Texter på ämnet

För ett och ett halvt år sedan hade jag tillfälle att i Pamplona lyssna på Era svar på frågor från en mer än 2000-hövdad publik. Ni framhävde där vikten av att katoliker uppför sig som ansvarsfulla och fria medborgare, och att de ”inte bör leva på att de är katoliker”. Vilken betydelse tillmäter ni denna tanke och vilka konsekvenser får den?

Jag blir alltid pinsamt berörd av dem som gör det till ett yrke att kalla sig katoliker, och också av dem som inte vill erkänna den personliga frihetens princip som hela den kristna moralen bygger på.

Verkets och dess medlemmars anda består i att vilja tjäna Kyrkan och människorna och inte i att använda sig av den för egna syften. Jag vill att katoliker skall avge ett sant vittnesbörd om Kristus, inte genom deras namn utan genom deras sätt att leva. Jag avskyr klerikalism och förstår att det, jämte en dålig antiklerikalism, också kan finnas en sund sådan, som har sin grund i kärlek till prästadömet och gör motstånd när en lekman eller en präst missbrukar ett heligt uppdrag för världsliga syften.

Tro därmed inte att jag vill angripa någon bestämd person. I vårt Verk finns ingen tanke på att vilja skjuta någon åt sidan, utan bara en önskan att samarbeta med alla som arbetar för Kristus och med alla dem, kristna eller inte, som förstår att deras liv utgör ett underbart tillfälle att tjäna.

Det återstår bara att säga att det viktiga inte är att jag har talat för denna idé sedan 1928 utan att Kyrkans läroämbete gör det. För inte så länge sedan blev jag, som den stackars präst jag är, djupt gripen och rörd. Det var när Andra vatikankonciliet i den dogmatiska konstitutionen De Ecclesia påminde alla kristna om att de skall känna sig som fullvärdiga medborgare i den världsliga staden och arbeta i alla mänskliga områden med yrkeskompetens och kärlek till alla människor, medan de söker uppnå den kristna fullkomlighet till vilken de är kallade i kraft av dopet.

Vi vet att både män och kvinnor från alla samhällsskikt, gifta och ogifta, tillhör Opus Dei. Vad är den gemensamma nämnaren för kallelsen till Opus Dei? Vad åtar sig varje medlem för att bidra till att förverkliga Opus Deis mål?

Det är kort och gott detta: att söka helighet mitt i världen, på gatan. En person som Gud kallar till Opus Dei är övertygad om att han måste uppnå helighet i sina egna livsomständigheter, i sitt arbete, vad det än vara må, och han inrättar sitt liv efter denna vetskap. Jag säger ”är övertygad …” och ”han inrättar sitt liv” eftersom det inte handlar om att acceptera ett teoretiskt förslag, utan snarare om att omsätta något i praktiken, dag efter dag, i det vardagliga livet.

Om man vill sträva efter helighet — trots ens personliga fel och brister, som kommer att finnas så länge man lever — måste man med Guds nåd anstränga sig att öva kärleken, som är lagen i dess fullhet och det band som ger fullkomlighet. Kärleken är inte något abstrakt. Den innebär en verklig och total hängivelse åt tjänandet av Gud och alla människor; Gud som talar till oss i bönens stillhet och i världens larm och människorna vars liv är sammanflätade med våra.

Genom att leva den sanna kärleken övar vi alla de mänskliga och övernaturliga kristna dygderna. Dessa dygder utgör en enhet och kan inte reduceras till en lista. Kärleken kräver att man övar rättvisa, solidaritet, ansvar för familjen och samhället, fattigdom, glädje, kyskhet, vänskap …

Det är lätt att se att utövandet av dessa dygder leder till apostolat. Ja, det är i sig ett apostolat. För när människor försöker leva på detta sätt mitt i det dagliga arbetet blir deras kristna livsföring ett gott exempel, ett vittnesbörd och en verklig och effektiv hjälp för andra. De lär sig att följa i Jesu fotspår, han som coepit facere et docere (Apg 1:1) och därigenom förenade ord och exempel. Därför har jag sedan fyrtio år tillbaka kallat detta apostolat för vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat.

Alla Opus Deis medlemmar har samma längtan efter helighet och apostolat. Detta innebär att det inte finns olika grader eller kategorier av medlemskap. Det finns en kallelse — lika för alla — som anpassas till en mångfald av olika personliga livsomständigheter. Denna kallelse är att i frihet och under ansvar hänge sig åt och personligen engagera sig i att uppfylla Guds vilja, att göra det som Gud vill av var och en av oss.

Som synes är den pastorala företeelsen Opus Dei något som växer fram underifrån, det vill säga ur den kristnes vardagsliv, när han lever och arbetar tillsammans med andra människor. Det handlar alltså inte om ett förvärldsligande, en desakralisering, av munkarnas eller ordensfolkets liv. Opus Dei utgör inte det sista stadiet i en process som skall föra ordensfolk närmare världen.

När en person får kallelsen till Opus Dei får han en ny syn på tillvaron. Han ser sina relationer, sitt yrke, sina intressen, sorger och glädjeämnen i ett nytt ljus. Men inte för ett ögonblick drar han sig tillbaka från allt detta. Därför kan man inte tala om en anpassning till världen eller till det moderna samhället, eftersom ingen anpassar sig till det som är ens eget. I det som är ens eget, där befinner man sig. Kallelsen liknar den som väcktes i själen på de galileiska fiskare, lantarbetare, handelsmän eller soldater som satt omkring Jesus och hörde honom säga: Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig (Matt 5:48).

Jag insisterar: den fullkomlighet som medlemmarna i Opus Dei eftersträvar är helt enkelt den som alla kristna eftersträvar, det vill säga den fullkomlighet som varje kristen är kallad till och som förutsätter att man helt och fullt motsvarar trons krav. Vi intresserar oss inte för den evangeliska fullkomligheten som anses utmärka ordnarna och en del andra likställda institutioner. Än mindre intresserar vi oss för den evangeliska fullkomlighetens liv som enligt kyrkolagen tillkommer ordensståndet.

Jag anser att kallelsen till ordensliv är helig och nödvändig för Kyrkan, och den som inte vördar denna kallelse har inte Verkets anda. Men den vägen är inte min och inte heller Opus Deis medlemmars. Man kan säga att de som kommer till Opus Dei gör det under den uttryckliga förutsättningen att deras kyrkorättsliga ställning inte förändras. Det som utmärker vår väg är att vi vill helga våra personliga livsomständigheter och att vi vill helgas på den plats där vi möter Kristus. Detta är det åtagande som var och en tar på sig för att förverkliga Opus Deis mål.