Texter på ämnet

Kyrkans liturgi låter oss än en gång betrakta det sista mysteriet i Jesu Kristi liv bland oss människor: hans himmelsfärd. Sedan han föddes i Betlehem har det hänt mycket: vi har sett honom i krubban, tillbedd av herdar och kungar; vi har betraktat honom under de långa åren av stilla arbete i Nasaret; vi har följt med honom genom hela Palestina, medan han förkunnade Guds rike för människorna och gjorde gott mot alla. Senare, under hans lidandes dagar, har vi med smärta sett hur han anklagades, med vilket raseri han misshandlades och med vilket hat han korsfästes.

På smärtan följde Uppståndelsens strålande glädje. Vår tro skulle inte kunna ha en klarare och fastare grund! Vi borde inte längre tvivla. Men vi kanske fortfarande är svaga, som apostlarna, och denna himmelsfärdsdag frågar vi Kristus: Är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike? – är det nu som all vår villrådighet och allt vårt elände definitivt kommer att försvinna?

Herren besvarar vår fråga genom att stiga upp i himlen. I likhet med apostlarna står vi kvar, förundrade såväl som ledsna över att se honom lämna oss. Det är i själva verket inte lätt att vänja sig vid Kristi fysiska frånvaro. Jag blir rörd av att tänka på att han ville visa oss sin kärlek på ett så utomordentligt sätt genom att lämna oss och samtidigt stanna kvar. Han har stigit upp i himlen och han ger sig själv åt oss som föda i den heliga hostian. Men vi saknar honom ändå, hans mänskliga tal, hans sätt att handla, att se på oss, att le, att göra gott. Vi skulle åter vilja se på honom på nära håll då han sitter vid brunnen trött efter en hård vandring, då han gråter över Lasaros, då han ber långa stunder och då han visar medlidande över folkmassan.

Jag har alltid tyckt att det är självklart, och det har fyllt mig av glädje, att Jesu Kristi heliga mänskliga natur stigit upp till Faderns härlighet, men jag anser även att den sorg som präglar Kristi himmelsfärdsdag är ett bevis på den kärlek vi hyser för Jesus, vår Herre. Han, som var fullkomlig Gud, blev människa, fullkomlig människa, kött av vårt kött och blod av vårt blod. Och han skiljs från oss för att fara till himlen. Hur kan man annat än sakna honom?

Kristi himmelsfärd är en högtid som även påminner oss om ett annat faktum: samme Kristus som uppmuntrar oss att verka i världen väntar på oss i himlen. Med andra ord: livet på jorden, som vi älskar, är inte definitivt, ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma, den oföränderliga staden.

Vi måste emellertid se till att inte göra en alltför inskränkt tolkning av Guds Ord. Herren uppmanar oss inte att vara olyckliga under vår vandring och endast förvänta oss tröst i livet efter detta. Gud vill att vi skall vara lyckliga även här, men längta efter att slutgiltigt uppnå denna andra lycka som endast han kan uppfylla oss med helt och hållet.

I denna värld utgör betraktandet av de övernaturliga sanningarna, nådens verkan i våra själar och kärleken till nästan en välsmakande frukt av kärleken till Gud, en försmak av himlen, en början som är avsedd att växa för var dag som går. Vi kristna kan inte tillåta oss att leva ett dubbelliv: vi upprätthåller enkelt och kraftfullt ett helgjutet liv där alla våra handlingar smälter ihop och blir till ett.

Kristus väntar på oss. Vårt hemland är himlen, samtidigt som även jorden helt och fullt är vårt hemland, där vi lever bland svårigheter, orättvisor och oförståelse, men även med den glädje och den sinnesfrid som följer av att man vet att man är Guds älskade barn. Låt oss härda ut i Guds tjänst, så kommer vi att se hur denna Kristi fredsarmé, detta medåterlösande folk, kommer att öka i antal och helighet. Låt oss vara kontemplativa människor som för en ständig dialog med Herren och umgås med honom vid alla tider på dygnet, från dagens första tanke till den sista tanken inför nattens vila. Låt oss ständigt vända vårt hjärta till Jesus Kristus vår Herre, till vilken vi når genom vår heliga moder Maria, och genom honom till Fadern och den helige Ande.

Och om Jesu uppstigning i himlen trots allt lämnar en bitter bismak av sorg i våra själar, låt oss då vända oss till hans moder, som apostlarna gjorde: Då återvände de till Jerusalem …?och? höll ihop under ständig bön, tillsammans med … Maria, Jesu mor.