Texter på ämnet

För att fortsätta med ämnet familjeliv skulle jag nu vilja ställa en fråga om barnuppfostran och om relationerna mellan föräldrar och barn. Dagens förändringar i familjesituationen försvårar ibland förståelsen mellan föräldrar och barn och kan till och med leda till att man inte alls förstår varandra, så att den s.k. ”generationsklyftan” uppstår. Vad skall man göra för att överbrygga den?

Detta är ett gammalt problem, även om det kanske idag förekommer oftare eller blir mer akut på grund av det moderna samhällets snabba utveckling. Det är helt förståeligt och normalt att unga och vuxna ser på saker och ting på olika sätt, det har alltid varit så. Det vore snarare förvånande om en tonåring skulle tänka på samma sätt som en vuxen. Vi har alla upplevt ögonblick av uppror mot våra föräldrar då vi började forma vårt eget omdöme. Men med årens gång har vi också kommit att förstå att våra föräldrar många gånger hade rätt, och att deras uppfattning var frukten av erfarenhet och kärlek. Därför är det upp till föräldern att ta det första steget, de har ju redan gått igenom denna fas. Det är upp till dem att vara förstående, flexibla och positiva och på så sätt med en intelligent kärlek undvika dessa potentiella konflikter.

Jag råder alltid föräldrar att försöka bli vänner med sina barn. Det är fullt möjligt att harmonisera den auktoritet som själva uppfostran kräver med en vänskaplig attityd som innebär att man på något sätt ställer sig på barnens nivå. Alla unga, även de som verkar mest upproriska och tillknäppta, vill gärna känna denna närhet, denna broderlighet från föräldrarnas sida. Nyckeln ligger i tilliten: Föräldrar bör uppfostra sina barn i en förtrolig atmosfär, de bör aldrig ge intrycket av att de inte litar på dem, de bör ge dem frihet och lära dem att använda sig av den på ett ansvarsfullt sätt. Det är att föredra att föräldrarna någon gång låter sig luras, eftersom den tillit de visat sina barn kommer att få barnen att skämmas över att de missbrukat förtroendet och göra att de vill bättra sig. Om man däremot inte ger dem frihet och de känner att föräldrarna inte litar på dem, kommer de att alltid vilja lura sina föräldrar.

Denna vänskap, denna förmåga att placera sig på barnens nivå, underlättar för dem att förtroligt tala om sina små problem. Det gör det också möjligt för föräldrarna att gradvis lära barnen om livets uppkomst, på ett sätt som är anpassat till deras mentalitet och förmåga att förstå — och på så sätt förekomma deras naturliga nyfikenhet. Detta anser jag är mycket viktigt. På så sätt undviker man att barnen förknippar detta ämne med något dåligt och att de lär sig om det — som i sig är något ädelt och heligt — genom olämpliga samtal med någon kompis. Just detta brukar vara ett viktigt steg för att befästa vänskapen mellan föräldrar och barn och för att undvika att barnet vänder sig ifrån dem på ett tidigt stadium av deras moraliska utveckling.

Föräldrar måste också bemöda sig om att förbli unga i sinnet så att de lättare kan möta de ungas ädla ambitioner, såväl som deras besynnerligheter, med sympati. Livet förändras och det finns mycket nytt som vi kanske inte gillar. Det är möjligt att det nya objektivt sett inte är bättre än det gamla, men det behöver inte vara dåligt för det. Det är helt enkelt ett nytt sätt att leva, och har ingen större betydelse. Inte sällan uppstår konflikter därför att man lägger alltför stor vikt vid små meningsskiljaktigheter, som skulle ha kunnat övervinnas med lite sunt förnuft och humor.

Men allt hänger inte på föräldrarna. Barnen måste också dra sitt strå till stacken. Ungdomen har alltid haft lätt att bli entusiastiska över stora ting, upphöjda ideal och allt som är äkta. Men det är bra om de också får hjälp att upptäcka den enkla och naturliga skönheten som finns i det liv som föräldrarna lever. Det är viktigt att de lägger märke till föräldrarnas uppoffringar och deras ofta hjältemodiga ansträngningar för att försörja familjen, utan att för den skull känna sig skyldiga. De bör också lära sig att inte överdramatisera saker, att inte spela missförstådda och att aldrig glömma att de alltid kommer att stå i skuld till sina föräldrar. Och deras gensvar bör bestå i att behandla sina föräldrar med vördnad, tacksamhet och sonlig kärlek, eftersom de aldrig kan återgälda vad de har fått.

Låt oss säga det rent ut: det normala för en familj är att vara förenad. Det förekommer förstås friktioner och meningsskiljaktigheter, men det är helt naturligt och bidrar till och med till vardagens charm. Det är struntsaker som försvinner med tiden. Vad som blir kvar är kärleken — den sanna och uppriktiga kärleken — som har sin grund i uppoffringar och som visar sig i omsorgen om den andre, och som gör det möjligt att se den andres svårigheter och att finkänsligt erbjuda lösningar. Och eftersom allt detta är så naturligt har de flesta människor förstått vad jag menat när de hört mig (sedan 1920-talet har jag ständigt upprepat det) kalla det fjärde av Guds tio bud för ”det ljuva budet”.