Texter på ämnet

För att nu övergå till ett annat ämne: Kan Ni beskriva Kyrkans nuvarande situation? Vilken roll spelar de tendenser som brukar beskrivas som ”progressiva” och ”konservativa” i vår tid?

Som jag ser det, kan Kyrkans nuvarande situation ur den teologiska synvinkeln betecknas som positiv och på samma gång känslig, som i alla tillväxtkriser. Den är positiv eftersom det inte råder någon tvekan om att Andra vatikankonciliets teologiska rikedomar har fört Kyrkan, dvs. hela Guds prästerliga folk, in i ett nytt och mycket hoppingivande skede som innebär förnyad trohet mot den gudomliga frälsningsplan som den fått sig anförtrodd. Det är också ett känsligt ögonblick eftersom de teologiska slutsatser man kommit fram till inte är så att säga av abstrakt eller teoretisk karaktär. Det handlar om en högst levande teologi, dvs. en teologi som leder till omedelbara och direkta tillämpningar på de pastorala, asketiska och kyrkorättsliga områdena och de berör på djupet den kristna gemenskapens inre och yttre liv — liturgin, hierarkins organisation, former för apostolatet, läroämbetet, dialog med världen, ekumenik osv. Därigenom berör denna teologi också mycket djupt de troendes kristna liv och till och med deras samvete.

Båda aspekter berör oss på djupet: dels den kristna optimismen, dvs. den glädjerika vissheten om att den Helige Ande kommer att låta den lära med vilken han har berikat Kristi brudgum bära frukt, och dels klokheten hos dem som studerar och styr, eftersom brist på sans och eftertanke i arbetet med dessa frågor riskerar att orsaka särskilt stor skada i denna tid.

Vilken roll de tendenser som ni kallar för konservativa och progressiva spelar för ögonblicket är det svårt för mig att ha en uppfattning om, eftersom jag alltid har ansett det vara olämpligt, och ifrågasatt om det ens är möjligt, att göra förenklingar eller kategoriseringar av detta slag. Dylika indelningar tycks mig i slutändan härröra från en uppfattning som anser att allt framåtskridande, vare sig det gäller den kristna läran eller Guds folks liv, endast kan vara frukten av en dialektisk spänning. Ibland överdriver man dessa indelningar till oförnuftiga ytterligheter och man försöker upprätthålla dem på ett konstlat sätt som om teologerna — och kristna i allmänheten — vore dömda att alltid samla sig kring motsatta poler. Jag för min del vill hellre tro av hela min själ att framsteget är den Helige Andes verk, han som blåser vart han vill och över vem han vill.

Hur ställer sig Verket till Andra vatikankonciliets deklaration om religionsfrihet, särskilt till deklarationens tillämpning i Spanien, där det s.k. ”Castiella-lagförslaget” fortfarande väntar på att bli antaget? Och vad har ni att säga om den s. k. ”traditionalismen” som Opus Dei ibland har anklagats för?

Traditionalism? Opus Dei tillhör varken högern, vänstern eller mitten. Jag försöker att som präst efterlikna Kristus, som på korset sträckte ut båda armarna, inte bara en. Jag plockar fritt från alla grupper det som verkar vara gott och som hjälper mig att hålla mitt hjärta och mina armar öppna mot mänskligheten. Varje medlem av Opus Dei är helt och hållet fri att inom ramen för den kristna tron bilda sina egna uppfattningar.

När det gäller religionsfrihet, har Opus Dei från och med sitt grundande aldrig utövat någon form av diskriminering. Vi arbetar och lever i samförstånd med alla, för vi ser i varje person en själ som måste respekteras och älskas. Detta är inte bara tomma ord. Vårt Verk är den första katolska organisation som fick tillstånd av den Heliga stolen att som medarbetare ta in både icke-katoliker och icke-kristna. Jag har alltid försvarat det individuella samvetets frihet. Jag förstår mig inte på våld. Enligt min åsikt kan våld varken övertyga eller segra. Misstag eller fel kan övervinnas genom bön, Guds nåd och reflektion, aldrig med tvång, alltid med kärlek. Därmed förstår Ni att konciliets lära i detta ämne endast kan göra mig glad.

När det gäller det konkreta lagförslag som Ni nämner, är det inte min sak att ta ställning till det, utan det är Kyrkans hierarki i Spanien, tillsammans med katolikerna i landet, som skall göra det. Det är de som skall tillämpa konciliets anda på det konkreta fallet.