Texter på ämnet

Jag skulle vilja börja denna intervju med att fråga om ett begrepp som är lika mångtydigt som omtvistat, nämligen aggiornamento. Vilken är enligt Er uppfattning ordets egentliga betydelse om man tillämpar det på Kyrkans liv?

Trohet. För mig betyder aggiornamento framför allt detta: trohet. En make, en soldat eller en tjänsteman som i varje ögonblick och under livets skiftande omständigheter troget uppfyller de kärlekens och rättvisans förpliktelser som han en gång åtagit sig kommer alltid att bli en bättre make, en bättre soldat och en bättre tjänsteman. Det är svårt att ihärdigt hålla fast vid denna finkänsliga trohet, på samma sätt som det är svårt att hålla fast vid alla principer i en flyktig och föränderlig värld. Icke desto mindre är denna trohet det bästa försvaret mot en föråldrad själ, ett förtorkat hjärta och ett stelnat intellekt.

Detsamma gäller institutioners liv och på ett särskilt sätt Kyrkans liv, som ju inte har sin grund i ett otillräckligt mänskligt projekt utan rättar sig efter Guds plan. Världens återlösning och frälsning är frukten av Jesu Kristi sonliga och kärleksfulla trohet — och av vår trohet i förening med Honom — mot den himmelske Faderns vilja, som har sänt honom. Därför är Kyrkans aggiornamento, idag som i alla tider, främst en glädjefull bekräftelse av troheten mot det uppdrag som Guds folk har fått ta emot, av Evangeliet.

Denna trohet måste hållas levande och aktuell i det mänskliga livets alla omständigheter. Därför kan en läromässig utveckling behövas i framställningen av trons skatter, av depositum fidei. Detta har ofta skett i Kyrkans 2000-åriga historia, senast under Andra vatikankonciliet. Lämpliga förändringar och reformer kan krävas för att förbättra de mänskliga och därmed utvecklingsbara aspekterna av Kyrkans organisatoriska struktur och metoderna för missionsarbete och apostolisk aktivitet. Men det vore, milt uttryckt, ytligt att tro att aggiornamento först och främst består i förändring, eller att varje förändring leder till aggiornamento. Vi behöver tänka på att det finns människor som vid sidan om och i direkt strid med konciliets lära eftersträvar förändringar som skulle föra Guds folks vandring flera århundraden bakåt, åtminstone till den feodala perioden.

Kan Ni beskriva hur det gick till när Ni grundade Opus Dei, varför det blev till, och vilka händelser utgör milstolparna i Verkets utveckling.

Varför det blev till? Den enda förklaringen till verk som föds ur Guds vilja, är att han vill använda dem för att uttrycka sin vilja att frälsa alla människor. Alltifrån det första ögonblicket har Verket varit universellt, katolskt. Det föddes inte för att erbjuda en lösning för tjugotalets Europa och dess konkreta problem, utan för att tillkännage för män och kvinnor i alla länder, från alla samhällsskikt, folkslag och modersmål, från alla civilstånd — gifta, ogifta, änkemän, änkor eller präster — att de förbehållslöst kan älska och tjäna Gud utan att lämna sitt vanliga arbete, sina familjer och umgänget med vänner och bekanta.

Hur det grundades? Utan något som helst mänskligt medel. Det enda jag hade var mina 26 år, Guds nåd och ett gott humör. Verket föddes litet: det var ju bara ett uttryck för en ung prästs iver att göra det som Gud ville att han skulle göra.

Ni ber mig ange några milstolpar. Varje gång Verket hjälper en själ att komma närmare Gud och därmed växer i kärlek till medmänniskorna är för mig en milstolpe i Opus Deis historia.

Men Ni kanske vill att jag talar om de avgörande stunderna i Verkets historia? Även om de händelser jag nu nämner inte är de viktigaste, skall jag fritt ur minnet påpeka några datum. Redan i början av år 1935 var allt klart för att börja arbetet i Frankrike, närmare bestämt i Paris. Men spanska inbördeskriget kom emellan och sedan andra världskriget och vi blev tvungna att uppskjuta Verkets expansion.

Men eftersom det var nödvändigt att expandera, gjordes uppehållet så kort som möjligt. Redan år 1940 påbörjades arbetet i Portugal. I krigets slutskede började vi arbeta i England, Frankrike, Italien, USA och Mexiko. Sedan växer Verket i allt snabbare takt. Från och med 1949/1950 etablerar vi oss i Tyskland, Holland, Schweiz, Argentina, Kanada, Venezuela och de andra europeiska och amerikanska länderna. På samma gång sprider sig Verket till övriga världsdelar: till Nordafrika, Japan, Kenya och andra länder i Östafrika, Australien, Filippinerna, Nigeria osv.

Några framträdande händelser som jag också tycker om att komma ihåg är de många gånger som påvarna har visat påtaglig kärlek till vårt Verk. Eftersom jag har bott i Rom sedan 1946 har jag haft lyckan att lära känna Pius XII, Johannes XXIII och Paulus VI personligen. De har alla visat mig en sann faderlig kärlek.

Jag måste sluta nu, mina barn. Jag sade i början att jag ville förkunna något om Guds storhet och barmhärtighet. Jag tror att jag har gjort det genom att tala med er om att helga ert vanliga liv, om att leva ett heligt liv mitt i världens alla realiteter. Ett liv utan att göra väsen av sig, som är enkelt och rättframt. Är inte detta det mest rörande uttrycket för magnalia Dei (Syr 18:4) i vår tid, för dessa häpnadsväckande barmhärtighetsgärningar som Gud alltid har utövat, och aldrig upphör att utöva, för att frälsa världen?

Jag ber er nu med psalmisten att ni förenar er med min bön och med mitt lov: magnificate Dominum mecum, et extollamus nomen eius simul (Ps 34:4), lova Herren med mig, låt oss tillsammans ära hans namn. Med andra ord, mina barn, låt oss leva av tro.

Låt oss ta på oss trons sköld, frälsningens hjälm och det andens svärd som är Guds Ord. På detta sätt uppmanar Aposteln Paulus oss i brevet till efesierna (Ef 6:11ff), som vi läste i liturgin för en stund sedan.

Tro är en dygd som vi kristna är i stort behov av, särskilt under detta trons år som vår älskade Helige fader, påven Paulus VI, har utlyst. För har vi inte tron, saknar vi själva grunden för att kunna helga det vanliga livet.

En levande tro i denna stund, för vi närmar oss mysterium fidei (1 Tim 3:9), den heliga Eukaristin. Vi skall ju delta i Herrens påsk, som sammanfattar och gör verkliga Guds barmhärtighetsgärningar mot människan.

Tro, mina barn, för att kunna bekänna att vår Återlösnings verk (Bön över offergåvorna, 9:e söndagen efter Pingst) kommer att förnyas på detta altare om några minuter. Tro, för att kunna smaka på trosbekännelsen och för att på detta altare och i denna församling kunna uppleva Kristi närvaro, som gör oss till cor unum et anima una (Apg 4:32), till ett hjärta och en själ, till en familj, en Kyrka, den Kyrka som är en, helig, katolsk, apostolisk och romersk, vilket för oss är detsamma som universell.

Tro, slutligen, mina käraste döttrar och söner, för att inför människorna kunna vittna om ett helgat vanligt liv och därigenom visa världen att allt detta inte bara är ceremonier och ord, utan en gudomlig verklighet, i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och i den heliga Marias namn.