Texter på ämnet

En god herde, en god vägledare

Om kallelsen är det som kommer först, om stjärnan lyser i förväg för att vägleda oss på vår kärleksvandring till Gud, är det ologiskt att tvivla när den ibland döljer sig för oss. Ibland händer i vårt inre liv, och nästan alltid är det vårt eget fel, samma sak som hände under de vise männens resa: stjärnan försvinner. Vi är redan medvetna om vår kallelses gudomliga glans, vi är övertygade om att den är definitiv, men kanske är det dammet som virvlar upp efter oss när vi går – vårt elände – som bildar ett dunkelt moln som hindrar ljuset från att tränga igenom.

Vad skall vi göra då? Som de vise männen: fråga. Herodes använde sig av sin kunskap för att handla orättfärdigt, men de vise männen använde sig av den för att handla väl. Vi kristna behöver emellertid inte fråga Herodes eller dem som är visa enligt världen. Kristus har givit sin Kyrka säkerhet i tron, en ström av nåd i sakramenten, och han har beslutat att det skall finnas människor som vägleder, styr och ständigt påminner om vägen. I fråga om kunskap förfogar vi över en oändlig skatt: Guds ord förvarat i Kyrkan; Kristi nåd, som förvaltas i sakramenten; vittnesbördet och exemplet av de människor som lever rättfärdigt tillsammans med oss och som i sina liv har lyckats leva i trohet gentemot Gud.

Tillåt mig att ge ett råd: om ni någon gång förlorar ljusets klarhet, vänd er då alltid till den gode herden. Vem är den gode herden? Den som går in genom grinden som är troheten gentemot Kyrkans lära. Den som inte handlar som en legoknekt som överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Tänk på att Guds ord inte är tomma ord, och Kristi upprepade uppmaning – ser ni inte med vilken kärlek han talar om herdar och får, om fårfållan och hjorden? – är ett praktiskt bevis på behovet av goda vägledare för våra själar.

Om det inte hade funnits onda herdar, skriver den helige Augustinus, skulle han inte ha behövt göra några klargöranden och tala om den gode herden. Vem är lejd? Den som ser vargen och flyr. Den som söker sin ära, inte Kristi ära. Den som inte vågar tillrättavisa syndare frimodigt. Vargen griper ett får i halsen, djävulen förleder en kristtrogen till att begå äktenskapsbrott. Och du tiger, du förmanar inte. Du är en legoknekt, du har sett vargen komma och flytt. Du kanske säger: nej, jag är här, jag har inte flytt. Nej, svarar jag, du har flytt för att du har tigit: och du har tigit för att du var rädd.

Kristi Bruds helighet har alltid visat sig – och gör så även i dag – genom överflödet av goda herdar. Men den kristna tron lär oss att vara enkla, inte att vara godtrogna. Det finns legoknektar som tiger och det finns legoknektar som talar ord som inte är Kristi ord. Om Herren tillåter att vi befinner oss i mörker till och med i små saker, om vi känner att vår tro inte är fast, låt oss därför vända oss till en god herde, till någon som går in genom grinden och gör sin plikt, någon, kort sagt, som genom att ge sitt liv för andra vill vara en förälskad människa i ord och handling: som kanske även är en syndare, men en människa som ständigt förtröstar på Kristi förlåtelse och barmhärtighet.

Om era samveten klandrar er för någon brist – även om ni inte tycker den är allvarlig – om ni tvekar, ta då er tillflykt till botens sakrament. Gå till den präst som tar hand om er, som kan kräva kraftfull tro, ett finkänsligt samvete och sann kristen styrka av er. I Kyrkan finns en fullständig frihet att bikta sig med varje präst som har de tillstånd kyrkorätten kräver, men en klarsynt kristen kommer – frivilligt! – att vända sig till den han vet är en god herde, som kan hjälpa honom att höja blicken, för att på nytt se Herrens stjärna i skyn.

Herdarnas ansvar

I Guds Kyrka är alla skyldiga att ständigt anstränga sig för att vara mer lojala mot Kristi lära. Ingen är undantagen. Om herdarna inte skulle kämpa personligen för att skaffa sig ett finkänsligt samvete, för att troget iaktta Kyrkans dogmer och morallära – som utgör trons skatt och vårt gemensamma arv – skulle profeten Hesekiels ord besannas: Människa! Profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: Så säger Herren Gud om herdarna: Ve Israels herdar, som bara vallar sig själva! Är det inte fåren som herdarna skall valla? Ni använder mjölken, gör kläder av ullen och slaktar de bästa djuren. Ni vallar inte fåren. Ni har inte hjälpt de svaga, inte botat de sjuka, inte förbundit de skadade. Ni har inte hämtat hem de bortsprungna, inte letat efter de vilsegångna. Och de starka fåren har ni behandlat hänsynslöst.

Det är kraftiga förmaningar, men allvarligare än så är den förolämpning av Gud som det innebär att, efter att ha fått i uppdrag att vaka över allas själsliga välbefinnande, behandla människorna illa genom att förvägra dem dopets rena vatten som förnyar själen, genom att förvägra dem konfirmationens balsamiska olja som stärker själen, genom att förvägra dem tillträde till förlåtelsens domstol eller till det eviga livets näring.

När kan detta ske? När man överger det fredens krig som vi talade om. Den som inte kämpar utsätter sig för risken att hamna i alla de olika former av slaveri som kan fjättra ett hjärta av kött: slaveri i form av ett uteslutande mänskligt perspektiv, slaveri i form av en ivrig längtan efter makt och timlig prestige, slaveri i form av fåfänglighet, pengar, slaveri under liderligheten …

Om ni någon gång skulle råka ut för herdar ovärdiga namnet, ty Gud kan tillåta en sådan prövning, så ta inte anstöt. Kristus har lovat ofelbart och osvikligt stöd till sin Kyrka, men han har inte givit några garantier för att de människor som utgör Kyrkan skall vara trogna. Vi kommer inte att sakna nåd – i överflödande, generöst mått – om vi gör det lilla som begärs av oss: om vi vakar noggrant, med en ansträngning för att med Guds nåd undanröja de hinder som ligger i vägen för vår helgelse. Utan kamp kommer även den som förefaller högrest att vara mycket kort inför Gud. Jag känner dina gärningar, det heter om dig att du lever, men du är död. Vakna upp och stärk det som finns kvar och som var nära att dö. Ty jag har funnit att dina gärningar inte håller måttet inför min Gud. Kom ihåg vad du har hört och tagit emot, och bevara det och vänd om.

Det är uppmaningar som aposteln Johannes i det första århundradet riktade till den som var ansvarig för Kyrkan i Sardes. Att vissa herdar verkar ha förlorat ansvarskänslan är inte ett modernt fenomen: vi kan se det redan på apostlarnas tid, i samma århundrade som Jesus Kristus vår Herre hade levt på jorden. Och ingen kan vara säker om han upphör att kämpa mot sig själv. Ingen kan rädda sig ensam. Alla vi i Kyrkan behöver dessa konkreta medel som stärker oss: ödmjukhet som får oss att ta emot hjälp och råd, självtukt som får oss att bereda väg för Herren i våra hjärtan så att han kan härska i dem, studium av trosläran som i alla tider legat fast och som får oss att bevara tron och föra den vidare till andra.