Texter på ämnet

Han gjorde Guds, sin Faders, vilja

Jag håller mig strikt till sanningen om jag säger er att Jesus fortfarande fortsätter att söka härbärge i våra hjärtan. Vi måste be honom om ursäkt för vår egen blindhet, för vår otacksamhet. Vi måste be honom om nåden att aldrig stänga själens dörr för honom.

Herren döljer inte för oss att en sådan fullständig lydnad gentemot Guds vilja kräver uppoffringar och hängivelse, för kärleken kräver inte rättigheter: den vill tjäna. Han har gått den vägen först av alla. Jesus, hur lydde du? Usque ad mortem, mortem autem crucis, ända till döden, döden på ett kors. Vi måste stiga ur oss själva, krångla till livet för oss själva, förlora det av kärlek till Gud och människorna. Du ville leva och du ville inte att någonting skulle hända med dig. Men Gud ville någonting annat. Det finns två viljor: din vilja måste rätta sig efter Guds vilja och identifiera sig med den, det är inte Guds vilja som skall böjas för att rätta sig efter din.

Jag har med glädje sett många människor som har satt livet på spel – som du, Herre, usque ad mortem – för att göra vad Gud krävde av dem: de ägnade sin energi och sitt yrkesarbete åt att tjäna Kyrkan för alla människors väl.

Låt oss lära oss att lyda, låt oss lära oss att tjäna: det finns ingenting ädlare än att frivilligt vilja hänge sig för att vara till nytta för sina medmänniskor. När vi känner högmodet som muttrar inom oss, stoltheten som får oss att tro att vi är övermänniskor, är stunden inne att säga nej, att säga att vår enda triumf måste vara den som sker i ödmjukhet. Då kommer vi att identifiera oss med Kristus på korset, men inte motspänstigt, upprört eller motvilligt, utan glatt. Denna glädje, då vi glömmer oss själva, är nämligen det bästa beviset på kärlek.

Guds barn

Hur kan man förklara denna förtröstansfulla bön, vissheten om att vi inte kommer att gå under i striden? Det är en övertygelse som grundas på en verklighet som jag aldrig kommer att tröttna på att beundra: vi är Guds barn. Herren, som denna fastetid manar oss till omvändelse, är varken en tyrannisk envåldshärskare eller en strikt och obeveklig domare: han är vår Fader. Han talar om våra synder, om våra fel, om vår brist på generositet, men han gör det för att befria oss från dem, för att lova oss sin vänskap och sin kärlek. Vetskapen om att vi är Guds barn gör vår omvändelse glädjerik: denna insikt säger oss att vi är på väg tillbaka till Fadershuset.

Medvetenheten om att vi är Guds barn är grunden för Opus Deis anda. Alla människor är Guds barn. Men ett barn kan förhålla sig på många olika sätt till sin far. Man måste anstränga sig för att vara barn som strävar efter att inse att Herren, som vill att vi skall vara hans barn, har gjort så att vi lever i hans hem, mitt i denna värld. Han har gjort oss till sina familjemedlemmar, han har gjort så att det som är hans är vårt, och det som är vårt är hans, han har givit oss möjligheten att behandla honom så familjärt och förtröstansfullt att vi kan be honom, som små barn, om månen!

Ett Guds barn umgås med Gud som med sin Far. Ett Guds barn är varken inställsamt eller servilt, inte formellt eller enbart väluppfostrat, utan fullständigt uppriktigt och tillitsfullt. Gud tar inte anstöt av människorna, Han kan stå ut med all vår otrohet. Vår Fader i himlen förlåter alla oförrätter när hans barn återvänder till honom, ångrar sig och ber om förlåtelse. Herren är en så god Far att han förekommer vår längtan efter förlåtelse och kommer oss till mötes och öppnar sina armar, fulla med nådegåvor.

Jag hittar inte på någonting. Minns ni liknelsen som Jesus berättade för att få oss att förstå vår himmelske Faders kärlek, liknelsen om den förlorade sonen? Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Det är vad den heliga Skrift säger: han överöste sonen med kyssar. Kan man uttrycka det i mänskligare ordalag än så? Kan man beskriva Guds faderliga kärlek till människan på ett åskådligare sätt?

När Gud springer emot oss kan vi inte hålla oss tysta, utan vi utbrister tillsammans med den helige Paulus: Abba, Pater, Far, Pappa!, för trots att han är universums skapare tar han inte illa upp om vi inte använder högtravande titlar och inte heller beklagar han att vi inte erkänner hans herravälde. Han vill att vi skall kalla honom Far, han vill få oss att smaka på det ordet med själen fylld av glädje.

En människas liv är på sitt sätt en ständig återkomst till Fadershuset. Vi återvänder genom ånger, genom den hjärtats omvändelse som innebär att man vill förändras, att man fattat ett fast beslut att bättra sitt liv och uttrycker detta i form av uppoffring och självutgivelse. Vi återvänder till Fadershuset genom förlåtelsens sakrament, i vilket vi genom att bekänna våra synder åter ikläder oss Jesus Kristus och blir hans bröder, medlemmar av Guds familj.

Gud väntar på oss, likt fadern i liknelsen, med öppna armar, även om vi inte förtjänar det. Det spelar ingen roll hur stor vår skuld är. På samma sätt som den förlorade sonen behöver vi bara öppna vårt hjärta, längta hem efter vår Faders hus, häpna och glädjas åt den gåva som Gud ger oss, nämligen att vi kan kalla oss hans barn, att vi verkligen är hans barn, även om vårt gensvar har varit mycket klent.

Kristi frid

Men utöver detta vill jag föreslå en annan tanke för er: vi bör kämpa kraftfullt för att göra det goda just därför att vi vet att det är svårt för oss människor att på allvar bestämma oss för att vara rättvisa, därför att det är långt kvar innan relationerna mellan människorna kommer att grundas på kärlek och inte på hat eller likgiltighet. Vi är dessutom medvetna att även om vi skulle uppnå en rimlig fördelning av jordens resurser och en harmonisk organisation av samhället, skulle vi fortsätta att lida av sjukdomar, oförståelse eller ensamhet, av avhållna människors död och insikten om våra egna begränsningar.

Ställda inför alla dessa sorgliga konstateranden är det bara kristna som har ett äkta, ett definitivt svar: Kristus på korset, Gud som lider och dör, Gud som skänker oss sitt hjärta, som en lans öppnade på grund av hans kärlek till oss alla. Vår Herre avskyr alla orättvisor och dem som begår dem dömer han. Men han respekterar den enskildes frihet och tillåter därför att orättvisor förekommer. Det är inte Gud vår Herre som orsakar människans lidande, men han tolererar det för till följd av arvsynden är lidandet en del av människans tillstånd. Och ändå fick hans kärleksfulla hjärta honom att i korset ta på sig alla dessa plågor: vårt lidande, vår sorg, vår ångest, vår hunger och törst efter rättvisa.

Den kristna läran om lidandet ger oss ingen lättvunnen tröst. För det första lär den oss att acceptera smärtan, som är ett ofrånkomligt faktum i varje människas liv. Jag kan inte dölja för er – fast med glädje, för jag har alltid predikat, och försökt leva därefter, att där korset finns, där finns Kristus som är kärleken – att jag i mitt liv ofta har lidit, och mer än en gång har jag velat gråta. Vid andra tillfällen har jag känt mig fyllas av olust inför åsynen av orättvisor och ondska, och med bedrövelse tvingats inse att jag inte kunnat göra något, att jag trots min önskan och mina ansträngningar inte kunnat åtgärda en orättvis situation.

När jag talar med er om smärta, är det inte bara en fråga om teori. Och jag stöder mig inte bara på andras erfarenheter när jag bekräftar att det enda botemedlet, när man ställd inför lidandet känner själen vackla, är att betrakta Kristus. Bilden av korsfästelsen på Golgata förkunnar för alla att sorger och bekymmer måste helgas om vi vill leva förenade med korset.

Om vi bär våra svårigheter på ett kristet sätt, förvandlas de till gottgörelse, botgöring, deltagande i Jesu levnadsöde. Han genomled frivilligt alla sorters lidanden och plågor. Han föddes, levde och dog fattig. Han angreps, förolämpades, baktalades, förtalades och dömdes i en orättvis dom. Han förråddes och övergavs av sina lärjungar. Han gjorde den bittra erfarenheten av ensamhet, straff och död. Även nu fortsätter Kristus att lida i sina lemmar, i hela den mänsklighet som befolkar jorden, vars huvud, förstfödde och återlösare han är.

Smärtan ingår i Guds plan. Så förhåller det sig verkligen, även om det är svårt att förstå. Som människa var det även svårt för Jesus Kristus att uthärda smärtan. Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min. I denna spänning mellan lidandet och beredvilligheten att göra Guds vilja går Jesus fridfullt döden till mötes och förlåter dem som korsfäster honom.

Att på detta övernaturliga sätt godta smärtan är verkligen en stor seger. Genom att dö på korset besegrade Jesus döden. Gud hämtar liv ur döden. Ett Guds barn finner sig inte bara i ett tragiskt öde, utan gläds åt att redan ha en försmak av segern. I Kristi segerrika kärleks namn måste vi kristna ge oss ut längs alla världens stigar för att så frid och glädje genom våra ord och våra handlingar. Vi måste kämpa – i en kamp för fred – mot det onda, mot orättvisa och synd. Om vi gör det, förkunnar vi att människans nuvarande tillstånd inte är definitivt, och att Guds kärlek, som uppenbaras i Kristi hjärta, kommer att fira en ärorik andlig triumf åt människorna.

Kyrkoåret tar slut. I den heliga Mässan frambär vi ånyo offret åt Fadern: Kristus, helighetens och nådens Konung, rättvisans, kärlekens och fridens Konung, som vi snart kommer att läsa i prefationen. Då ni betraktar vår Herres heliga mänskliga natur, känner ni nog alla en oändlig glädje i själens djup: en Konung med ett hjärta av kött, som vårt. Han är universums och varje skapad varelses upphovsman, men ålägger oss inte sitt välde med makt, utan tigger lite kärlek då han i tystnad visar oss sina sårade händer.

Varför är då så många likgiltiga inför honom? Varför hör man fortfarande den grymma protesten nolumus hunc regnare super nos, vi vill inte att han skall härska över oss? I vår värld finns miljoner människor som på det sättet motsätter sig Jesus Kristus, eller rättare sagt Jesu Kristi skugga, för Kristus känner de inte: de har inte sett hans anletes skönhet och känner inte till hans underbara lära.

Inför detta sorgliga skådespel vill jag gottgöra Herren. Då jag hör detta larm som aldrig tystnar och som snarare består av ohederliga handlingar än av röster, känner jag mig tvingad att ropa högt: Oportet illum regnare!, han måste härska.

Motstånd mot Kristus

Många kan inte acceptera tanken på att Kristus skulle härska. De motsätter sig honom på tusen olika sätt: i de grundläggande riktlinjerna för samhället och för människornas samlevnad, i sederna, vetenskapen och konsten, ja till och med i Kyrkans liv! Jag talar – säger den helige Augustinus – inte om de onda som hädar Kristus. Det är nämligen få som hädar i tal, men många som hädar genom sitt eget handlande.

Vissa störs till och med av uttrycket Kristus Konungen: antingen på grund av en ytlig tvist om ord, som om Kristi rike skulle kunna förväxlas med politiska system, eller för att de skulle tvingas medge en lag om de bekände Herrens kungadöme. Och de står inte ut med lagen, inte ens med det älskvärda kärleksbudet, för de vill inte närma sig Guds kärlek: de strävar endast efter att tjäna sin egen egoism.

Herren har sedan länge fått mig att upprepade gånger tyst utropa: serviam!, jag vill tjäna. Må han öka vår iver att hänge oss, att vara trogna hans gudomliga kallelse – naturligt, utan stora åthävor, utan att göra väsen av oss – mitt i världen. Låt oss tacka honom ur djupet av våra hjärtan. Låt oss vända oss till honom med en bön som undersåtar, som barn!, och vår tunga och mun kommer att fyllas av mjölk och honung, vi kommer att erfara hur ljuvt det är att tala om Guds rike, som är frihetens rike, den frihet som han vunnit åt oss.