Texter på ämnet

Andra vatikankonciliet har i sina dokument ofta använt uttrycket ”Guds folk” som beteckning för Kyrkan. På så sätt har konciliet understrukit de kristnas gemensamma ansvar för Guds folks unika uppdrag. Vad bör, enligt Er, känneteckna ”den nödvändiga allmänna opinionen?” som redan Pius XII talade om? Hur ska den kunna återspegla detta gemensamma ansvar? Hur påverkas ”den allmänna opinionen i Kyrkan” av de särskilda auktoritets- och lydnadsförhållanden som finns i hjärtat av den kyrkliga gemenskapen?

Jag kan inte se en sann kristen lydnad som inte bygger på fri vilja och ansvarstagande. Guds barn är inte stenar eller döda kroppar; de är förnuftiga och fria varelser som har upphöjts till samma övernaturliga ordning som de styrande. Men ingen kan rätt använda sitt förnuft och sin frihet, vare sig det handlar om att lyda eller att bilda sig en egen uppfattning, om han saknar lämplig utbildning i trosläran. Problemet med ”den nödvändiga allmänna opinionen i Kyrkan” är i grunden samma som problemet med de troendes nödvändiga utbildning i trosläran. Visserligen ger den Helige Ande sina rikliga gåvor till medlemmar av Guds folk, som alla är ansvariga för Kyrkans uppdrag, men detta fråntar ingen ansvaret att tillägna sig lämplig utbildning i trosläran — tvärtom.

Med ”troslära” menar jag den kunskap varje person bör ha om Kyrkans uppdrag i dess helhet och om sin egen roll och sina särskilda ansvarsområden i detta uppdrag. Detta, som den helige Fadern så ofta påmint oss om, är den enorma pedagogiska uppgift som Kyrkan måste ta sig an i den post-konciliära perioden. Lösningen på det problem som ni snuddar vid, såväl som på andra förhoppningar som finns i Kyrkans hjärta, är direkt beroende av hur väl denna uppgift utförs. För en sak är säker: det är inte mer eller mindre ”profetiska” inspirationer från i trosläran outbildade ”karismatiker” som kan säkerställa den nödvändiga allmänna opinionen hos Guds folk.

När det gäller uttrycksformerna för denna allmänna opinion, anser jag att det inte i första hand är en fråga om organ eller institutioner. Ett pastoralråd, en spalt i en tidning (även en icke-kyrklig tidning), eller till och med ett personligt brev från en troende till sin biskop kan alla vara lämpliga uttrycksformer. Det finns många legitima sätt och möjligheter för de troende att uttrycka sina åsikter, och man varken kan eller bör förse dem med tvångströja genom att skapa ett nytt organ eller en ny institution. Detta är särskilt viktigt när en ny institution riskerar att monopoliseras av eller bli ett redskap för en grupp eller klick av officiella katoliker, oavsett denna minoritets syften och inriktning. En sådan institution riskerar att äventyra hierarkins trovärdighet och att ses som ett hån av andra medlemmar av Guds folk.

Msgr Escrivá, vilka grundläggande syften anser Ni att universitet har, och vilken plats har religionsundervisning inom ramen för högskolestudier?

Som studenter vet ni lika väl som jag att universitetet har en framträdande roll att spela i mänsklighetens utveckling. Eftersom mänsklighetens problem både är många och komplexa (andliga, kulturella, sociala, ekonomiska osv.) måste universitetsutbildningen täcka alla dessa aspekter.

Det räcker inte att vilja arbeta för det allmänna bästa. För att kunna förverkliga denna vilja måste kompetenta män och kvinnor formas, som kan förmedla den mognad som de själva har uppnått till andra.

Religionen är den människas största revolt, som inte vill leva som ett djur, och som inte slår sig till ro förrän hon lärt känna och börjat umgås med sin Skapare. Alltså är religionsstudier ett grundläggande behov. En man som saknar kunskap om religion har en stor lucka i sin bildning. Religion har därför sin givna plats vid universiteten, och bör läras ut på en hög vetenskaplig nivå, i form av god teologi. Ett universitet där religion inte finns med bland disciplinerna är ofullständigt eftersom det bortser från en grundläggande dimension i människan, en dimension som inte utesluter utan snarare förutsätter de övriga dimensionerna.

Å andra sidan får man inte göra våld på studenternas samvetsfrihet. Undervisningen i religion måste vara frivillig, även om alla kristna vet att de är förpliktigade att skaffa sig en grundlig utbildning på området om de vill leva i enlighet med sin tro. En kristen behöver troskunskap för att kunna rätta sitt liv efter den och för att vittna om Kristus med ord och exempel.