Texter på ämnet

Andra vatikankonciliet har i sina dokument ofta använt uttrycket ”Guds folk” som beteckning för Kyrkan. På så sätt har konciliet understrukit de kristnas gemensamma ansvar för Guds folks unika uppdrag. Vad bör, enligt Er, känneteckna ”den nödvändiga allmänna opinionen?” som redan Pius XII talade om? Hur ska den kunna återspegla detta gemensamma ansvar? Hur påverkas ”den allmänna opinionen i Kyrkan” av de särskilda auktoritets- och lydnadsförhållanden som finns i hjärtat av den kyrkliga gemenskapen?

Jag kan inte se en sann kristen lydnad som inte bygger på fri vilja och ansvarstagande. Guds barn är inte stenar eller döda kroppar; de är förnuftiga och fria varelser som har upphöjts till samma övernaturliga ordning som de styrande. Men ingen kan rätt använda sitt förnuft och sin frihet, vare sig det handlar om att lyda eller att bilda sig en egen uppfattning, om han saknar lämplig utbildning i trosläran. Problemet med ”den nödvändiga allmänna opinionen i Kyrkan” är i grunden samma som problemet med de troendes nödvändiga utbildning i trosläran. Visserligen ger den Helige Ande sina rikliga gåvor till medlemmar av Guds folk, som alla är ansvariga för Kyrkans uppdrag, men detta fråntar ingen ansvaret att tillägna sig lämplig utbildning i trosläran — tvärtom.

Med ”troslära” menar jag den kunskap varje person bör ha om Kyrkans uppdrag i dess helhet och om sin egen roll och sina särskilda ansvarsområden i detta uppdrag. Detta, som den helige Fadern så ofta påmint oss om, är den enorma pedagogiska uppgift som Kyrkan måste ta sig an i den post-konciliära perioden. Lösningen på det problem som ni snuddar vid, såväl som på andra förhoppningar som finns i Kyrkans hjärta, är direkt beroende av hur väl denna uppgift utförs. För en sak är säker: det är inte mer eller mindre ”profetiska” inspirationer från i trosläran outbildade ”karismatiker” som kan säkerställa den nödvändiga allmänna opinionen hos Guds folk.

När det gäller uttrycksformerna för denna allmänna opinion, anser jag att det inte i första hand är en fråga om organ eller institutioner. Ett pastoralråd, en spalt i en tidning (även en icke-kyrklig tidning), eller till och med ett personligt brev från en troende till sin biskop kan alla vara lämpliga uttrycksformer. Det finns många legitima sätt och möjligheter för de troende att uttrycka sina åsikter, och man varken kan eller bör förse dem med tvångströja genom att skapa ett nytt organ eller en ny institution. Detta är särskilt viktigt när en ny institution riskerar att monopoliseras av eller bli ett redskap för en grupp eller klick av officiella katoliker, oavsett denna minoritets syften och inriktning. En sådan institution riskerar att äventyra hierarkins trovärdighet och att ses som ett hån av andra medlemmar av Guds folk.

Om Ni tillåter, vill jag fortsätta tala om ungdomarna. Genom vår tidskrifts ungdomsdel kommer vi i kontakt med många av deras problem. Ett mycket vanligt sådant handlar om föräldrar som försöker bestämma över barnens framtid. Detta kan gälla såväl val av studier eller yrke som val av partner och ännu mer om den unga människan vill följa Guds kallelse och ägna sitt liv åt att tjäna själarna. Kan dessa föräldrars inställning rättfärdigas? Gör de inte våld på den personliga frihet som ungdomar behöver om de skall utvecklas till mogna vuxna?

Det är klart att den som måste fatta de slutgiltiga besluten om sin livsväg måste vara den berörda själv, i full frihet, utan något slags tvång eller påtryckningar. Men detta innebär inte att andras inblandning normalt sett inte behövs. Sådana beslut berör ju hela det framtida livet och personens lycka och måste därför fattas i lugn och ro, ansvarsfullt och klokt, utan att förhasta sig. Klokhet kräver bland annat att man ber om råd: det vore förmätet att tro att man kan fatta viktiga beslut utan att be om Guds nåd och utan andra människors kärlek och ledning, framför allt föräldrarnas. För en sådan förmätenhet får man ofta betala dyrt.

Föräldrar kan och bör vara till stor hjälp för sina barn. De kan öppna upp nya horisonter för dem och dela med sig av sina erfarenheter. De kan få dem att reflektera så att de inte låter sig ryckas med av flyktiga stämningar och lära dem att se realistiskt på saker och ting. Ibland kan de göra det genom ett personligt råd, andra gånger genom att uppmuntra barnet att vända sig till någon kompetent person: en uppriktig och lojal vän, en lärd och from präst, en yrkesvägledare.

Men ett gott råd tar inte bort friheten, utan är en hjälp för att kunna bilda sig en egen uppfattning. Det breddar beslutsunderlaget och ser till att beslut inte fattas på grundval av irrationella faktorer. Efter att ha lyssnat på andras synpunkter och vägt allting för och emot, kommer den stund då man måste välja. Då har ingen rätt att göra våld på friheten. Föräldrar måste stå emot frestelsen att på ett otillbörligt sätt försöka förverkliga sig själva genom sina barn, att forma dem enligt egna preferenser. De måste respektera de läggningar och begåvningar som Gud ger var och en. Om de verkligen älskar sina barn, är det lätt att göra det. Inte heller i det extrema fallet då barnet fattar ett beslut som föräldrarna har goda skäl att se som ett misstag, och som de tror kommer göra barnet olyckligt, ligger lösningen i att ta till våld, utan i att försöka förstå. Då gäller det att mer än en gång att stanna kvar vid barnets sida, hjälpa det att komma över svårigheterna och om nödvändigt försöka få ut så mycket gott som möjligt ur den onda situationen.

Föräldrar som verkligen älskar sina barn och uppriktigt vill deras väl bör på ett finkänsligt sätt dra sig tillbaka efter att de givit sina råd och förslag, så att de inte står i vägen för friheten, denna stora gåva som gör det möjligt för människan att älska och tjäna Gud. De måste komma ihåg att Gud själv har velat att man älskar och tjänar honom i full frihet, och att Han alltid respekterar våra personliga beslut: Gud skapade människan i begynnelsen och överlämnade henne åt hennes eget val, säger Skriften (Syr15:14).

Jag vill också säga några ord om det sista fallet ni nämnde: beslutet att ge sig själv i tjänst åt Kyrkan och medmänniskorna. När katolska föräldrar inte förstår denna kallelse, anser jag att de har misslyckats i sitt uppdrag att bilda en kristen familj och de är säkert inte medvetna om den värdighet som kristendomen ger den äktenskapliga kallelsen. Men min erfarenhet inom Opus Dei är väldigt positiv. Jag brukar säga till Verkets medlemmar att de har sina föräldrar att tacka för 90 procent av sin kallelse, för det var de som uppfostrade dem och lärde dem att vara generösa. Jag kan försäkra att föräldrarna i de allra flesta fallen — i nästan alla fall — inte bara respekterar barnens beslut utan älskar det. Snart blir Verket som en fortsättning på deras egen familj. Det är ett av mina största glädjeämnen och ännu ett bevis på att man måste vara mycket mänsklig om man vill vara mycket andlig.