Texter på ämnet

Jag skulle vilja börja denna intervju med att fråga om ett begrepp som är lika mångtydigt som omtvistat, nämligen aggiornamento. Vilken är enligt Er uppfattning ordets egentliga betydelse om man tillämpar det på Kyrkans liv?

Trohet. För mig betyder aggiornamento framför allt detta: trohet. En make, en soldat eller en tjänsteman som i varje ögonblick och under livets skiftande omständigheter troget uppfyller de kärlekens och rättvisans förpliktelser som han en gång åtagit sig kommer alltid att bli en bättre make, en bättre soldat och en bättre tjänsteman. Det är svårt att ihärdigt hålla fast vid denna finkänsliga trohet, på samma sätt som det är svårt att hålla fast vid alla principer i en flyktig och föränderlig värld. Icke desto mindre är denna trohet det bästa försvaret mot en föråldrad själ, ett förtorkat hjärta och ett stelnat intellekt.

Detsamma gäller institutioners liv och på ett särskilt sätt Kyrkans liv, som ju inte har sin grund i ett otillräckligt mänskligt projekt utan rättar sig efter Guds plan. Världens återlösning och frälsning är frukten av Jesu Kristi sonliga och kärleksfulla trohet — och av vår trohet i förening med Honom — mot den himmelske Faderns vilja, som har sänt honom. Därför är Kyrkans aggiornamento, idag som i alla tider, främst en glädjefull bekräftelse av troheten mot det uppdrag som Guds folk har fått ta emot, av Evangeliet.

Denna trohet måste hållas levande och aktuell i det mänskliga livets alla omständigheter. Därför kan en läromässig utveckling behövas i framställningen av trons skatter, av depositum fidei. Detta har ofta skett i Kyrkans 2000-åriga historia, senast under Andra vatikankonciliet. Lämpliga förändringar och reformer kan krävas för att förbättra de mänskliga och därmed utvecklingsbara aspekterna av Kyrkans organisatoriska struktur och metoderna för missionsarbete och apostolisk aktivitet. Men det vore, milt uttryckt, ytligt att tro att aggiornamento först och främst består i förändring, eller att varje förändring leder till aggiornamento. Vi behöver tänka på att det finns människor som vid sidan om och i direkt strid med konciliets lära eftersträvar förändringar som skulle föra Guds folks vandring flera århundraden bakåt, åtminstone till den feodala perioden.

Opus Dei har spelat en ledande roll i utvecklingen av lekmannaskapet i modern tid. Därför vill jag be Er beskriva de huvudsakliga dragen i denna utveckling.

Jag har alltid menat att det grundläggande draget i utvecklingen av lekmannaskapet är en ny medvetenhet om den kristna kallelsens värdighet. Guds kallelse, dopets insegel och nåden innebär att varje kristen kan och bör helt och fullt förkroppsliga tron. Varje kristen måste bli alter Christus, ipse Christus (en annan Kristus, Kristus själv), närvarande bland människorna. Den Helige fadern har uttryck det på ett sätt som inte lämnar utrymme för tvivel: ”Det är nödvändigt att man åter ger dopet sin fulla betydelse, dvs. att vi genom dopets sakrament blivit inympade i Kristi mystiska kropp — Kyrkan (…) Att vara kristen, att ha mottagit dopet, bör inte ses som något likgiltigt eller oviktigt. Istället bör dopet lämna en djup och glädjefylld prägel på varje döpt persons samvete. (Ecclesiam suam, del I).

Jag förstår inte hur det kan finnas katoliker — ännu mindre när det handlar om präster — som sedan många år tillbaka med gott samvete rekommenderar p-piller för att undvika befruktning. Det går inte an att visa ett sådant sorgligt lättsinne och ignorera påvarnas undervisning. De borde heller inte hävda — som de gör med en otrolig nonchalans — att påven när han inte uttalar sig ex cathedra endast är en privat teolog som kan ta miste. Bara det att tycka att påven har fel och man själv har rätt vittnar om en måttlös arrogans.

De glömmer dessutom att påven inte bara är lärare, ofelbar när han uttryckligen säger så, utan också Kyrkans främste lagstiftare. Och i detta fall har den nuvarande påven Paulus VI otvetydigt påbjudit att man i denna svåra sak är förpliktad att följa alla de föreskrifter som den vördade Pius XII efterlämnade, eftersom de fortfarande är giltiga. Och Pius XII tillät endast bruket av vissa naturliga metoder — inte p-piller — för att förhindra befruktning i några enskilda och svåra fall. Att råda någon att göra motsatsen skall följaktligen betraktas som svår olydnad mot påven i en allvarlig angelägenhet.

Jag skulle kunna skriva en tjock bok om alla de olyckliga följder som bruket av dessa eller andra artificiella preventivmedel för med sig. Det leder till söndring i äktenskapet, eftersom mannen och kvinnan inte längre ser sig som äkta makar utan som medbrottslingar; till olycka, otrohet, andlig och psykisk obalans, stor skada för barnen, förlust av den äktenskapliga friden … Men jag tror inte att vi behöver gå in på allt detta: jag föredrar att helt enkelt lyda påven. Om påven någon gång skulle säga att det är legitimt att bruka en viss medicin som medel för barnbegränsning, skulle jag hålla mig till det som påven sagt. Jag skulle i allt följa påvens och moralteologins normer och skulle i varje enskilt fall, efter att ha övervägt de uppenbara risker som jag nyss nämnde, ge det råd som jag ansåg rätt i enlighet med mitt samvete.

Jag skulle alltid hålla för ögonen att vår världs framtid inte ligger i händerna på dem som vill söva andens liv och begränsa alla frågor till att handla om ekonomi eller välstånd. Frälsningen finns hos dem som förstår att den moraliska normen syftar mot människans eviga bestämmelse, hos dem som tror på Gud och generöst bemöter trons krav och hos dem som hjälper sin omgivning att uppskatta vårt livs övernaturliga mening.

Denna visshet bör leda oss till att inte uppmuntra eskapism, utan till att på ett effektivt sätt sträva efter att var och en skall få tillräckliga materiella resurser, att det skall finnas arbete för alla och att ingen skall drabbas av orättvisa begränsningar i familjen eller samhället.

Jag måste sluta nu, mina barn. Jag sade i början att jag ville förkunna något om Guds storhet och barmhärtighet. Jag tror att jag har gjort det genom att tala med er om att helga ert vanliga liv, om att leva ett heligt liv mitt i världens alla realiteter. Ett liv utan att göra väsen av sig, som är enkelt och rättframt. Är inte detta det mest rörande uttrycket för magnalia Dei (Syr 18:4) i vår tid, för dessa häpnadsväckande barmhärtighetsgärningar som Gud alltid har utövat, och aldrig upphör att utöva, för att frälsa världen?

Jag ber er nu med psalmisten att ni förenar er med min bön och med mitt lov: magnificate Dominum mecum, et extollamus nomen eius simul (Ps 34:4), lova Herren med mig, låt oss tillsammans ära hans namn. Med andra ord, mina barn, låt oss leva av tro.

Låt oss ta på oss trons sköld, frälsningens hjälm och det andens svärd som är Guds Ord. På detta sätt uppmanar Aposteln Paulus oss i brevet till efesierna (Ef 6:11ff), som vi läste i liturgin för en stund sedan.

Tro är en dygd som vi kristna är i stort behov av, särskilt under detta trons år som vår älskade Helige fader, påven Paulus VI, har utlyst. För har vi inte tron, saknar vi själva grunden för att kunna helga det vanliga livet.

En levande tro i denna stund, för vi närmar oss mysterium fidei (1 Tim 3:9), den heliga Eukaristin. Vi skall ju delta i Herrens påsk, som sammanfattar och gör verkliga Guds barmhärtighetsgärningar mot människan.

Tro, mina barn, för att kunna bekänna att vår Återlösnings verk (Bön över offergåvorna, 9:e söndagen efter Pingst) kommer att förnyas på detta altare om några minuter. Tro, för att kunna smaka på trosbekännelsen och för att på detta altare och i denna församling kunna uppleva Kristi närvaro, som gör oss till cor unum et anima una (Apg 4:32), till ett hjärta och en själ, till en familj, en Kyrka, den Kyrka som är en, helig, katolsk, apostolisk och romersk, vilket för oss är detsamma som universell.

Tro, slutligen, mina käraste döttrar och söner, för att inför människorna kunna vittna om ett helgat vanligt liv och därigenom visa världen att allt detta inte bara är ceremonier och ord, utan en gudomlig verklighet, i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och i den heliga Marias namn.