människoliv är isolerat, varje liv är sammanvävt med andra människoliv. Ingen person är en fristående vers, vi utgör alla en del av den gudomliga dikt som Gud skriver med vår fria viljas samarbete.