Texter på ämnet

Många olika faktorer samt uppmaningar och undervisning från Kyrkans läroämbete har skapat och främjat medvetenhet om behovet av att förbättra den sociala rättvisan. Det talas mycket om fattigdomens dygd som ett vittnesbörd för världen. Hur kan en hemmafru som framför allt skall se till att familjen har det bra, praktisera denna dygd?

Fattiga får ett glädjebud (Matt 11:6), läser vi i den heliga Skrift som ett av de tecken som pekar på Guds rikes ankomst. Den som inte älskar och utövar fattigdomens dygd äger inte Kristi anda. Detta gäller alla: eremiten som drar sig tillbaka till öknen liksom den vanlige kristne som lever mitt i samhället, vare sig han äger mycket av denna världens goda eller inte.

Detta är ett ämne som jag skulle vilja dröja kvar vid en stund eftersom fattigdomen inte alltid predikas på ett så sätt som gör det tydligt hur den skall appliceras på vars och ens liv. Vissa som utan tvivel är fulla av god vilja, men som inte riktigt har begripit tidens tecken, förkunnar en fattigdom som är resultatet av intellektuella grubblerier. Denna fattigdom visar sig i spektakulära yttre tecken samtidigt som den uppvisar stora inre brister — och ibland även yttre sådana.

Med ett uttryck av profeten Jesaja i åtanke — discite benefacere (Jesaja 1:17) — tycker jag om att säga att man måste lära sig att leva varje dygd, och kanske alldeles särskilt fattigdomens dygd. Man måste lära sig att leva den i sitt eget liv, annars blir den lätt till ett ideal som det skrivs spaltmetrar om, men som ingen tar på allvar i sitt eget liv. Vi måste visa att Herren inbjuder alla kristna till fattigdom, att det är en konkret kallelse som måste prägla varje människas liv.

Fattigdom handlar inte om elände och ännu mindre om smuts. Till att börja med är det inte så mycket de yttre livsvillkoren som hjärtats hållning som utmärker en kristen. Dessutom — och här närmar vi oss en mycket viktig punkt som är avgörande för förståelsen av lekmannakallelsen — kan inte fattigdomen enbart definieras som försakelse. Under vissa omständigheter kan den kristne bli ombedd att vittna om fattigdom genom att ge upp allt, genom att direkt utmana ett samhälle som har det materiella välståndet som ledstjärna, och på så sätt genom denna uppseendeväckande gest kungöra att ingenting är gott om man ger det företräde framför Gud. Men är detta det vittnesbörd som Kyrkan vanligtvis kräver av oss idag? Är det inte så att hon också ber oss avlägga ett tydligt vittnesbörd om kärleken till världen och om solidariteten med våra medmänniskor?

Ibland tänker man på fattigdomen med utgångspunkt i ordensfolkets sätt att leva den, vars plikt är alltid och överallt avlägga ett offentligt vittnesbörd. Men då riskerar man att missa att lekännens vittnesbörd har alldeles egna karaktärsdrag. Det skall avläggas inifrån, i vardagens enkelhet.

Varje vanlig kristen bör i sitt liv förena två krav som vid första anblicken kan verka oförenliga. Å ena sidan en verklig fattigdom som syns i handgripliga ting och som man kan röra vid. Den skall vara en bekännelse av Gudstro och ett tecken på att hjärtat inte är tillfredsställt med de skapade tingen utan längtar efter Skaparen, att det vill bli uppfyllt av Guds kärlek och sedan dela med sig av denna kärlek till alla. Å andra sidan skall den vanlige kristne vara en till bland sina medmänniskor, han skall delta i deras liv och glädjeämnen, han skall samarbeta med dem, älska världen och allt det goda som finns i världen, samt bruka de jordiska tingen för att lösa de problem som uppstår i det mänskliga livet. Han skall etablera andliga och materiella förutsättningar för att kunna främja personlig och social utveckling.

I stor utsträckning är det upp till var och en att förena dessa två krav. Förutsättningen är ett inre liv som hjälper oss att förstå vad Gud vill av oss i varje situation. Därför vill jag inte ge några fasta regler utan bara några allmänna riktlinjer med särskild tanke på familjemödrar.

Verklig fattigdom handlar till största delen om uppoffring, om förmågan att avstå från överflöd. Att inse vad som är överflödigt handlar inte så mycket om teoretiska regler som om att lyssna på vår inre röst som varnar oss när vi låter oss styras av egoism eller längtan efter överdriven bekvämlighet. Komfort, i dess positiva bemärkelse, betyder inte att frossa i lyx eller njutningar, utan att göra livet angenämt för den egna familjen och för omgivningen, så att alla kan tjäna Gud på ett bättre sätt.

Fattigdom består i att verkligen lösgöra sig från de jordiska tingen, att i glädje acceptera eventuella besvärligheter eller brist på möjligheter. Det består dessutom i att fylla dagen med en flexibel agenda, där det förutom den tid man ger åt de dagliga fromhetsövningarna finns tid för den vila man behöver, för umgänge med familjen, läsning, utövande av någon konstnärlig eller litterär hobby eller någon annan god fritidssysselsättning. Fattigdomen levs genom att vi fyller dagens timmar på ett nyttigt sätt, utför allt på ett så bra sätt som möjligt och iakttar ordning, punktlighet och gott humör. Med ett ord: det består i att hitta tillfällen att tjäna andra och att finna tid för sig själv, utan att glömma att alla män och kvinnor, inte bara de som är fattiga i fråga om det materiella, har en skyldighet att arbeta. Rikedom, välstånd är ett tecken på att man i ännu högre grad är skyldig att känna ansvar för hela samhället.

Kärleken ger uppoffringen mening. Varje mor vet vad det vill säga att offra sig för sina barn, det handlar inte om att ge dem några timmar av sin tid utan om att utge hela sitt liv. Detta innebär att alltid tänka på andra och att använda tillgångar så att man har något att erbjuda andra. Allt detta är aspekter av fattigdomen som garanterar att vi verkligen lösgör oss från de materiella tingen.

För en mor är det viktigt att inte bara själv leva på detta sätt, utan att också lära sina barn att göra det. Hon måste uppfostra dem och hjälpa dem att växa till i tron, i ett optimistiskt hopp och i kärlek. Hon måste lära dem att övervinna sin själviskhet och att frikostigt skänka av sin tid åt dem som är mindre gynnade och medverka i verksamheter, passande för deras ålder, som är uttryck för en mänsklig och gudomlig solidaritet.

Låt mig sammanfatta så här: var och en måste uppfylla sin egen kallelse. Den bästa förebilden för en sådan fattigdom har för mig alltid varit fäder och mödrar i barnrika och fattiga familjer som lever helt för barnen och i mödosam uthållighet drar försorg om hela familjen — ofta utan att berätta för någon om sin situation — och förmår skapa ett glädjefullt hem där alla lär sig älska, tjäna och arbeta.