Texter på ämnet

Vad kroppen begär är inte bara sinnenas oordnade tendenser i allmänhet, eller sexualdriften, som måste vara ordnad och inte är ond i sig, eftersom den är en ädel mänsklig realitet som kan helgas. Jag talar därför aldrig om orenhet, utan om renhet, eftersom Kristi ord gäller alla: Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. Gud har kallat vissa till att leva denna renhet i äktenskapet, andra till att avstå från mänsklig kärlek för att uteslutande och passionerat besvara Guds kärlek. Varken de förra eller de senare skall vara sinnlighetens slavar, utan herrar över sina egna kroppar och sina egna hjärtan, för att kunna ge dem på ett självuppoffrande sätt till andra.

När jag talar om dygden renhet, brukar jag tillägga adjektivet helig. Den kristna renheten, den heliga renheten, gör inte att man stolt känner sig ren, obesudlad. Det är att veta att vi har fötter av lera, även om Guds nåd varje dag skyddar oss från fiendens snaror. Jag anser det vara en deformation av kristendomen att ständigt, nästan uteslutande, skriva och predika om detta ämne, så som vissa gör samtidigt som de glömmer andra dygder som är av väsentlig betydelse för kristna och även i allmänhet för samvaron mellan människor.

Den heliga renheten är varken den enda eller den främsta kristna dygden, men den är oundgänglig för att härda ut i den dagliga strävan efter helighet. Om man inte bevarar den kan man inte ägna sig åt apostolat. Renheten är en följd av den kärlek med vilken vi hängivit oss själva till Herren, till själ och kropp, med våra förmågor och sinnen. Renheten är inte en förnekelse av något, utan ett glatt bejakande.

Jag sade tidigare att vad kroppen begär inte uteslutande består i en oordnad sinnlighet, utan även i bekvämlighet, avsaknad av iver som gör att man söker vad som är lättast, behagligast, den till synes kortaste vägen, trots att man gör det till priset av att ge vika i troheten gentemot Gud.

Att handla så är liktydigt med att ovillkorligt överlämna sig i händerna på den lag som den helige Paulus varnar oss för, syndens lag: När jag vill göra det goda, upptäcker jag det onda som finns hos mig, därför bejakar jag Guds lag i mitt inre. Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Infelix ego homo!, jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Och lyssna till apostelns svar: Guds nåd, genom Jesus Kristus vår Herre. Vi kan och måste kämpa mot kroppens begär, för Herren beviljar oss alltid sin nåd, om vi är ödmjuka.

Den mänskliga kärleken är helig

Makarnas rena och klara kärlek är en helig verklighet som jag som präst välsignar med mina båda händer. Den kristna traditionen har ofta hävdat att Jesu närvaro vid bröllopet i Kana är en bekräftelse på äktenskapets gudomliga värde: Vår Frälsare gick till det bröllopet – skriver Kyrillos av Alexandria – för att helga människolivets ursprung.

Äktenskapet är ett sakrament som gör två kroppar till ett enda kött. I teologin fastslås med ett kraftfullt uttryck att sakramentets materia utgörs av parternas egna kroppar. Herren helgar och välsignar mannens kärlek till kvinnan och kvinnans till mannen. Han har velat att inte bara deras själar, utan även deras kroppar skall förenas. Ingen kristen, vare sig han är kallad till äktenskapet eller inte, kan därför förakta denna förening.

Skaparen har skänkt oss förståndet, likt en gnista av Guds förstånd som tillsammans med vår fria vilja, en annan av Guds gåvor, gör det möjligt för oss att inhämta kunskap och att älska. Han har även givit våra kroppar förmågan att alstra liv och därigenom låtit oss ta del av sin skapande kraft. Gud har velat använda sig av den äktenskapliga kärleken för att sätta nya barn till världen och låta Kyrkan växa. Sexualiteten är därför inte någonting skamligt, utan en gudomlig gåva som är uppenbart avsedd att tjäna livet, kärleken, fruktsamheten.

Det är i detta sammanhang och mot denna bakgrund som den kristna sexualläran skall ses. Vår tro ignorerar inte någonting i denna värld som är vackert, generöst eller sant mänskligt. Den lär oss att vi inte får leva i ett egoistiskt sökande efter njutning, eftersom endast försakelser och uppoffringar leder till sann kärlek. Gud har älskat oss och uppmanar oss att älska honom och andra med den sanning och äkthet som han älskar oss med. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det, skrev den helige Matteus i sitt evangelium med ett uttryck som förefaller paradoxalt.

Personer som ständigt bekymrar sig om sig själva, som i sitt handlande ständigt söker sin egen tillfredsställelse framför allt annat, sätter sin eviga frälsning på spel och blir oundvikligen olyckliga och eländiga redan i detta livet. Endast den som glömmer sig själv och ger sig hän åt Gud och åt sina medmänniskor – även inom äktenskapet – kan vara lycklig på denna jord, med en glädje som är en förberedelse för och en föraning om himlen.

Under vårt jordeliv är smärtan kärlekens prövosten. Mycket konkret skulle man kunna säga att det inom äktenskapet finns en rät- och en avigsida. Å ena sidan finns glädjen av att veta att man är älskad, entusiasmen i att bilda och försörja en familj, den äktenskapliga kärleken, trösten i att se barnen växa. Å andra sidan finns sorger och motgångar, tidens gång som sliter på kroppen och kan göra människor bittra till sin karaktär, den skenbara monotonin i dagar som hela tiden tycks likadana.

Den som tror att kärleken och glädjen ger vika inför dessa svårigheter måste ha en mycket inskränkt uppfattning om äktenskapet och om mänsklig kärlek. Det är nämligen just då, när de känslor som uppfyllde makarna avslöjar sitt sanna väsen, som självutgivelsen och ömheten förstärks och tar sig uttryck i en äkta och djup tillgivenhet som är starkare än döden.

Denna äkta kärlek kräver trohet och uppriktighet i alla relationer inom äktenskapet. Gud, säger Thomas av Aquino, har förbundit människolivets funktioner med en viss njutning, med en viss tillfredsställelse. Denna njutning och tillfredsställelse är följaktligen goda, men om människan ändrar på ordningsföljden genom att söka efter känslorna såsom främsta mål och förakta det goda och det syfte som de måste vara förbundna med, perverterar hon deras natur och förvandlar dem till synd eller till tillfälle till synd.

Kyskhet – som inte är blott avhållsamhet, utan ett tydligt bejakande hos en förälskad person – är en dygd som förmår bevara kärleken ung i livets alla skeden. Det finns en kyskhet för dem som håller på att komma i puberteten, en kyskhet för dem som är på väg att gifta sig, en kyskhet för dem som Gud har kallat till att leva i celibat och en kyskhet för dem som Gud har utvalt till att leva som gifta.

Hur skulle man kunna glömma de kraftfulla och tydliga ord som bevaras i Vulgatan, med vilka ärkeängeln Rafael förmanar Tobias innan han skall gifta sig med Sara? Ängeln säger följande: Hör på mig, så skall jag förklara vem djävulen kan besegra. Det är de som upphör att tänka på Gud då de ingår äktenskap och låter sig ryckas med av sina lidelser som hästar eller mulåsnor, som saknar förstånd. Dessa har djävulen makt över.

En uppriktig, rättfram och lycklig kärlek kan inte finnas inom äktenskapet om man inte lever i kyskhet, denna dygd som innebär respekt för sexualitetens mysterium och gör att det vigs åt fruktsamhet och självutgivelse. Jag talar aldrig om orenhet och undviker alltid varje slags sjuklig och meningslös kasuistik. Om kyskhet och renhet, om en ljuv bekräftelse av kärleken har jag däremot talat många gånger, och jag vill göra det även nu.

I fråga om den äktenskapliga kyskheten försäkrar jag makarna om att de inte behöver vara rädda för att visa varandra sin tillgivenhet, tvärtom: deras dragning till varandra utgör grunden för familjelivet. Vad Herren begär av dem är ömsesidig respekt och lojalitet, ett uppträdande som präglas av ömhet, naturlighet och anständighet. Jag vill även säga till dem att det äktenskapliga samlivet är hedervärt när det är uttryck för äkta kärlek och således öppet för fruktsamheten, för barn.

Att tillsluta livets källor är ett brott mot de gåvor som Gud har skänkt människorna och ett uppenbart tecken på att det är egoism och inte kärlek som ligger till grund för handlandet. I sådana fall fördunklas allt, eftersom makarna kommer att se på varandra som medbrottslingar: och då uppstår meningsskiljaktigheter som, om detta tillstånd får fortsätta, med tiden nästan alltid blir oöverstigliga.

När kärleken ges näring av den äktenskapliga kyskheten blir det äktenskapliga livet ett uttryck för förhållandets äkthet, makarna förstår varandra och känner sig enade. Om däremot sexualitetens gudomliga gåva perverteras, förstörs intimiteten och mannen och kvinnan kan inte längre se varandra i ögonen med frid.

Makarna måste bygga sitt gemensamma liv på en uppriktig och klar tillgivenhet och på glädjen i att ha satt de barn till världen som Gud har gjort det möjligt för dem att få, och i förekommande fall måste de kunna tro på Guds försyn och ge upp personlig bekvämlighet. Att bilda en barnrik familj, om det är Guds vilja, är en garanti för lycka och effektivitet även om förespråkarna för en sorglig hedonism felaktigt påstår motsatsen.

Evangeliets bild av den helige Josef

Såväl den helige Matteus som den helige Lukas berättar att den helige Josef var en man som härstammade från en förnäm släkt, Davids och Salomos släkt, vilka var kungar av Israel. Detaljerna i denna härstämning är historiskt sett något otydliga: vi vet inte vilken av de båda släkttavlorna som är Marias – Jesu moder enligt köttet – och vilken som är Josefs, som var Jesu fader enligt den judiska lagen. Vi vet inte heller om Josefs födelsestad var Betlehem, dit han gick för att skattskrivas, eller Nasaret, där han levde och arbetade.

Däremot vet vi att han inte var rik. Han var en arbetare, som miljoner andra män världen över. Han utövade det tunga och anspråkslösa arbete som Gud hade valt åt sig själv, då han antog vårt kött och kom för att leva trettio år som vilken annan människa som helst.

Den heliga Skrift säger att Josef var hantverkare. Flera kyrkofäder tillägger att han var snickare. Den helige Justinus talar om Jesu arbetsliv och hävdar att han tillverkade plogar och ok. Det är kanske med stöd av de orden som den helige Isidorus av Sevilla drar slutsatsen att Josef var smed. Hur som helst var han en arbetare som tjänade de övriga byborna, en skicklig hantverkare till följd av åratals ansträngning och möda.

I evangelieberättelserna framträder Josefs betydande mänskliga egenskaper: vi ser honom aldrig stå villrådig eller rädd inför livet, tvärtom förmår han möta problemen, klara sig igenom svåra situationer, ta sig an de uppgifter som anförtros honom ansvarsfullt och med initiativförmåga.

Jag håller inte med det traditionella sättet att avbilda den helige Josef som en gammal man, även om det gjorts med den goda avsikten att betona Marias eviga jungfrulighet. Jag föreställer mig honom ung, stark, kanske något år äldre än vår Fru, men i blomman av sin ålder och full av energi.

Man måste inte vänta tills man blir gammal och förlorar sin vigör för att leva kyskhetens dygd. Renheten föds av kärleken och för den rena kärleken utgör ungdomens kraft och glädje inte något hinder. Den helige Josef var ung till hjärta och kropp när han gifte sig med Maria, när han fick reda på hennes gudomliga moderskaps mysterium och när han levde tillsammans med henne, med respekt för den integritet som Gud ville skänka världen som ytterligare ett tecken på att han kommit för att leva bland oss människor. Den som inte kan förstå en sådan kärlek vet mycket lite om den sanna kärlekens väsen, och är fullständigt okunnig om innebörden av den kristna kyskheten.

Vi sade att Josef var en hantverkare från Galileen, en man som många andra. Och vad kunde en invånare i en sådan avlägsen by som Nasaret förvänta sig av livet? Endast arbete, varje dag, med ständigt samma ansträngning. Och vid dagens slut väntade honom ett fattigt och litet hus för att återhämta krafter och återuppta arbetet följande dag.

Men namnet Josef betyder på hebreiska Gud kommer att lägga till. I de heliga liv som levs av människor som gör Guds vilja, lägger Gud till oanade dimensioner: det viktiga, det som ger allt sitt värde, det gudomliga. Till Josefs ringa och heliga liv lade Gud till – om jag får säga så – Jungfru Maria och Jesus, vår Herre. Gud låter sig aldrig överträffas i fråga om generositet. Josef kunde göra sin makas, den heliga Marias ord till sina: Quia fecit mihi magna qui potens est, stora ting låter den Mäktige ske med mig, quia respexit humilitatem, för han har sett till min ringhet.

Josef var faktiskt en vanlig man, som Gud litade på för att göra stora ting. Han förmådde leva, just så som Herren ville, var och en av de händelser som tillsammans utgjorde hans liv. Därför berömmer den heliga Skrift Josef genom att ange att han var rättfärdig. Enligt hebreiskt språkbruk betydde rättfärdig from, en oantastlig Guds tjänare, en som gör Guds vilja. Andra gånger betyder det god och kärleksfull gentemot nästan. Kort sagt, rättfärdig är den som älskar Gud och visar denna kärlek genom att lyda hans bud och inrikta sitt liv på att tjäna alla människor, som är hans bröder.

Tro, kärlek och hopp: detta är grunderna för den helige Josefs liv och för varje kristet liv. Den helige Josefs hängivelse förefaller sammanvävd av trogen kärlek, kärleksfull tro och förtröstansfullt hopp. Hans högtid är därför ett bra tillfälle för att vi alla skall förnya vår hängivelse till den kristna kallelse som Herren har beviljat var och en av oss.

När man uppriktigt önskar leva av tro, kärlek och hopp är förnyelsen av den egna hängivelsen inte lika med att man återupptar något man försummat. När det finns tro, kärlek och hopp, är förnyelsen – trots personliga brister, fall, svagheter – liktydig med att kvarstå i Guds famn: att bekräfta en väg av trohet. Att förnya hängivelsen är, jag upprepar, att förnya troheten gentemot det som Herren begär av oss: kärlek omsatt i handling.

Kärleken har nödvändigtvis sina typiska uttrycksformer. Ibland talar man om kärleken som om den vore en impuls som är inriktad mot den egna tillfredsställelsen eller ett medel för att egoistiskt komplettera den egna personligheten. Det är inte så. Verklig kärlek är att stiga ur sig själv, att hänge sig. Kärleken medför glädje, men det är en glädje som har sina rötter i korset. Så länge som vi vistas på jorden och ännu inte har nått fram till det kommande livets fullhet, kan vi inte uppleva någon verklig kärlek utan att även erfara självuppoffring och smärta. Det är en smärta som är ljuv och njutbar, en källa till djup glädje, men verklig smärta, för den förutsätter att man besegrar sin egoism och tar kärleken som regel för såväl alla sina handlingar som för varje enskild handling.