Texter på ämnet

I dessa dagar talas det mycket om hur man skall demokratisera utbildningen, så att alla samhällsskikten får tillgång till den, och man kan inte föreställa sig ett universitet som inte skulle bidra till den sociala utvecklingen. Hur uppfattar Ni denna demokratisering och hur kan universitetet uppfylla sin sociala funktion?

Ett universitet bör fostra en sann tjänsteanda hos sina studenter, en vilja att tjäna samhället och att bidra till det allmänna bästa genom sitt yrkesarbete och sitt samhällsengagemang. Akademiker bör vara ansvarstagande medborgare med ett sunt engagemang i andra människors problem och de bör generöst engagera sig i dem och försöka lösa dem på bästa sätt. Att förmedla allt detta är universitetets roll.

Alla som har den nödvändiga begåvningen bör ges tillträde till högre utbildning, oavsett social bakgrund, finansiell situation, ras eller religion. Så länge dessa faktorer utgör hinder är demokratiseringen av utbildningsväsendet bara tomma ord.

Kort sagt: universitetet bör vara öppet för alla och bör utbilda studenter så att deras framtida yrkesarbete kan komma alla till godo.

Många studenter känner sig solidariska med alla de människor i dagens värld som lider materiell och andlig nöd eller som lever i fattigdom, och de vill visa sin solidaritet genom att aktivt hjälpa dem. Vilka sociala ideal skulle Ni vilja ge vår tids studenter?

Idealet skall framförallt vara ett väl utfört arbete och att under studietiden skaffa sig en adekvat akademisk utbildning. Om grunden är lagd, finner man sedan tusentals platser på jorden där det behövs hjälp och där man väntar på människor som är beredda att arbeta hårt och offervilligt. Det är inte universitetets uppgift att utbilda människor som egoistiskt förbrukar de förmåner de fått tillgång till genom studier. Istället borde det förbereda studenter för att generöst ställa sig i sin nästas tjänst, på att leva det kristna broderskapet.

Alltför ofta inskränker sig denna solidaritet till muntliga eller skriftliga yttringar, om det inte till och med urartar i ofruktbara och skadliga upplopp. Jag mäter solidaritet i de goda verk som görs och jag känner tusentals fall där studenter från Spanien eller andra länder har avstått från att bygga sig sin egen lilla privata värld för att i en ungdomlig och glad anda ge sig själva till andra. De gör det genom sitt yrkesarbete, som de försöker utföra med mänsklig fullkomlighet i skolor, i biståndsarbete, på sociala inrättningar m.m.

Mot bakgrund av det nuvarande sociala och politiska läget, både i vårt land och i den övriga världen, inför krig, orättvisor och förtryck, vilket ansvar tillkommer enligt Er såväl universitetet som institution, som professorerna eller studenterna? Bör universiteten tillåta att professorer och studenter ägnar sig åt politisk aktivism inom universitetets område?

För det första vill jag göra klart att det som jag i detta samtal uttrycker är min egen personliga åsikt, åsikten hos en person som sedan han var 16 år (idag är jag 65) aldrig har släppt kontakten med universitetsvärlden. Det är alltså mina egna åsikter jag framför och inte Opus Deis. Opus Dei kan och vill inte ta ställning i världsliga frågor som står öppna för fri diskussion, eftersom Opus Deis målsättning uteslutande är av andlig art. Det står här varje medlem fritt att inta och uttrycka sin egen personliga ståndpunkt som han eller hon också personligen tar ansvar för.

Men för att återgå till er fråga, tror jag att vi först och främst måste komma överens om vad vi menar med politik. Om man med politik menar att intressera sig för och arbeta för fred, social rättvisa och frihet för alla, då är alla som tillhör universitetet och universitetet som institution skyldiga att anamma dessa ideal och främja engagemanget för att finna lösningar på de stora problem som mänskligheten står inför.

Men om man med politik menar en specifik lösning på ett visst problem i konkurrens med andra möjliga och rättmättiga lösningar, då tycker jag inte att universitetet är rätt plats för att fatta politiska beslut.

Universitetet är en plats där man förbereder sig för att lösa dessa problem. Det är till för alla och det är platsen för studier, vänskap och fredlig samvaro med människor som företräder olika åsiktsriktningar, vilka i varje tid är ett uttryck för den legitima pluralism som finns i samhället.

Vi skulle vilja att Ni, i egenskap av Navarras universitets storkansler, skulle säga något om de principer som inspirerade universitetets grundande, och förklara vilken betydelse det har i det spanska universitetsväsendet.

Navarras universitet grundades år 1952 efter många år av bön — jag är lycklig att kunna säga det. Visionen var att ge liv åt ett universitet, som skulle uttrycka de kulturella och apostoliska idealen hos en grupp professorer med en stark känsla för undervisning. Syftet då — liksom idag — var att sida vid sida med andra universitet bidra till att lösa allvarliga problem inom utbildningsväsendet i Spanien och många andra länder, vilka alla behöver välutbildade personer för att kunna bygga ett mer rättvist samhälle.

De som satte igång detta arbete var inga främlingar för det spanska universitetsväsendet. De var professorer som hade utbildats och sedan själva undervisat i Madrid, Barcelona, Sevilla, Santiago di Compostela, Granada och vid många andra spanska universitet. Detta nära samarbete — som jag vågar säga är starkare än till och med samarbetet som andra universitet har med grannuniversitet — har fortsatt och visar sig i talrika utbyten av professorer, nationella kongresser där man arbetar i samförstånd osv. En liknande kontakt har man med de bästa universiteten i andra länder. Detta bekräftas av den nyligen skedda utnämningen av professorer från Sorbonne, Harvard, Coimbra, München och Leuven till hedersdoktorer vid Navarras universitet.

Navarras universitet har kunnat stimulera många människor — som anser att högskolestudier som är öppna för alla som kan kvalificera sig, oavsett ekonomisk situation, utgör en grundval för ett lands framåtskridande — att bidra finansiellt. Tack vare Navarras universitets vänförenings generösa hjälp, har ett stort antal stipendier kunnat delas ut. Antalet stipendier kommer att växa, liksom antalet afroasiatiska och latinamerikanska studenter.

Det har sagts att Navarras universitet är till för dem som har det bra ställt och att det trots detta faktum får ta emot rikliga bidrag från den spanska staten. Vi vet att det första påståendet inte är sant eftersom vi själva är studenter och känner våra kamrater, men hur är det med påståendet att man får bidrag från staten?

Alla fakta i detta ärende finns tillgängliga för alla, eftersom de har publicerats i pressen. De visar att avgifterna är ungefär desamma som på andra universitet, men att antalet studenter som får stipendium för att studera vid Navarras universitet är större än vid något annat spanskt universitet. Och jag kan försäkra er att det kommer att fortsätta att stiga. Vårt mål är att få en högre eller åtminstone lika stor andel stipendiater som det utländska universitet som är främst inom detta område.

Det är lätt att förstå att Navarras universitet väcker förvåning och uppmärksamhet eftersom det fungerar så bra, och att detta gör att människor tror att det förfogar över ofantliga ekonomiska resurser. Men när de resonerar så, glömmer de att ekonomiska resurser i sig inte räcker för att få en verksamhet att blomstra. Denna högskolas enorma vitalitet beror framför allt på den hängivelse, den entusiasm och det engagemang med vilken alla — lärare, studenter, anställda och dessa underbara kvinnor från Navarra som vårdar lokalerna — gör sitt arbete. Utan detta skulle universitetet inte kunna bestå.

Universitetet finansieras genom subventioner, och då i första hand från ”Diputación Foral” (Navarras länsfullmäktige) för underhållet. Dessutom har Pamplonas stadsfullmäktige ställt mark till förfogande för uppförande av nya universitetsbyggnader, i enlighet med många kommuners praxis världen över. Ni vet själva av erfarenhet vilka kulturella och ekonomiska fördelar en region som Navarra, och i synnerhet en stad som Pamplona, kan få av ett modernt universitet som ger möjlighet till alla att förvärva en god högre utbildning.

Ni frågar om statliga bidrag. Den spanska staten ger inga bidrag till driften av Navarras universitet. Den har givit visst understöd för att kunna öka antalet studieplatser, vilket underlättar den stora ekonomiska bördan som utvidgandet av universitetet innebär.

En annan inkomstkälla, särskilt för Tekniska högskolan för maskinteknik, är bidrag från olika institutioner i Guipúzcoaprovinsen, särskilt från Guipuzcoas provinssparkassa.

Bistånd från spanska och utländska, statliga och privata, stiftelser har haft särskilt stor betydelse alltsedan starten. Vi har t.ex. fått en stor officiell donation från USA för inköp av naturvetenskapligt material till den tekniska högskolan, hjälp från det tyska biståndsverket Misereor för uppförande av nya byggnader, från stiftelsen Huarte för cancerforskning, donationer från Gulbenkian Foundation osv.

Sedan finns den hjälp för vilken vi är om möjligt ännu mera tacksamma och som kommer från tusentals enskilda personer med olika social bakgrund, inom och utanför Spanien, som trots sina i många fall knappa ekonomiska förhållanden understödjer universitetet.

Slutligen får vi inte glömma de företag som har intresse av att bidra till den forskning som bedrivs på universitetet eller som hjälper till på annat sätt.

Kanske tror ni med allt detta, att det finns pengar i överflöd, men så är det inte. Navarras universitet går alltjämt med underskott. Jag skulle önska att ännu fler människor och stiftelser ville hjälpa oss att fortsätta med och utöka denna verksamhet, som står i samhällets tjänst.

Som grundare av Opus Dei och initiativtagare till ett stort antal högskoleinrättningar i hela världen, kan ni säga oss vilka Opus Deis motiv varit för att skapa dem, och också vilka Opus Deis viktigaste bidrag är när det gäller denna slags utbildning?

Opus Deis mål är att göra människor över hela världen medvetna om — i teori såväl som i praktik — att det är möjligt att helga sina vardagliga göromål, sitt dagliga arbete; och att det är möjligt att söka kristen fullkomlighet mitt i vimlet, utan att överge det arbete man hade när Gud kallade. Opus Deis viktigaste apostoliska arbete är därför det som varje enskild medlem utför, genom att försöka utföra sitt yrkesarbete med största möjliga mänskliga fullkomlighet — trots mina personliga tillkortakommanden och de brister var och en kan ha. Detta sker i alla olika miljöer och i alla länder: för Opus Deis medlemmar kommer från över sjuttio länder och tillhör alla raser och har olika social bakgrund.

Dessutom driver Opus Dei som institution, med hjälp av många människor som inte tillhör Verket och som ofta inte ens är kristna, olika kooperativa inrättningar och söker genom dessa medverka till att lösa de många problem som finns i världen av idag. Det kan röra sig om utbildningscentra, sociala inrättningar, yrkesskolor etc.

De högskoleinrättningar som ni nämner är ännu en aspekt på detta. De bär följande kännetecken: de fostrar människor till personlig frihet och till personligt ansvarstagande. Med frihet och ansvar arbetar människor entusiastiskt och helhjärtat, och det finns inget behov av kontroll och övervakning. Alla känner sig hemma och därför är det enda som behövs ett enkelt tidsschema. Ett annat kännetecken är den anda av harmonisk samlevnad som utesluter alla former av diskriminering. Genom att leva tillsammans utvecklas personligheten. Varje individ lär sig att man måste respektera andras frihet för att kunna begära respekt för sin egen. Slutligen tillkommer broderskapsandan: de egna talangerna måste stå i de andras tjänst, annars gör de liten nytta. De kooperativa verk som Opus Dei driver runt om i världen är en kristen tjänst, och tjänar alltså alla.

Däremot främjar Opus Dei yrkes- och lantbruksskolor, grund- och gymnasieskolor, universitet och en mängd verksamheter av olika slag över hela världen. Verkets apostoliska strävan är, som jag skrev för många år sedan, som ett hav utan stränder.

Men varför skall jag dröja vid detta ämne, när er närvaro säger så mycket mer än ett utdraget tal? Ni, Navarra universitets vänner, är en del av ett folk som vet att engagera sig i utvecklingen av det samhälle det tillhör. Er hjärtliga uppmuntran, era böner, uppoffringar och bidrag har inte sin grund i katolsk konfessionalism. Er medverkan är ett tydligt vittnesbörd på ett väl format medborgarsamvete, som har omsorg om det allmännas bästa. Ni kan vittna om att ett universitet kan födas ur folkets drivkraft, och sedan också upprätthållas av folket.

Jag vill ta tillfället i akt att ännu en gång tacka för det stöd som vårt universitet får från min ädla stad Pamplona, från regionen Navarra, från universitetets vänner som finns spridda över hela Spanien samt — och detta säger jag med särskild värme — från de icke-spanska, och även icke-katolska och icke-kristna vänner, som har förstått detta projekts avsikt och anda, och som har visat det med gärningar.

Tack vare dem har detta universitet blivit en allt rikare källa till inspiration för medborgerlig frihet, intellektuell utveckling, yrkesiver och för utveckling av universitetsväsendet.

Det som jag nu har velat peka på har folket i Navarra tydligt förstått. De ser också att universitetet gynnar regionens ekonomi och att det än mer bidrar till dess sociala utveckling. Universitetet har gett så många av Navarras barn chansen att välja akademiska yrken, något som annars hade varit svårt, och i vissa fall omöjligt. Insikten om vilken roll universitetet skulle kunna spela i deras liv har säkert motiverat det stöd som Navarra har gett från första början, ett stöd som utan tvivel kommer att växa i entusiasm och omfattning.

Jag hoppas fortfarande, eftersom det vore rättvist och dessutom är en realitet i så många länder, att stunden kommer då den spanska staten kommer att bidra med sitt för att lätta på bördorna i en verksamhet som inte söker något för egen vinning, utan tvärtom helt och hållet står i samhällets tjänst och således vill arbeta för nationens välgång, nu och i framtiden.