Texter på ämnet

Ändå verkar det ibland som om kvinnan inte skulle veta om hon verkligen är på rätt plats i livet, där Gud vill att hon skall vara. Om hon har ett arbete utanför hemmet, blir ofta hemsysslorna betungande. Och när hon helt och fullt ägnar sig åt sin familj, då känner hon sig begränsad och insnärjd. Vad skulle Ni råda kvinnor som upplever detta?

Denna känsla, som är en mycket verklig känsla, bottnar oftast inte i själva begränsningen, som alla vi människor när allt kommer omkring måste finna oss i, utan i att man saknar bestämda ideal som kan ge livet en riktning. Ofta tillkommer ett undermedvetet högmod — vi vill vara bäst inom alla områden och på alla nivåer. Och eftersom detta är omöjligt uppstår lätt en känsla av osäkerhet och håglöshet, till och med uppgivenhet och olust: man kan inte tillgodose alla uppgifter, man vet inte vad man skall göra först och resultatet blir att ingenting blir gjort. I en sådan situation är det lätt hänt att avundsjukan kommer fram och att fantasin släpps lös i ett mer och mer verklighetsfrämmande önsketänkande, vilket till slut förlamar viljan. Detta tillstånd brukar jag kalla för bleckmystik. Det består i att man ägnar sig åt onyttiga dagdrömmar och tomma ideal: ”Om jag bara inte hade gift mig”, ”Om jag bara inte hade det här yrket”, ”Om jag bara hade varit vid bättre hälsa …” eller var yngre eller hade mer tid!

Botemedlet för detta tillstånd kostar, liksom allt annat som är värdefullt. Det består i att söka det mänskliga livets verkliga centrum, det som kan ge oss rätt prioriteringar, ordning och som kan fylla vår tillvaro med mening. Vi finner detta centrum, som är relationen till Gud, genom ett äkta inre liv. Om vi lever i Kristus och har vårt centrum i honom, upptäcker vi meningen med uppdraget som han har givit oss. Vi upptäcker ett mänskligt och på samma gång gudomligt ideal och nya horisonter öppnar sig för vår syn, vilket skänker oss hopp. Vi blir i stånd att glädjefyllt offra, inte bara små detaljer i vår verksamhet, utan hela vårt liv, som paradoxalt nog därmed når sin djupaste fulländning.

Problemet Ni tar upp gäller inte bara kvinnan. Också många män upplever någon gång i livet något liknande. Anledningen är vanligtvis densamma: brist på ett högre ideal som man endast kan upptäcka i Guds ljus.

Men vi måste också använda enklare verktyg som vid första anblicken verkar banala men som inte är det. När det är mycket att göra, måste man sätta upp en ordning, man måste organisera sig. Många svårigheter beror på bristen på ordning, att man aldrig lärt sig att underkasta sig en bestämd ordning. Det finns kvinnor som kan göra tusen saker på en gång och lyckas med det, eftersom de är välorganiserade och eftersom de modigt gjort upp planering för det omfattande arbete de står inför. De vet att i varje ögonblick koncentrera sig på just den uppgift de har för handen, utan att tänka på vad som kommer näst eller på det de kunde ha gjort tidigare. Andra kvinnor blir panikslagna och lyckas därför inte med något.

Det kommer säkert alltid att finnas många kvinnor vars enda syssla är att ta hand om sitt hem. Jag hävdar att detta är en underbar, mycket värdefull uppgift. Genom detta yrke — för det är ett yrke, ett äkta och ädelt yrke — utövar de ett gott inflytande inte bara på familjen utan på en mängd vänner och bekanta, på människor som de råkar på i det ena eller andra sammanhanget. De uppfyller på så sätt ett uppdrag som ofta har mycket längre räckvidd än det som många yrkesverksamma har. För att inte tala om det som händer när de ställer denna kunskap och denna erfarenhet i hundratals människors tjänst, i inrättningar för utbildning av kvinnor, som de som mina döttrar i Opus Dei driver överallt i världen. De blir mästare i hur man sköter ett hem och, skulle jag säga, mera effektiva utbildare än många universitetsprofessorer.

För att fortsätta med ämnet familjeliv skulle jag nu vilja ställa en fråga om barnuppfostran och om relationerna mellan föräldrar och barn. Dagens förändringar i familjesituationen försvårar ibland förståelsen mellan föräldrar och barn och kan till och med leda till att man inte alls förstår varandra, så att den s.k. ”generationsklyftan” uppstår. Vad skall man göra för att överbrygga den?

Detta är ett gammalt problem, även om det kanske idag förekommer oftare eller blir mer akut på grund av det moderna samhällets snabba utveckling. Det är helt förståeligt och normalt att unga och vuxna ser på saker och ting på olika sätt, det har alltid varit så. Det vore snarare förvånande om en tonåring skulle tänka på samma sätt som en vuxen. Vi har alla upplevt ögonblick av uppror mot våra föräldrar då vi började forma vårt eget omdöme. Men med årens gång har vi också kommit att förstå att våra föräldrar många gånger hade rätt, och att deras uppfattning var frukten av erfarenhet och kärlek. Därför är det upp till föräldern att ta det första steget, de har ju redan gått igenom denna fas. Det är upp till dem att vara förstående, flexibla och positiva och på så sätt med en intelligent kärlek undvika dessa potentiella konflikter.

Jag råder alltid föräldrar att försöka bli vänner med sina barn. Det är fullt möjligt att harmonisera den auktoritet som själva uppfostran kräver med en vänskaplig attityd som innebär att man på något sätt ställer sig på barnens nivå. Alla unga, även de som verkar mest upproriska och tillknäppta, vill gärna känna denna närhet, denna broderlighet från föräldrarnas sida. Nyckeln ligger i tilliten: Föräldrar bör uppfostra sina barn i en förtrolig atmosfär, de bör aldrig ge intrycket av att de inte litar på dem, de bör ge dem frihet och lära dem att använda sig av den på ett ansvarsfullt sätt. Det är att föredra att föräldrarna någon gång låter sig luras, eftersom den tillit de visat sina barn kommer att få barnen att skämmas över att de missbrukat förtroendet och göra att de vill bättra sig. Om man däremot inte ger dem frihet och de känner att föräldrarna inte litar på dem, kommer de att alltid vilja lura sina föräldrar.

Denna vänskap, denna förmåga att placera sig på barnens nivå, underlättar för dem att förtroligt tala om sina små problem. Det gör det också möjligt för föräldrarna att gradvis lära barnen om livets uppkomst, på ett sätt som är anpassat till deras mentalitet och förmåga att förstå — och på så sätt förekomma deras naturliga nyfikenhet. Detta anser jag är mycket viktigt. På så sätt undviker man att barnen förknippar detta ämne med något dåligt och att de lär sig om det — som i sig är något ädelt och heligt — genom olämpliga samtal med någon kompis. Just detta brukar vara ett viktigt steg för att befästa vänskapen mellan föräldrar och barn och för att undvika att barnet vänder sig ifrån dem på ett tidigt stadium av deras moraliska utveckling.

Föräldrar måste också bemöda sig om att förbli unga i sinnet så att de lättare kan möta de ungas ädla ambitioner, såväl som deras besynnerligheter, med sympati. Livet förändras och det finns mycket nytt som vi kanske inte gillar. Det är möjligt att det nya objektivt sett inte är bättre än det gamla, men det behöver inte vara dåligt för det. Det är helt enkelt ett nytt sätt att leva, och har ingen större betydelse. Inte sällan uppstår konflikter därför att man lägger alltför stor vikt vid små meningsskiljaktigheter, som skulle ha kunnat övervinnas med lite sunt förnuft och humor.

Men allt hänger inte på föräldrarna. Barnen måste också dra sitt strå till stacken. Ungdomen har alltid haft lätt att bli entusiastiska över stora ting, upphöjda ideal och allt som är äkta. Men det är bra om de också får hjälp att upptäcka den enkla och naturliga skönheten som finns i det liv som föräldrarna lever. Det är viktigt att de lägger märke till föräldrarnas uppoffringar och deras ofta hjältemodiga ansträngningar för att försörja familjen, utan att för den skull känna sig skyldiga. De bör också lära sig att inte överdramatisera saker, att inte spela missförstådda och att aldrig glömma att de alltid kommer att stå i skuld till sina föräldrar. Och deras gensvar bör bestå i att behandla sina föräldrar med vördnad, tacksamhet och sonlig kärlek, eftersom de aldrig kan återgälda vad de har fått.

Låt oss säga det rent ut: det normala för en familj är att vara förenad. Det förekommer förstås friktioner och meningsskiljaktigheter, men det är helt naturligt och bidrar till och med till vardagens charm. Det är struntsaker som försvinner med tiden. Vad som blir kvar är kärleken — den sanna och uppriktiga kärleken — som har sin grund i uppoffringar och som visar sig i omsorgen om den andre, och som gör det möjligt att se den andres svårigheter och att finkänsligt erbjuda lösningar. Och eftersom allt detta är så naturligt har de flesta människor förstått vad jag menat när de hört mig (sedan 1920-talet har jag ständigt upprepat det) kalla det fjärde av Guds tio bud för ”det ljuva budet”.

Frånsett de svårigheter som kan existera mellan föräldrar och barn förekommer ofta dispyter mellan man och hustru som ibland kan leda till allvarliga störningar i familjefriden. Vilka råd skulle Ni vilja ge de äkta paren?

Att de älskar varandra. Och att de lär sig att förstå att det under livets gång ofta händer att man får svårigheter eller grälar, men om man löser problemen på ett naturligt sätt kan de bidra till att kärleken fördjupas.

Var och en av oss har sin egen karaktär, sina egenheter, sitt humör — ibland också ett dåligt sådant — och sina fel. Var och en har också sina angenäma sidor, och av denna och många andra anledningar är han eller hon värd att älskas. Samlivet blir enkelt om var och en anstränger sig och kämpar med de egna felen och samtidigt visar överseende med de andras fel. Det vill säga om kärleken finns, för den upphäver och övervinner allt som, egentligen utan grund, kan ha gett anledning till kyla eller slitningar. Om man däremot överdramatiserar alla små motsättningar och börjar klandra den andra för fel och misstag då är det slut med friden och man löper risk att döda kärleken.

De äkta paren har en särskild nåd — den nåd som kommer av sakramentet — som gör det möjligt för dem att praktisera alla de naturliga och kristna dygderna som behövs för ett liv tillsammans: förståelse, gott humör, tålamod, förlåtelse och finkänslighet i umgänget med varandra. Det viktiga är att de inte ger upp, inte låter nervositet, stolthet eller fixa idéer ta överhanden. För att uppnå detta måste de växa till i det inre livet och lära av den Heliga familjen att — av både mänskliga och övernaturliga skäl — finkänsligt leva ett kristet hems dygder. Jag upprepar: Guds nåd kommer inte att fattas dem.

Om någon säger att han (eller hon) inte kan stå ut med det ena eller det andra, att det är omöjligt för honom att tiga, så överdriver han för att rättfärdiga sig. Man måste be Gud om kraft att bemästra sina nycker, nåd att behärska sig. Ty faran i dåligt humör ligger just i det, att man blir utom sig och säger bittra och förolämpande ord som — kanske utan att det var meningen — sårar och gör verklig skada.

Det är nödvändigt att lära sig tiga, vänta och säga det man vill ha sagt på ett positivt, optimistiskt sätt. När han blir arg, då är det dags för henne att vara extra tålmodig, ända tills mannens lugn återvänder, och tvärtom. Om kärleken är uppriktig och man bemödar sig om att få den att växa, kommer det sällan hända att båda blir offer för det dåliga humöret samtidigt …

En annan mycket viktig sak: vi måste vänja oss vid att tänka att vi aldrig har hundra procent rätt. Man kan till och med påstå att i angelägenheter om vilka man kan ha olika mening, är det så att ju mer vi anser oss ha alldeles rätt, desto mera tvivelaktigt är det att vi har det. Om vi resonerar på det sättet, blir det lättare för oss att ändra oss och om nödvändigt att be om förlåtelse, vilket är det bästa sättet att avsluta ett bråk och återupprätta frid och kärlek. Jag vill inte uppmuntra någon till att gräla, men det är rimligt att vi då och då gör det och särskilt med dem som vi älskar, eftersom vi bor tillsammans. Vi kommer knappast hamna i bråk med någon i Långtbortistan. Med detta vill jag säga att dessa små bråk makarna emellan, så länge de inte förekommer ofta — och man bör se till att de inte gör det — inte är ett tecken på bristande kärlek utan till och med kan bidra till att fördjupa kärleken.

Ett sista råd: föräldrar bör aldrig gräla inför barnen. För att lyckas med det räcker det att komma överens om det, med ett ord, en blick, en gest. Låt dem gräla senare, i en lugnare ton, om de inte är i stånd att låta bli. Atmosfären inom familjen måste präglas av att makarna håller sams, för det är en förutsättning för att barnen skall kunna få en djup och verkningsfull uppfostran. Barnen måste i föräldrarna kunna se exempel på hängivelse, uppriktig kärlek, ömsesidig hjälp och förståelse. Vardagens små obetydliga stridigheter får inte skymma för barnen föräldrarnas ömsesidiga kärlek.

Ibland tar vi oss själva på alltför stort allvar. Alla blir då och då arga, ibland därför att det är berättigat, andra gånger eftersom vi inte förstår att tukta oss själva. Det väsentliga är att visa att dessa förargelser inte ändrar på tillgivenheten och att familjeintimiteten återställs med ett leende. Med ett ord, föräldrarna skall leva i kärlek till varandra och till sina barn, för på så vis visar de sin kärlek till Gud.