Texter på ämnet

Kan Ni förklara Opus Deis huvudsakliga uppgift och mål? Vilka föregångare har inspirerat Era idéer om denna förening? Eller är Opus Dei något unikt och helt nytt i Kyrkan och kristenheten? Kan den jämföras med religiösa ordnar eller sekularinstitut, eller med katolska organisationer som Holy Name Society, Columbus riddare eller Christopher Movement m.fl.?

Opus Deis mål är att uppmuntra människor ur alla samhällsgrupper att söka helighet mitt i världen. Med andra ord vill Opus Dei hjälpa människor som lever mitt i världen, mannen på gatan att leva ett fullödigt kristet liv utan att för den skull behöva ändra sina livsomständigheter, sitt arbete, sina jordiska förhoppningar och ambitioner.

Som jag skrev för många år sedan: man skulle kunna säga att Opus Dei är lika gammalt och lika nytt som Evangeliet. Det handlar om att påminna de kristna om de underbara ord som står att läsa i Första Moseboken: Gud skapade människan till att arbeta. Vi vill efterlikna Kristus, som levde nästan hela sitt liv på jorden som hantverkare i en liten by. Arbetet är inte bara ett av de högsta mänskliga värdena med vilket människan bidrar till samhällets utveckling, det är en väg till helighet.

Vilka andra organisationer kan vi jämföra Opus Dei med? Det är inte lätt att svara på. När man jämför organisationer som har andliga mål finns det alltid en risk att fastna vid yttre drag eller juridiska begrepp och därmed glömma bort det viktigaste: den anda som ger liv och mening åt verksamheten.

Jag kan bara säga, med de organisationer ni har nämnt i åtanke, att Opus Dei står mycket långt ifrån religiösa ordnar och sekularinstitut, men närmare institutioner som Holy Name Society.

Opus Dei är en internationell lekmannaorganisation som omfattar också ett visst antal sekularpräster, en liten minoritet. Opus Deis medlemmar lever mitt i världen och har vanliga jobb. De ansluter sig inte till Opus Dei för att ge upp sitt arbete. Tvärtom finner de i Verket den andliga hjälp de behöver för att helga sitt vanliga arbete. Deras arbete blir ett sätt på vilket de kan helga sig själva och hjälpa andra att göra samma sak. Deras civilstånd ändras inte; de fortsätter att vara gifta, ogifta, änkemän, änkor eller präster. Och utifrån sin livssituation försöker de tjäna Gud och sina medmänniskor. Opus Dei är inte intresserade av löften. Medlemmarna förväntas, trots de fel och brister som är ofrånkomliga i en människas liv, anstränga sig att utöva de mänskliga och de kristna dygderna, i vetskap om att de är Guds barn.

Om man vill ha något att jämföra med för att förstå Opus Dei kan man tänka på de första kristna. De tog sin kristna kallelse på allvar och strävade uppriktigt efter att uppnå den helighet som de blivit kallade till genom dopet, denna enkla och samtidigt upphöjda verklighet. Utåt sett var det inget som skilde dem från övriga medborgare. På samma sätt är Opus Deis medlemmar vanliga människor. De arbetar som alla andra och lever mitt i världen precis vem som helst. De är kristna medborgare som helt och fullt vill motsvara trons krav.

Vilken roll har Opus Dei spelat i detta sammanhang och vilken roll spelar det i våra dagar? På vilket sätt samarbetar medlemmarna med andra organisationer inom detta område?

Det är inte min sak att värdera det som Opus Dei med Guds nåd har uträttat. Allt jag kan säga är att Opus Deis målsättning är att uppmuntra de kristna som lever i världen att oberoende av civilstånd eller yrke sträva efter helighet och utöva apostolat.

Dessa kristna är genom sin familj, sina vänner, sitt yrkesarbete och sina ädla strävanden en del av samhällets struktur. Verket har blivit till för att hjälpa dem att förstå att deras liv, så som det nu en gång är, kan bli ett tillfälle att möta Kristus, det vill säga att det är en väg till helighet och apostolat. Kristus är närvarande i varje hederlig mänsklig aktivitet. Den vanlige kristnes liv, som kan tyckas banalt och torftig, kan och bör bli till ett heligt och heliggörande liv.

Med andra ord, om man vill följa Kristus, tjäna Kyrkan och hjälpa andra att inse sin eviga bestämmelse, behöver man inte lämna denna världen eller avlägsna sig från den. Man behöver inte heller ägna sig åt kyrkliga uppgifter. Det räcker med att fullfölja det uppdrag Gud har anförtrott var och en, på den plats och i den miljö som Försynen visar.

Eftersom Gud vill att majoriteten av alla kristna skall förbli i världen och helga den inifrån, är Opus Deis syfte att hjälpa människor att upptäcka att den mänskliga kallelsen, som rör yrkesarbete, familj och samhällsengagemang, inte står i konflikt med den övernaturliga kallelsen, utan tvärtom är en integrerad del av den.

Opus Deis enda och uteslutande uppdrag är att sprida detta budskap — som är ett evangeliskt budskap — till alla som lever och arbetar i världen, oberoende av social bakgrund eller yrke. Och till dem som förstår detta helighetsideal erbjuder Verket den andliga vägledning och den trosundervisning och asketiska och apostoliska träning som de behöver för att kunna förverkliga det i sina egna liv

Opus Deis medlemmar handlar inte som grupp. De handlar individuellt, i frihet och under personligt ansvar. Därför är Opus Dei inte en sluten organisation och vill inte på något vis samla ihop sina medlemmar för att avskärma dem från resten av världen. De kooperativa verken, som är de enda som Opus Dei leder, står öppna för alla slags människor, utan att diskriminera någon på grund av dennes sociala, kulturella eller religiösa bakgrund. Och eftersom medlemmarna bör helga sig i världen, samarbetar de alltid med människor som de lärt känna genom jobbet eller genom engagemang i samhällslivet.

Vi vet att både män och kvinnor från alla samhällsskikt, gifta och ogifta, tillhör Opus Dei. Vad är den gemensamma nämnaren för kallelsen till Opus Dei? Vad åtar sig varje medlem för att bidra till att förverkliga Opus Deis mål?

Det är kort och gott detta: att söka helighet mitt i världen, på gatan. En person som Gud kallar till Opus Dei är övertygad om att han måste uppnå helighet i sina egna livsomständigheter, i sitt arbete, vad det än vara må, och han inrättar sitt liv efter denna vetskap. Jag säger ”är övertygad …” och ”han inrättar sitt liv” eftersom det inte handlar om att acceptera ett teoretiskt förslag, utan snarare om att omsätta något i praktiken, dag efter dag, i det vardagliga livet.

Om man vill sträva efter helighet — trots ens personliga fel och brister, som kommer att finnas så länge man lever — måste man med Guds nåd anstränga sig att öva kärleken, som är lagen i dess fullhet och det band som ger fullkomlighet. Kärleken är inte något abstrakt. Den innebär en verklig och total hängivelse åt tjänandet av Gud och alla människor; Gud som talar till oss i bönens stillhet och i världens larm och människorna vars liv är sammanflätade med våra.

Genom att leva den sanna kärleken övar vi alla de mänskliga och övernaturliga kristna dygderna. Dessa dygder utgör en enhet och kan inte reduceras till en lista. Kärleken kräver att man övar rättvisa, solidaritet, ansvar för familjen och samhället, fattigdom, glädje, kyskhet, vänskap …

Det är lätt att se att utövandet av dessa dygder leder till apostolat. Ja, det är i sig ett apostolat. För när människor försöker leva på detta sätt mitt i det dagliga arbetet blir deras kristna livsföring ett gott exempel, ett vittnesbörd och en verklig och effektiv hjälp för andra. De lär sig att följa i Jesu fotspår, han som coepit facere et docere (Apg 1:1) och därigenom förenade ord och exempel. Därför har jag sedan fyrtio år tillbaka kallat detta apostolat för vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat.

Alla Opus Deis medlemmar har samma längtan efter helighet och apostolat. Detta innebär att det inte finns olika grader eller kategorier av medlemskap. Det finns en kallelse — lika för alla — som anpassas till en mångfald av olika personliga livsomständigheter. Denna kallelse är att i frihet och under ansvar hänge sig åt och personligen engagera sig i att uppfylla Guds vilja, att göra det som Gud vill av var och en av oss.

Som synes är den pastorala företeelsen Opus Dei något som växer fram underifrån, det vill säga ur den kristnes vardagsliv, när han lever och arbetar tillsammans med andra människor. Det handlar alltså inte om ett förvärldsligande, en desakralisering, av munkarnas eller ordensfolkets liv. Opus Dei utgör inte det sista stadiet i en process som skall föra ordensfolk närmare världen.

När en person får kallelsen till Opus Dei får han en ny syn på tillvaron. Han ser sina relationer, sitt yrke, sina intressen, sorger och glädjeämnen i ett nytt ljus. Men inte för ett ögonblick drar han sig tillbaka från allt detta. Därför kan man inte tala om en anpassning till världen eller till det moderna samhället, eftersom ingen anpassar sig till det som är ens eget. I det som är ens eget, där befinner man sig. Kallelsen liknar den som väcktes i själen på de galileiska fiskare, lantarbetare, handelsmän eller soldater som satt omkring Jesus och hörde honom säga: Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig (Matt 5:48).

Jag insisterar: den fullkomlighet som medlemmarna i Opus Dei eftersträvar är helt enkelt den som alla kristna eftersträvar, det vill säga den fullkomlighet som varje kristen är kallad till och som förutsätter att man helt och fullt motsvarar trons krav. Vi intresserar oss inte för den evangeliska fullkomligheten som anses utmärka ordnarna och en del andra likställda institutioner. Än mindre intresserar vi oss för den evangeliska fullkomlighetens liv som enligt kyrkolagen tillkommer ordensståndet.

Jag anser att kallelsen till ordensliv är helig och nödvändig för Kyrkan, och den som inte vördar denna kallelse har inte Verkets anda. Men den vägen är inte min och inte heller Opus Deis medlemmars. Man kan säga att de som kommer till Opus Dei gör det under den uttryckliga förutsättningen att deras kyrkorättsliga ställning inte förändras. Det som utmärker vår väg är att vi vill helga våra personliga livsomständigheter och att vi vill helgas på den plats där vi möter Kristus. Detta är det åtagande som var och en tar på sig för att förverkliga Opus Deis mål.

Opus Dei har ibland beskrivits som en intellektuell elit som vill tränga in i ledande politiska, ekonomiska och kulturella kretsar för att kontrollera dessa inifrån, om än med goda avsikter. Stämmer det?

Nästan alla institutioner som har kommit med ett nytt budskap eller på allvar försökt tjäna mänskligheten genom att leva ett kristet liv fullt ut har till en början stött på oförståelse. På samma sätt förstod människor i början inte läran om lekmannaapostolatet som Opus Dei levde och förkunnade.

Jag måste — om än motvilligt — även tillägga att det i vårt fall även fanns en organiserad och ihärdig förtalskampanj. Det fanns några som påstod att vi arbetade i hemlighet — kanske för att de själva gjorde det — och att vi vill lägga beslag på höga positioner och så vidare. Jag kan bara säga att denna förtalskampanj inleddes för ungefär trettio år sedan av en spansk ordensman som sedan lämnade sin orden och Kyrkan. Han gifte sig borgerligt och är nu protestantisk pastor.

När förtal en gång har fått spridning så rullar det på en tid av sig självt. Det finns folk som skriver utan att kontrollera sina källor, och alla dessa agerar inte som kompetenta journalister, som vet att de inte är ofelbara och därmed dementerar tidigare skriverier när de förstår vad som egentligen är sant. Detta är vad som har hänt i vårt fall, även om förtalet har vederlagts med bevisning som är tillgänglig för alla, och även om anklagelserna var absurda från första början. Hursomhelst rör det skvaller som ni nämner endast Spanien, och den som tror att en internationell organisation som Opus Dei kretsar kring ett lands problem har en provinsiell och kortsiktig syn på saker och ting.

Det stora flertalet av Opus Deis medlemmar — i Spanien och i de andra länderna — är husmödrar, arbetare, små affärsinnehavare, kontorsanställda, lantarbetare och så vidare, människor vars uppgifter inte väger särskilt tungt i samhället eller politiken. Att många arbetare tillhör Opus Dei vållar ingen uppmärksamhet, men väl det faktum att några politiker gör det. För mig är ett stadsbuds kallelse lika viktig som en företagsledares. Kallelsen kommer från Gud och i Guds verk förekommer ingen diskriminering, minst av allt en demagogisk sådan.

Den som endast tänker i termer av inflytande och kontroll när han ser hur Opus Deis medlemmar arbetar i de mest skiftande sektorer av mänskliga verksamheter, visar bara att han har en väldigt torftig uppfattning av vad det kristna livet innebär. Opus Dei har ingen makt, och vill inte ha någon makt, över någon världslig verksamhet. Opus Dei vill endast sprida ett evangeliskt budskap: att Gud vill att alla människor som lever i världen skall älska och tjäna honom i och genom sina mänskliga verksamheter. Följaktligen arbetar Opus Deis medlemmar, som är vanliga kristna, där och när de håller för rätt: Verket inskränker sig till att hjälpa dem andligt, så att de alltid skall handla enligt ett kristet samvete.