Texter på ämnet

Hur ställer sig Verket till Andra vatikankonciliets deklaration om religionsfrihet, särskilt till deklarationens tillämpning i Spanien, där det s.k. ”Castiella-lagförslaget” fortfarande väntar på att bli antaget? Och vad har ni att säga om den s. k. ”traditionalismen” som Opus Dei ibland har anklagats för?

Traditionalism? Opus Dei tillhör varken högern, vänstern eller mitten. Jag försöker att som präst efterlikna Kristus, som på korset sträckte ut båda armarna, inte bara en. Jag plockar fritt från alla grupper det som verkar vara gott och som hjälper mig att hålla mitt hjärta och mina armar öppna mot mänskligheten. Varje medlem av Opus Dei är helt och hållet fri att inom ramen för den kristna tron bilda sina egna uppfattningar.

När det gäller religionsfrihet, har Opus Dei från och med sitt grundande aldrig utövat någon form av diskriminering. Vi arbetar och lever i samförstånd med alla, för vi ser i varje person en själ som måste respekteras och älskas. Detta är inte bara tomma ord. Vårt Verk är den första katolska organisation som fick tillstånd av den Heliga stolen att som medarbetare ta in både icke-katoliker och icke-kristna. Jag har alltid försvarat det individuella samvetets frihet. Jag förstår mig inte på våld. Enligt min åsikt kan våld varken övertyga eller segra. Misstag eller fel kan övervinnas genom bön, Guds nåd och reflektion, aldrig med tvång, alltid med kärlek. Därmed förstår Ni att konciliets lära i detta ämne endast kan göra mig glad.

När det gäller det konkreta lagförslag som Ni nämner, är det inte min sak att ta ställning till det, utan det är Kyrkans hierarki i Spanien, tillsammans med katolikerna i landet, som skall göra det. Det är de som skall tillämpa konciliets anda på det konkreta fallet.

Vi vet att både män och kvinnor från alla samhällsskikt, gifta och ogifta, tillhör Opus Dei. Vad är den gemensamma nämnaren för kallelsen till Opus Dei? Vad åtar sig varje medlem för att bidra till att förverkliga Opus Deis mål?

Det är kort och gott detta: att söka helighet mitt i världen, på gatan. En person som Gud kallar till Opus Dei är övertygad om att han måste uppnå helighet i sina egna livsomständigheter, i sitt arbete, vad det än vara må, och han inrättar sitt liv efter denna vetskap. Jag säger ”är övertygad …” och ”han inrättar sitt liv” eftersom det inte handlar om att acceptera ett teoretiskt förslag, utan snarare om att omsätta något i praktiken, dag efter dag, i det vardagliga livet.

Om man vill sträva efter helighet — trots ens personliga fel och brister, som kommer att finnas så länge man lever — måste man med Guds nåd anstränga sig att öva kärleken, som är lagen i dess fullhet och det band som ger fullkomlighet. Kärleken är inte något abstrakt. Den innebär en verklig och total hängivelse åt tjänandet av Gud och alla människor; Gud som talar till oss i bönens stillhet och i världens larm och människorna vars liv är sammanflätade med våra.

Genom att leva den sanna kärleken övar vi alla de mänskliga och övernaturliga kristna dygderna. Dessa dygder utgör en enhet och kan inte reduceras till en lista. Kärleken kräver att man övar rättvisa, solidaritet, ansvar för familjen och samhället, fattigdom, glädje, kyskhet, vänskap …

Det är lätt att se att utövandet av dessa dygder leder till apostolat. Ja, det är i sig ett apostolat. För när människor försöker leva på detta sätt mitt i det dagliga arbetet blir deras kristna livsföring ett gott exempel, ett vittnesbörd och en verklig och effektiv hjälp för andra. De lär sig att följa i Jesu fotspår, han som coepit facere et docere (Apg 1:1) och därigenom förenade ord och exempel. Därför har jag sedan fyrtio år tillbaka kallat detta apostolat för vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat.

Alla Opus Deis medlemmar har samma längtan efter helighet och apostolat. Detta innebär att det inte finns olika grader eller kategorier av medlemskap. Det finns en kallelse — lika för alla — som anpassas till en mångfald av olika personliga livsomständigheter. Denna kallelse är att i frihet och under ansvar hänge sig åt och personligen engagera sig i att uppfylla Guds vilja, att göra det som Gud vill av var och en av oss.

Som synes är den pastorala företeelsen Opus Dei något som växer fram underifrån, det vill säga ur den kristnes vardagsliv, när han lever och arbetar tillsammans med andra människor. Det handlar alltså inte om ett förvärldsligande, en desakralisering, av munkarnas eller ordensfolkets liv. Opus Dei utgör inte det sista stadiet i en process som skall föra ordensfolk närmare världen.

När en person får kallelsen till Opus Dei får han en ny syn på tillvaron. Han ser sina relationer, sitt yrke, sina intressen, sorger och glädjeämnen i ett nytt ljus. Men inte för ett ögonblick drar han sig tillbaka från allt detta. Därför kan man inte tala om en anpassning till världen eller till det moderna samhället, eftersom ingen anpassar sig till det som är ens eget. I det som är ens eget, där befinner man sig. Kallelsen liknar den som väcktes i själen på de galileiska fiskare, lantarbetare, handelsmän eller soldater som satt omkring Jesus och hörde honom säga: Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig (Matt 5:48).

Jag insisterar: den fullkomlighet som medlemmarna i Opus Dei eftersträvar är helt enkelt den som alla kristna eftersträvar, det vill säga den fullkomlighet som varje kristen är kallad till och som förutsätter att man helt och fullt motsvarar trons krav. Vi intresserar oss inte för den evangeliska fullkomligheten som anses utmärka ordnarna och en del andra likställda institutioner. Än mindre intresserar vi oss för den evangeliska fullkomlighetens liv som enligt kyrkolagen tillkommer ordensståndet.

Jag anser att kallelsen till ordensliv är helig och nödvändig för Kyrkan, och den som inte vördar denna kallelse har inte Verkets anda. Men den vägen är inte min och inte heller Opus Deis medlemmars. Man kan säga att de som kommer till Opus Dei gör det under den uttryckliga förutsättningen att deras kyrkorättsliga ställning inte förändras. Det som utmärker vår väg är att vi vill helga våra personliga livsomständigheter och att vi vill helgas på den plats där vi möter Kristus. Detta är det åtagande som var och en tar på sig för att förverkliga Opus Deis mål.

För att nu komma till den sista frågan: Är Ni nöjd med dessa fyrtio år av verksamhet? Har de senaste årens erfarenheter, de sociala omvälvningarna, Andra vatikankonciliet osv. givit Er anledning att företa några ändringar i Opus Deis struktur?

Om jag är nöjd? Hur kan jag vara annat än nöjd när jag ser att Herren trots mina personliga brister låtit så många underbara ting ske runtom detta Guds verk. För en människa som lever av sin tro kommer livet alltid att vara historien om Guds barmhärtighetsgärningar. I vissa stunder kan det vara en svårläst historia, för allt kan tyckas värdelöst och till och med misslyckat. Men andra gånger låter Herren oss se att vårt arbete givit rika frukter, och då är det naturligt att hjärtat utgjuter sig i tacksägelser.

Ett av mina största glädjeämnen har varit att se Andra vatikankonciliet så tydligt proklamera lekmännens gudomliga kallelse. Jag får säga utan skryt att vad angår vår anda har Konciliet inte inneburit en uppmaning att ändra något, tvärtom har det bekräftat det som vi tack vare Guds nåd levt och lärt sedan många år tillbaka. Opus Deis viktigaste egenskap ligger inte i några tekniker eller metoder för apostolat, inte heller i bestämda strukturer, utan i en anda som leder var och en till att helga det vanliga arbetet.

Alla har vi våra personliga fel och brister, förstås. Vi måste alla allvarligt pröva oss själva inför Gud och jämföra våra liv med de krav Herren ställer. Men vi får inte glömma det viktigaste: Si scires donum Dei! (Joh 4:10), säger Jesus till den samariska kvinnan. Och aposteln Paulus tillägger: Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss (2 Kor 4:7).

Ödmjukhet och kristen självrannsakan börjar med att vi erkänner Guds gåva. Detta är något helt annat än att låta sig hämmas av händelsernas förlopp eller hysa mindervärdeskomplex eller modlöshet inför historien. I det personliga livet, och ibland även i föreningars eller institutioners liv, kan det finnas saker som bör förändras, kanske många saker. Men den attityd som en kristen bör inta inför dessa problem är framför allt en förundran över Guds verks storhet i jämförelse med människans litenhet.

Aggiornamento bör framför allt äga rum i det personliga livet så att det kommer i samklang med Evangeliets nygamla budskap. Att följa med sin tid betyder att bli ett med Kristus, som ju inte är en gestalt ur det förflutna. Kristus lever och kommer alltid att leva: Han är densamme i går, i dag och i evighet (Heb 13:8).

När det gäller Opus Dei som helhet, kan jag säga utan tillstymmelsen till förmätenhet och med tacksamhet mot Guds godhet, att vi aldrig kommer att ha problem att anpassa oss till världen. Verket kommer aldrig behöva moderniseras. Herren vår Gud gjorde Verket modernt en gång för alla, när han gav det dess särskilda lekmannamässiga egenskaper. Det kommer aldrig att behöva anpassa sig till världen, för alla dess medlemmar är av världen. Det kommer aldrig att behöva linka fram i kölvattnet av de mänskliga framstegen för det är alla dess medlemmar som, tillsammans med de övriga människorna i världen, skapar dessa framsteg med sitt vanliga arbete.

Ni tar upp kvinnans närvaro i det offentliga livet, i politiken. Vilken är kvinnans specifika uppgift inom detta område, enligt Er?

Kvinnans närvaro i samhällslivet är ett självklart och till hundra procent positivt fenomen, och är en del av den andra vidare företeelsen jag nämnde tidigare. Ett modernt, demokratiskt samhälle måste erkänna kvinnans rätt att aktivt delta i det politiska livet och bör skapa villkor som gör det möjligt för alla som så önskar att utöva denna rättighet.

Den kvinna som vill ta aktiv del i det offentliga livet är förpliktigad att förbereda sig på ett lämpligt sätt, så att hennes deltagande blir ansvarsfullt och konstruktivt. Allt yrkesarbete kräver utbildning och en ständig strävan att utöka sina kunskaper och att anpassa dem till nya förutsättningar. Detta stämmer särskilt väl för dem som vill inneha ledande befattningar i samhället, eftersom de är kallade till en väldigt viktig tjänst, på vilken mångas välbefinnande hänger.

En kvinna som har förberett sig på ett lämpligt sätt bör ha tillgång till det offentliga livet på alla nivåer. I det avseendet kan man inte nämna några specifika uppgifter som endast skulle tillkomma kvinnan. Som jag sade tidigare är det inte den konkreta uppgiften eller ämbetet som är specifikt, utan det sätt på vilket arbetet utförs. Tack vare sin kvinnliga begåvning uppfattar kvinnan vissa nyanser som gör det möjligt att lösa problem, eller till och med att upptäcka och formulera dem.

Genom sina naturliga begåvningar kan kvinnan berika samhällslivet mycket. Detta blir särskilt tydligt i familjefrågor och social lagstiftning. De kvinnliga egenskaperna är den bästa garantin för att man skall respektera de äkta mänskliga och kristna värdena när det kommer till att fatta beslut som rör familjen, skolväsendet och de ungas framtid.

Jag nämnde nyss hur viktiga de kristna värdena är när det gäller att lösa sociala problem eller familjeproblem och här skulle jag vilja understryka hur viktiga de är för samhällslivet i stort. När kvinnan ägnar sig åt politisk verksamhet, precis såsom fallet är med mannen, ålägger hennes kristna tro henne ansvaret att förvandla denna medverkan till ett äkta apostolat, dvs. en kristen tjänst till samhället. Det handlar här inte om att officiellt eller halvofficiellt representera Kyrkan i det offentliga livet, och ännu mindre handlar det om att använda sig av Kyrkan för egen vinning eller för partiintressen. Tvärtom handlar det om att i frihet bilda sig en uppfattning i samhällsfrågor, och om att ta fullt personligt ansvar för sina åsikter och handlingar, som alltid bör vara i överensstämmelse med den egna tron.

Jag förstår inte hur det kan finnas katoliker — ännu mindre när det handlar om präster — som sedan många år tillbaka med gott samvete rekommenderar p-piller för att undvika befruktning. Det går inte an att visa ett sådant sorgligt lättsinne och ignorera påvarnas undervisning. De borde heller inte hävda — som de gör med en otrolig nonchalans — att påven när han inte uttalar sig ex cathedra endast är en privat teolog som kan ta miste. Bara det att tycka att påven har fel och man själv har rätt vittnar om en måttlös arrogans.

De glömmer dessutom att påven inte bara är lärare, ofelbar när han uttryckligen säger så, utan också Kyrkans främste lagstiftare. Och i detta fall har den nuvarande påven Paulus VI otvetydigt påbjudit att man i denna svåra sak är förpliktad att följa alla de föreskrifter som den vördade Pius XII efterlämnade, eftersom de fortfarande är giltiga. Och Pius XII tillät endast bruket av vissa naturliga metoder — inte p-piller — för att förhindra befruktning i några enskilda och svåra fall. Att råda någon att göra motsatsen skall följaktligen betraktas som svår olydnad mot påven i en allvarlig angelägenhet.

Jag skulle kunna skriva en tjock bok om alla de olyckliga följder som bruket av dessa eller andra artificiella preventivmedel för med sig. Det leder till söndring i äktenskapet, eftersom mannen och kvinnan inte längre ser sig som äkta makar utan som medbrottslingar; till olycka, otrohet, andlig och psykisk obalans, stor skada för barnen, förlust av den äktenskapliga friden … Men jag tror inte att vi behöver gå in på allt detta: jag föredrar att helt enkelt lyda påven. Om påven någon gång skulle säga att det är legitimt att bruka en viss medicin som medel för barnbegränsning, skulle jag hålla mig till det som påven sagt. Jag skulle i allt följa påvens och moralteologins normer och skulle i varje enskilt fall, efter att ha övervägt de uppenbara risker som jag nyss nämnde, ge det råd som jag ansåg rätt i enlighet med mitt samvete.

Jag skulle alltid hålla för ögonen att vår världs framtid inte ligger i händerna på dem som vill söva andens liv och begränsa alla frågor till att handla om ekonomi eller välstånd. Frälsningen finns hos dem som förstår att den moraliska normen syftar mot människans eviga bestämmelse, hos dem som tror på Gud och generöst bemöter trons krav och hos dem som hjälper sin omgivning att uppskatta vårt livs övernaturliga mening.

Denna visshet bör leda oss till att inte uppmuntra eskapism, utan till att på ett effektivt sätt sträva efter att var och en skall få tillräckliga materiella resurser, att det skall finnas arbete för alla och att ingen skall drabbas av orättvisa begränsningar i familjen eller samhället.