Texter på ämnet

Böneliv

En bön till Gud som är mitt liv. Om Gud är vårt liv, skall det inte förvåna oss att vårt kristna liv måste vara sammanvävt med vår bön. Men ni skall inte tro att bön är en handling som man utför och sedan lägger åt sidan. Den rättfärdige har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt. På morgonen tänker jag på dig, och på kvällen stiger min bön upp till dig likt rökelse. Hela dagen kan vara en tid för bön: från morgon till kväll och från kväll till morgon. Och inte nog med det: som den heliga Skrift påpekar måste även vår sömn vara bön.

Kom ihåg vad evangelierna berättar för oss om Jesus. Ibland tillbringade han hela natten i ett innerligt samtal med sin Far. Vad hänförda de första lärjungarna blev av att se Kristus i bön! Efter att ha betraktat denna Mästarens ständiga attityd, bad de honom: Domine, doce nos orare, Herre, lär oss att be så.

Den helige Paulus – som uppmanar de kristna att vara ihärdiga i bönen, orationi instantes – sprider överallt Kristi levande exempel. Och den helige Lukas berättar målande om de första kristnas sätt att vara: Alla dessa höll ihop under ständig bön.

En god kristens karaktär härdas med nådens hjälp i bönens smedja. Eftersom bönen är liv, uttrycks den inte på ett enda sätt. Hjärtat kommer vanligtvis att uttrycka sig i ord, i dessa muntliga böner som vi har fått lära oss av Gud själv, nämligen Fader vår, eller av hans änglar, Hell dig Maria. Vid andra tillfällen kommer vi att använda oss av böner som utformats med tiden, i vilka många miljoner av våra bröder och systrar i tron har uttryckt sin fromhet: bönerna i liturgin – lex orandi – eller de böner som har uppstått ur ett förälskat hjärta, som de marianska antifonerna: Sub tuum praesidium …, Memorare …, Salve Regina …

Vid andra tillfällen kan det räcka med två eller tre uttryck som vi skjuter upp till Herren som skott – skottböner eller bönesuckar, som vi lär oss genom att uppmärksamt läsa om Kristi liv: Domine, si vis, potes me mundare, Herre, om du vill kan du bota mig; Domine, tu omnia nosti, tu scis quia amo te, Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär; Credo Domine, sed adiuva incredulitatem meam, jag tror Herre, men hjälp min otro, stärk min tro; Domine, non sum dignus, Herre, jag är inte värdig; Dominus meus et Deus meus, min Herre och min Gud! … Eller andra ord, korta och tillgivna, som springer upp ur själens innersta iver och som passar vid ett visst tillfälle.

Bönelivet måste dessutom grundas på vissa dagliga stunder som uteslutande ägnas åt umgänget med Gud, stunder av samtal utan ljudet av ord, vid tabernaklet om det är möjligt, för att glädja Herren som väntar på oss – så ensam! – sedan tjugo århundraden. Stilla bön är denna dialog med Gud, från hjärta till hjärta, i vilken hela själen deltar: förnuftet och fantasin, minnet och viljan. Meditation som bidrar till att ge övernaturligt värde till vårt stackars mänskliga liv, vårt vardagsliv.

Tack vare dessa stunder av meditation, muntliga böner, bönesuckar, kommer vi att – på ett naturligt sätt och utan att väcka uppmärksamhet – kunna omvandla vår dag till en ständig lovprisning av Gud. Vi kommer att stanna i hans närvaro, som förälskade ständigt vänder sig i tanken till den person de älskar, och alla våra handlingar – även de minsta – kommer att fyllas av andlig effektivitet.

Då en kristen ger sig av på denna väg av oavbrutet umgänge med Herren – och det är en väg för alla, inte en stig för privilegierade – växer det inre livet och det blir säkert och fast. Människan befästs i den både älskvärda och krävande kampen för att fullt ut göra Guds vilja.

Med utgångspunkt i bönelivet kan vi förstå den andra aspekten av dagens högtid, nämligen apostolatet, som är vårt sätt att förverkliga den uppmaning som Jesus gav de sina strax innan han steg upp till himlen: ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.

Den helige Johannes har i sitt evangelium nedtecknat en underbar fras av den heliga Jungfrun, uttalad vid ett tillfälle som vi redan har betraktat: bröllopet i Kana. Evangelisten berättar att Maria vände sig till tjänarna och sade: Gör det han säger åt er. Det är det som allting handlar om: att få människorna att ställa sig framför Jesus och fråga honom: Domine, quid me vis facere? Herre, vad vill du att jag skall göra?

Den kristnes apostolat – och jag avser nu en vanlig kristen, en man eller kvinna som lever som vem som helst bland sina likar – är ett stort kateketiskt arbete, under vilket den kristne genom personligt umgänge, lojal och äkta vänskap, uppväcker en längtan efter Gud i sina medmänniskor och hjälper dem att upptäcka nya horisonter: naturligt, enkelt, genom det exempel som följer av att man lever sin tro väl, genom ord som är älskvärda men fulla av kraften i Guds sanning.

Var djärva. Ni kan räkna med Marias hjälp, hon som är Regina apostolorum, apostlarnas Drottning. Och vår Fru vet att göra sina barn medvetna om sina respektive plikter, utan att därigenom sluta vara en moder. Den som närmar sig Maria och betraktar hennes liv, kommer alltid att få erfara den stora välgärningen att av henne ledas till korset för att där betrakta Guds Sons exempel ansikte mot ansikte. I detta möte, som är avgörande för det kristna livet, för hon vår talan så att den yngre brodern – du och jag – till sist kan försonas med Faderns förstfödde Son.

Många omvändelser, många beslut att hänge livet i Guds tjänst, har föregåtts av ett möte med Maria. Vår Fru har främjat vår vilja att söka, hon har moderligt väckt oron i vår själ, hon har fått oss att längta efter en förändring, ett nytt liv. Och så har hennes gör det han säger åt er förvandlats till kärleksfull hängivelse, till en kristen kallelse som alltsedan dess upplyser hela vårt liv.

Denna stund av samtal inför Herren, under vilken vi har betraktat hur han och vi vördar och älskar hans och vår moder, kan därför leda till att vår tro får nytt liv. Maj månad har nyss börjat. Herren vill att vi inte skall försumma detta tillfälle till att växa i kärlek till honom genom att umgås med hans moder. Må vi varje dag kunna visa henne goda barns ömhetsbetygelser – små saker, finkänsliga tecken på tillgivenhet – som blir till stora gärningar av personlig helighet och apostolat, det vill säga till ett ständigt åtagande för att bidra till den frälsning som Kristus har kommit för att skänka världen.

Sancta Maria, Spes nostra, Ancilla Domini, Sedes sapientiae, ora pro nobis! Heliga Maria, vårt hopp, Herrens tjänarinna, vishetens säte, be för oss!