Texter på ämnet

Det finns rykten som säger att de flesta religiösa ordnar, och särskilt jesuiterna, hyser djup fiendskap mot Opus Dei. Har dessa rykten någon grund eller tillhör de myterna som gärna sprids i det offentliga livet när det saknas tillräcklig kunskap om ett visst fenomen?

Vi är inte ordensfolk. Vi liknar inte på något sätt ordensfolk och ingen myndighet i världen skulle kunna kräva att vi blev ordensfolk. Ändå vördar och älskar vi i Opus Dei det vigda ståndet. Varje dag ber jag att det vördnadsvärda ordensfolket skall fortsätta offra frukterna av sina dygder, sitt apostoliska arbete och sin helighet till Kyrkan. De rykten Ni nämner är just det — rykten. Ordensfolk från olika ordnar och kongregationer, särskilt de kontemplativa ordnarna, har alltid skänkt Opus Dei sitt erkännande och sin sympati. De ber för oss, skriver ofta till oss och gör vårt arbete känt på tusen olika sätt, eftersom de uppskattar hur vi försöker leva våra liv som kontemplativa mitt i stadens världsliga bestyr.

Opus Deis generalsekreterare, don Alvaro del Portillo, umgicks med och uppskattade jesuiternas förre general. Med den nuvarande generalen, pater Arrupe, har jag själv mycket goda kontakter och vi hyser ömsesidig respekt för varandra. Om de skulle uppstå missförstånd mellan oss skulle de bero på en brist på kristen anda, för vår tro manar till enhet, inte till rivalitet och söndring.

Hur ställer sig Verket till Andra vatikankonciliets deklaration om religionsfrihet, särskilt till deklarationens tillämpning i Spanien, där det s.k. ”Castiella-lagförslaget” fortfarande väntar på att bli antaget? Och vad har ni att säga om den s. k. ”traditionalismen” som Opus Dei ibland har anklagats för?

Traditionalism? Opus Dei tillhör varken högern, vänstern eller mitten. Jag försöker att som präst efterlikna Kristus, som på korset sträckte ut båda armarna, inte bara en. Jag plockar fritt från alla grupper det som verkar vara gott och som hjälper mig att hålla mitt hjärta och mina armar öppna mot mänskligheten. Varje medlem av Opus Dei är helt och hållet fri att inom ramen för den kristna tron bilda sina egna uppfattningar.

När det gäller religionsfrihet, har Opus Dei från och med sitt grundande aldrig utövat någon form av diskriminering. Vi arbetar och lever i samförstånd med alla, för vi ser i varje person en själ som måste respekteras och älskas. Detta är inte bara tomma ord. Vårt Verk är den första katolska organisation som fick tillstånd av den Heliga stolen att som medarbetare ta in både icke-katoliker och icke-kristna. Jag har alltid försvarat det individuella samvetets frihet. Jag förstår mig inte på våld. Enligt min åsikt kan våld varken övertyga eller segra. Misstag eller fel kan övervinnas genom bön, Guds nåd och reflektion, aldrig med tvång, alltid med kärlek. Därmed förstår Ni att konciliets lära i detta ämne endast kan göra mig glad.

När det gäller det konkreta lagförslag som Ni nämner, är det inte min sak att ta ställning till det, utan det är Kyrkans hierarki i Spanien, tillsammans med katolikerna i landet, som skall göra det. Det är de som skall tillämpa konciliets anda på det konkreta fallet.

För ett och ett halvt år sedan hade jag tillfälle att i Pamplona lyssna på Era svar på frågor från en mer än 2000-hövdad publik. Ni framhävde där vikten av att katoliker uppför sig som ansvarsfulla och fria medborgare, och att de ”inte bör leva på att de är katoliker”. Vilken betydelse tillmäter ni denna tanke och vilka konsekvenser får den?

Jag blir alltid pinsamt berörd av dem som gör det till ett yrke att kalla sig katoliker, och också av dem som inte vill erkänna den personliga frihetens princip som hela den kristna moralen bygger på.

Verkets och dess medlemmars anda består i att vilja tjäna Kyrkan och människorna och inte i att använda sig av den för egna syften. Jag vill att katoliker skall avge ett sant vittnesbörd om Kristus, inte genom deras namn utan genom deras sätt att leva. Jag avskyr klerikalism och förstår att det, jämte en dålig antiklerikalism, också kan finnas en sund sådan, som har sin grund i kärlek till prästadömet och gör motstånd när en lekman eller en präst missbrukar ett heligt uppdrag för världsliga syften.

Tro därmed inte att jag vill angripa någon bestämd person. I vårt Verk finns ingen tanke på att vilja skjuta någon åt sidan, utan bara en önskan att samarbeta med alla som arbetar för Kristus och med alla dem, kristna eller inte, som förstår att deras liv utgör ett underbart tillfälle att tjäna.

Det återstår bara att säga att det viktiga inte är att jag har talat för denna idé sedan 1928 utan att Kyrkans läroämbete gör det. För inte så länge sedan blev jag, som den stackars präst jag är, djupt gripen och rörd. Det var när Andra vatikankonciliet i den dogmatiska konstitutionen De Ecclesia påminde alla kristna om att de skall känna sig som fullvärdiga medborgare i den världsliga staden och arbeta i alla mänskliga områden med yrkeskompetens och kärlek till alla människor, medan de söker uppnå den kristna fullkomlighet till vilken de är kallade i kraft av dopet.

Vad är er förklaring till att många religiösa ordnar, exempelvis jesuiterna, har svårt för Opus Dei?

Jag känner många ordensmedlemmar som vet att vi inte är ordensfolk, men som besvarar vår tillgivenhet och ber och gör uppoffringar för vårt apostolat. När det gäller jesuiterna, känner jag deras general, pater Arrupe, väl och vi umgås med varandra. Jag kan försäkra er om att vi uppskattar varandra och att vår relation präglas av ömsesidig uppskattning och respekt.

Kanske har ni mött ordensfolk som inte förstår vårt Verk. Om det är så, beror det sannolikt på något missförstånd eller på bristande kunskap om vårt arbete, som utförs med lekmannamentalitet och i samhörighet med världen och därför inte kolliderar med ordensfolkets. Vi hyser vördnad och kärlek till ordensfolket, och ber Herren att låta deras tjänst i Kyrkan och bland människorna bära ännu rikare frukt. Det kommer aldrig att uppstå något strid mellan Opus Dei och någon ordensperson. Det krävs två för att strida, och vi vill inte strida med någon.

Det är en väsentlig del av den kristna andan att inte bara leva i endräkt med hierarkin — påven och biskoparna — utan att också känna sig förenad med sina trosfränder. Sedan länge är jag av den åsikten att ett av Kyrkans största problem idag är att många katoliker är okunniga om vad katoliker i andra länder eller samhällskikt gör eller tänker. Vi måste på nytt aktualisera det broderskap som de första kristna levde i. På så sätt kommer vi att känna oss förenade med varandra samtidigt som vi lär oss älska mångfalden av individuella kallelser. Det kommer att hjälpa oss att undvika många av de orättvisa och sårande omdömen, som vissa mindre grupper uttalar i katolicismens namn mot bröder i tron, som egentligen handlar ädelt och offervilligt med hänsyn till det egna landets särskilda omständigheter.

Det är viktigt att var och en är trogen sin egen gudomliga kallelse, och på så sätt inte undanhåller Kyrkan nyttan av den särskilda karisma var och en har fått av Gud. Eftersom Opus Deis medlemmar är vanliga kristna, är deras särskilda uppgift att helga världen inifrån, genom att delta i de mest skilda mänskliga aktiviteter. Och eftersom deras medlemskap inte på något sätt ändrar deras ställning i världen, deltar de i församlingsliv, kollektiva religiösa firanden etc. på det sätt de finner lämpligt. Även i denna mening är de vanliga kristna som vill vara goda katoliker.

Emellertid brukar vanligtvis inte Verkets medlemmar ägna sig åt konfessionell verksamhet. Endast i undantagsfall, då hierarkin särskilt ber om det, arbetar en medlem i Opus Dei inom kyrkliga inrättningar. Bakom denna hållning ligger inte en önskan att vara annorlunda och ännu mindre någon ringaktning för sådant arbete. Det är helt enkelt så att de vill ägna sig åt verksamheter som motsvarar kallelsen till Opus Dei. Det finns redan många ordensfolk, präster och även lekmän, som helhjärtat ägnar sig åt kyrkliga uppgifter.

Gud har kallat Opus Deis medlemmar till en annan slags uppgift. Inom ramen för den universella kallelsen till helighet, får Verkets medlemmar ta emot en specifik kallelse att med frihet och under eget ansvar söka helighet och utöva apostolat mitt i världen genom att hänge sig åt en särskild spiritualitet och genom att hela livet ta emot en specifik utbildning. Om de skulle försumma sitt vanliga arbete och istället ta på sig kyrkliga uppdrag, skulle de gudomliga gåvor de fått ta emot vara förslösade. Genom en missriktad önskan att göra omedelbar pastoral nytta, skulle de tillfoga Kyrkan verklig skada. Detta eftersom det skulle finnas färre kristna som helgade sig inom samhällets alla yrken och sysselsättningar, inom de världsliga sysselsättningarnas oändligt stora område.

Dessutom upptar kraven på fortlöpande religiös och yrkesmässig utbildning såväl som tid avsatt till fromhetsövningar, bön och generöst uppfyllande av de plikter som är förenade med hans ställning i livet, varje medlems hela liv. De har helt enkelt ingen tid över.