Texter på ämnet

Jesus är Vägen, Medlaren. I honom finns allt, utanför honom inget. I Kristus, lärda av honom, vågar vi kalla den Allsmäktige Fader vår. Den som skapat himmel och jord är en innerligt älskande Far som väntar på att vi gång på gång skall återvända till honom, på att var och en av oss ståndigt skall återvända som en ny förlorad son.

Ecce Agnus Dei … Domine, non sum dignus …* Vi kommer snart att ta emot Herren. När vi på jorden tar emot viktiga personer, gör vi det med ljus, musik, högtidskläder. Hur bör vi förbereda oss för att bereda rum åt Kristus i våra själar? Har vi någon gång tänkt på hur vi skulle handla om man bara kunde gå till kommunion en gång i livet?

När jag var barn, var det ännu inte vanligt att man gick till kommunion ofta. Jag minns hur man förberedde sig inför kommunionen: man såg noga till att förbereda sig till kropp och själ. De bästa kläderna, välkammat hår, ren kropp, kanske till och med någon droppe parfym … Det var ömhetsbevis som är typiska för förälskade, finkänsliga och själsstarka människor som återgälder Kärleken med kärlek.

Vi har Kristus i själen när den heliga Mässan slutar: Faderns, Sonens och den helige Andes välsignelse åtföljer oss under hela resten av dagen i vår enkla och normala uppgift att helga alla hedervärda mänskliga verksamheter.

Genom att delta i den heliga Mässan kommer ni att lära er umgås med var och en av de gudomliga Personerna: med Fadern som föder Sonen, med Sonen som föds av Fadern, med den helige Ande som utgår av dem båda. Då vi umgås med någon av de tre Personerna, umgås vi med en enda Gud; och då vi umgås med de tre, med Treenigheten, umgås vi likaså med en enda sann Gud. Älska Mässan, mina barn, älska Mässan. Och gå till er kommunion med hunger, även om ni är stelfrusna, även om känslorna inte svarar: ta emot kommunionen med tro, hopp och flammande kärlek.

Han är kung och längtar ivrigt efter att få härska i våra hjärtan, Guds barns hjärtan. Men vi får inte ha mänskliga riken i åtanke: Kristus varken kuvar eller försöker påtvinga någon sitt välde, för han har inte kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna.

Hans rike är fridens, glädjens och rättvisans rike. Kristus, vår kung, förväntar sig inte tomma resonemang av oss, utan gärningar, för inte alla som säger ”Herre, Herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.

Han är läkare och botar vår egoism, om vi låter hans nåd tränga in i våra själars djup. Jesus har varnat oss för att den svåraste sjukdomen är hyckleriet, stoltheten som gör att man döljer sina egna synder. Det är oundgängligt att vara absolut uppriktig mot sin läkare, att förklara hela sanningen och säga: Domine, si vis, potes me mundare, Herre, vill du – och du vill alltid – så kan du göra mig ren. Du känner min svaghet, jag känner av de här symtomen, jag lider av de här svagheterna. Och vi visar honom i all enkelhet såren; och varet, om det finns var. Herre, du som har botat så många människor, gör så att jag erkänner dig som min gudomlige läkare då jag har dig i mitt bröst eller då jag betraktar dig i tabernaklet.

Han är läromästare i en kunskap som endast han äger: den gränslösa kärleken till Gud och, i Gud, till alla människor. I Kristi skola lär man sig att vårt liv inte tillhör oss. Han gav sitt liv för alla människor och om vi följer honom, måste vi inse att vårt liv inte uteslutande tillhör oss, utan att vi måste dela våra medmänniskors lidanden. Vårt liv tillhör Gud och vi måste leva det i hans tjänst, vi måste generöst bry oss om människorna, genom att i ord och handling visa djupet i de krav som ställs på oss kristna.

Jesus förväntar sig att vi skall uttrycka vår önskan att inhämta denna kunskap för att även till oss säga: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Och vi svarar: lär oss att glömma oss själva för att i stället tänka på dig och alla människor. På det sättet kommer Herren att föra oss framåt med sin nåd, som när vi började lära oss skriva – minns ni de första, klumpiga skrivtecken vi försökte forma som barn, med handfast hjälp från läraren som ledde våra händer? Då kommer vi att börja känna glädjen i att uttrycka vår tro, som är ännu en Guds gåva, med de tydliga tecken som beskriver ett kristet liv, i vilket alla kan läsa om Guds under.

Han är en vän, Vännen: vos autem dixi amicos, säger han. Han kallar oss vänner och han var den som tog det första steget: han älskade oss först. Trots det tvingar han inte på oss sin kärlek: han erbjuder oss den. Han visar det med det tydligaste tecknet på vänskap: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Han var Lasaros vän och grät över honom när han såg honom död: och han uppväckte honom. Om han ser oss kalla, håglösa, kanske med stelheten i ett inre liv som håller på att slockna, kommer hans gråt att vara livgivande för oss: Min vän, jag befaller dig, stig upp och gå, kom ut ur detta trånga liv, som inte är något liv.

Det eviga livets bröd

Genom att betrakta allt vad vi nyss nämnt vill jag få oss att bli medvetna om vårt uppdrag som kristna, att vända blicken mot den heliga Eukaristin, mot Jesus som, närvarande bland oss, har gjort oss till lemmar i sin kropp: vos estis corpus Christi et membra de membro, ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den. Vår Gud har beslutat att bli kvar i tabernaklet för att nära oss, för att styrka oss, för att gudomliggöra oss, för att göra så att vår uppgift och våra ansträngningar bär frukt. Jesus är samtidigt såningsmannen, utsädet och frukten av skörden: det eviga livets Bröd.

Den heliga Eukaristin, detta underverk som ständigt förnyas, har alla kännetecken som utmärker Jesu handlande. Han är fullkomlig Gud och fullkomlig människa, himlens och jordens Herre, och erbjuder oss sig själv som näring, på det naturligaste och vardagligaste sätt man kan tänka sig. I brödets gestalt väntar han på vår kärlek, sedan nästan tvåtusen år. Det är mycket tid, och ändå inte, för när man älskar flyger tiden.

Jag kommer att tänka på en förtjusande galicisk dikt, en sång av Alfons X den vise. Det är legenden om en munk som i sin enkelhet bad Jungfru Maria om att få betrakta himlen, om så bara för ett ögonblick. Den heliga Jungfrun biföll hans önskan, och den gode munken fördes till paradiset. När han återvände kände han inte igen en ende av klostrets invånare: hans bön, som han själv upplevt som ytterst kort, hade varat trehundra år. Tre århundraden är inte någonting alls för ett hjärta som älskar. Så förklarar jag för mig själv denna Herrens tvåtusen år långa väntan i Eukaristin. Den som väntar är Gud själv, han älskar människorna, söker oss, älskar oss som vi är – begränsade, själviska, ombytliga – men med förmågan att upptäcka hans oändliga kärlek och hänge oss åt honom helt och fullt.

Jesus kom till jorden och blev kvar bland oss i Eukaristin av kärlek till oss och för att lära oss att älska. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet. Med dessa ord börjar den helige Johannes berättelsen om vad som hände den påskafton då Jesus – det är den helige Paulus som återger det – tog ettbröd, tackade Gud, bröt det och sade: Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig. Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Varje gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.

Vår betraktelse är snart slut. Kom ihåg – och dröj i själens djup vid Guds oändliga godhet – att Kristus verkligen blir närvarande i hostian genom konsekrationens ord, med sin kropp, med sitt blod, med sin själ och sin gudom. Tillbe honom ödmjukt och hängivet, erbjud honom i hans närvaro ännu en gång er uppriktiga kärlek. Säg utan rädsla åt honom att ni älskar honom, tacka honom för detta dagliga bevis på kärleksfull barmhärtighet, och uppliva er önskan att ta emot kommunionen med tillförsikt. Jag häpnar inför detta kärlekens mysterium: Herren vill ha mitt stackars hjärta som sin tron, för att inte överge mig om jag inte avlägsnar mig från honom.

Styrkta av Kristi närvaro, närda av hans kropp, kommer vi att vara trogna under detta jordeliv, och därefter i himlen, tillsammans med Jesus och hans moder, kommer vi att kunna utropa oss till segrare. Död, var är din seger? Död, var är din udd? Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.