Texter på ämnet

Låt oss lära oss av Jesu handlingssätt. Under sitt jordeliv ville han inte ens ha den ära som tillhörde honom: trots att han hade rätt att behandlas som Gud, antog han en tjänares, en slavs gestalt. En kristen vet alltså att all ära tillkommer Gud och att han inte kan använda evangeliets upphöjda storhet som redskap för mänskliga intressen och ambitioner.

Låt oss lära oss av Jesus. Då han avstår från all mänsklig ära, handlar han fullständigt i överensstämmelse med storheten i sin unika sändning: han är Guds älskade Son, som inkarneras för att rädda människorna, ett uppdrag som Fadern har omgivit med kärleksfull omsorg: Filius meus es tu, ego hodie genui te. Postula a me et dabo tibi gentes hereditatem tuam: Du är min Son, jag har fött dig i dag. Be mig, så ger jag dig folken som arv.

En kristen som – i Kristi spår – lever i en sådan anda av fullkomlig tillbedjan av Fadern, får av Herren även höra ord av kärleksfull omsorg: Han håller fast vid mig, och jag räddar honom, jag skyddar honom, ty han känner mitt namn.

Varje kristen högtid är en fredens högtid, och den vi firar i dag är det i högsta grad. Olivkvistarna, med sin antika symbolik, påminner om följande scen hämtad ur Första Moseboken: Noa väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. Om kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. Idag drar vi oss till minnes att förbundet mellan Gud och hans folk bekräftas och upprättas i Kristus, ty han är vår fred. I vår heliga katolska Kyrkas liturgi, som så underbart förenar och sammanfattar det gamla i det nya, läser vi i dag dessa djupt glädjande ord: Judarnas barn gick Herren till mötes med kvistar i händerna, de ropade och sjöng: Hosianna i höjden!

Hyllningen till Jesus Kristus förknippar vi med den som hälsade hans födelse i Betlehem. Där Jesus kom ridande – berättar den helige Lukas – bredde folk ut sina mantlar på vägen. Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.

Frid på jorden

Pax in coelo, frid i himlen. Men låt oss även se hur det står till på jorden. Råder det kanske fred på jorden? Nej, här finns ingen verklig fred, bara en skenbar fred, en jämvikt grundad på rädsla och osäkra kompromisser. Det råder heller inte fred i Kyrkan, som skakas av inre spänningar som sliter sönder Kristi Bruds vita tunika. Det saknas frid i många människors hjärtan, människor som fåfängt försöker kompensera sin själsliga oro genom att ständigt jäkta omkring eller med den lilla tillfredsställelse som kommer av att äga saker som inte mättar utan alltid lämnar sorgens bittra eftersmak.

Palmbladen, skriver den helige Augustinus, är en symbol för lovprisning, för de står för seger. Herren var på väg att segra, genom att dö på korset. Han var på väg att triumfera, i korsets tecken, över djävulen, dödens furste. Kristus är vår fred för han har segrat. Och han har segrat för att han har kämpat i den hårda kampen mot våra mänskliga hjärtans samlade ondska.

Kristus, som är vår fred, är även Vägen. Om vi vill ha fred, måste vi följa i hans fotspår. Fred följer på krig, kamp, den innerliga asketiska kamp som varje kristen måste föra mot allt som i hans liv inte kommer från Gud: mot högmod, sinnlighet, egoism, ytlighet eller ett trångt hjärta. Det leder ingenstans att ropa efter yttre lugn om det saknas inre frid i våra samveten, i själens djup, för från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, hädelse.

Att leva med i den heliga Mässan innebär att man ständigt ber, att man blir övertygad om att Mässan för var och en av oss är ett personligt möte med Gud: vi tillber, lovar, ber, tackar och gottgör för våra synder, vi renar oss, vi känner oss förenade med Kristus tillsammans med alla kristna.

Ibland kanske vi har frågat oss hur vi kan besvara Guds stora kärlek. Kanske har vi önskat att vi kunde få ett tydligt program för hur man lever ett kristet liv. Lösningen är enkel och uppnåelig för alla troende: att delta med kärlek i den heliga Mässan, att i Mässan lära sig umgås med Gud, för detta offer innesluter allt vad Herren önskar sig av oss.

Tillåt mig påminna er om vad ni många gånger iakttagit: de liturgiska ceremoniernas förlopp. Genom att följa med i dem steg för steg blir det möjligt för Herren att låta var och en av oss upptäcka på vilka punkter vi måste bli bättre, vilka laster vi måste rycka upp med roten och hur vi skall umgås broderligt med alla människor.

Prästen går mot Guds altare, mot Gud, min ungdoms glädje. Den heliga Mässan börjar med en glädjefylld sång, för Gud är närvarande. Tillsammans med tacksamhet och kärlek uttrycks den glädjen i kyssen av altarbordet, en symbol för Kristus och ett minne av helgonen: en liten plats som helgas genom att utgöra platsen för det offer som är oändligt verkningsfullt.

Syndabekännelsen, Confiteor, ställer oss inför vår ovärdighet. Det är inte fråga om att vi abstrakt kommer ihåg vår skuld, utan om den konkreta förekomsten av våra synder och brister. Därför upprepar vi: Kyrie eleison, Christe eleison: Herre, förbarma dig; Kristus, förbarma dig. Om den förlåtelse vi behöver stod i relation till våra förtjänster, skulle det nu välla upp en bitter sorg i våra själar. Men tack vare Guds godhet kommer förlåtelsen från Guds barmhärtighet, och vi hyllar honom: Gloria! – ty du allena är helig, du allena Herre, du allena den högste, Jesus Kristus, med den helige Ande, i Gud Faderns härlighet.

Böneliv

En bön till Gud som är mitt liv. Om Gud är vårt liv, skall det inte förvåna oss att vårt kristna liv måste vara sammanvävt med vår bön. Men ni skall inte tro att bön är en handling som man utför och sedan lägger åt sidan. Den rättfärdige har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt. På morgonen tänker jag på dig, och på kvällen stiger min bön upp till dig likt rökelse. Hela dagen kan vara en tid för bön: från morgon till kväll och från kväll till morgon. Och inte nog med det: som den heliga Skrift påpekar måste även vår sömn vara bön.

Kom ihåg vad evangelierna berättar för oss om Jesus. Ibland tillbringade han hela natten i ett innerligt samtal med sin Far. Vad hänförda de första lärjungarna blev av att se Kristus i bön! Efter att ha betraktat denna Mästarens ständiga attityd, bad de honom: Domine, doce nos orare, Herre, lär oss att be så.

Den helige Paulus – som uppmanar de kristna att vara ihärdiga i bönen, orationi instantes – sprider överallt Kristi levande exempel. Och den helige Lukas berättar målande om de första kristnas sätt att vara: Alla dessa höll ihop under ständig bön.

En god kristens karaktär härdas med nådens hjälp i bönens smedja. Eftersom bönen är liv, uttrycks den inte på ett enda sätt. Hjärtat kommer vanligtvis att uttrycka sig i ord, i dessa muntliga böner som vi har fått lära oss av Gud själv, nämligen Fader vår, eller av hans änglar, Hell dig Maria. Vid andra tillfällen kommer vi att använda oss av böner som utformats med tiden, i vilka många miljoner av våra bröder och systrar i tron har uttryckt sin fromhet: bönerna i liturgin – lex orandi – eller de böner som har uppstått ur ett förälskat hjärta, som de marianska antifonerna: Sub tuum praesidium …, Memorare …, Salve Regina …

Vid andra tillfällen kan det räcka med två eller tre uttryck som vi skjuter upp till Herren som skott – skottböner eller bönesuckar, som vi lär oss genom att uppmärksamt läsa om Kristi liv: Domine, si vis, potes me mundare, Herre, om du vill kan du bota mig; Domine, tu omnia nosti, tu scis quia amo te, Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär; Credo Domine, sed adiuva incredulitatem meam, jag tror Herre, men hjälp min otro, stärk min tro; Domine, non sum dignus, Herre, jag är inte värdig; Dominus meus et Deus meus, min Herre och min Gud! … Eller andra ord, korta och tillgivna, som springer upp ur själens innersta iver och som passar vid ett visst tillfälle.

Bönelivet måste dessutom grundas på vissa dagliga stunder som uteslutande ägnas åt umgänget med Gud, stunder av samtal utan ljudet av ord, vid tabernaklet om det är möjligt, för att glädja Herren som väntar på oss – så ensam! – sedan tjugo århundraden. Stilla bön är denna dialog med Gud, från hjärta till hjärta, i vilken hela själen deltar: förnuftet och fantasin, minnet och viljan. Meditation som bidrar till att ge övernaturligt värde till vårt stackars mänskliga liv, vårt vardagsliv.

Tack vare dessa stunder av meditation, muntliga böner, bönesuckar, kommer vi att – på ett naturligt sätt och utan att väcka uppmärksamhet – kunna omvandla vår dag till en ständig lovprisning av Gud. Vi kommer att stanna i hans närvaro, som förälskade ständigt vänder sig i tanken till den person de älskar, och alla våra handlingar – även de minsta – kommer att fyllas av andlig effektivitet.

Då en kristen ger sig av på denna väg av oavbrutet umgänge med Herren – och det är en väg för alla, inte en stig för privilegierade – växer det inre livet och det blir säkert och fast. Människan befästs i den både älskvärda och krävande kampen för att fullt ut göra Guds vilja.

Med utgångspunkt i bönelivet kan vi förstå den andra aspekten av dagens högtid, nämligen apostolatet, som är vårt sätt att förverkliga den uppmaning som Jesus gav de sina strax innan han steg upp till himlen: ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.

Jesus härskar i själen

Vad stor du är, Herre vår Gud! Du är den som ger vårt liv en övernaturlig innebörd och gör det gudomligt verkningsfullt. Du är orsaken till att vi, av kärlek till din Son, kan upprepa med alla våra krafter, med själen och kroppen: Oportet illum regnare!, även om vi gör det mot bakgrund av vår svaghet. Du vet att vi är skapade varelser – och hurudana vi är! – gjorda av lera, inte bara i fötterna, utan även i hjärtat och huvudet. Men det som är gudomligt i oss rör sig uteslutande för dig.

Kristus måste framför allt härska i våra själar. Men vad skulle vi säga om han frågade: Hur låter du mig härska i dig? Jag skulle svara att jag behöver hans rikliga nåd för att han skall kunna härska i mig: bara då kan alla mina hjärtslag, alla mina andetag, mina minst intensiva blickar och mina enklaste ord eller vardagligaste känslor omvandlas till ett hosianna till Kristus, min Konung.

Om vi vill att Kristus skall härska, måste vi vara konsekventa och börja med att överlämna våra hjärtan till honom. Om vi inte gör det, skulle det vara tomt prat utan kristen substans att tala om Kristi rike, ett yttre tecken på en obefintlig tro, ett bedrägligt användande av Guds namn för mänskliga uppgörelser.

Om Jesus för att härska i min själ, i din själ, skulle ställa upp förutsättningen att kunna räkna med en perfekt plats i oss, skulle vi med fog kunna förtvivla. Men frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna. Förstår ni? Jesus nöjer sig med ett stackars djur som tron. Jag vet inte vad ni tycker, men jag känner mig inte förödmjukad av att se på mig själv som en åsna inför Herren: som en åsna står jag inför dig; men nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen, du håller i grimman och leder mig.

Tänk på en åsnas kännetecken, nu när det finns så få kvar. Inte på en gammal och envis, långsint åsna som hämnas med bedrägliga sparkar, utan på ett ungt djur: dess öron står rakt upp som antenner, den är sparsam med maten, arbetar hårt och travar bestämt och glatt. Det finns hundratals djur som är vackrare, smidigare eller grymmare. Men Kristus valde åsnan för att träda fram som konung inför folket som hyllade honom. För Jesus har inget behov av beräknande list, av kalla hjärtans grymhet eller av iögonfallande men ihålig skönhet. Vår Herre uppskattar ett ungt hjärtas glädje, enkel gång, oförställda röster, rena ögon och öron som lyssnar uppmärksamt till hans kärleksfulla ord. Så härskar han i själen.