Texter på ämnet

Med ditt inbilska sätt framstår du som besvärlig och otrevlig, du gör dig löjlig och, vad värre är, du förtar verkan av ditt arbete som apostel.

Glöm inte att även medelmåttor kan synda genom att vara mästrande.

Man sade till mig att du har "charm", en särskild talang för att föra med folk på din väg.

Tacka Gud för denna gåva: att vara ett redskap för att leta efter redskap.

Kom igen! Förlöjliga honom. Säg till honom att hans uppfattning inte längre är modern. Det är otroligt att det fortfarande finns folk som envisas med att påstå att det bästa fortskaffningsmedlet är häst och vagn … Det är vad jag tycker om dem som vill återuppliva Voltaires pudrade peruk från 1700-talet eller 1800-talets diskrediterade liberalism.

Se till att folk som umgås med dig inte utbrister, som en viss person med fog gjorde: "De där ärbara människorna står mig ända upp i halsen!"

I apostoliskt arbete får man inte förlåta olydnad eller falskhet. Kom ihåg att enkelhet varken är oförsiktighet eller indiskretion.

Lägg av dig den självgoda min som isolerar dig från människorna i din omgivning. Lyssna. Tala enkelt. Det är bara så som ditt apostoliska arbete kommer att växa i omfattning och fruktbarhet.

Ord som du sagt vid rätt tillfälle till en vän som tvekar, ett vägledande samtal som du lyckades inleda vid rätt tillfälle, ett professionellt råd som förbättrat hans akademiska arbete, den diskreta indiskretion genom vilken du visar honom oanade horisonter för hans iver … Allt detta är det förtroliga samtalets apostolat.

"Måltidens apostolat": det är patriarkernas gästfrihet tillsammans med den broderliga värmen i Betania. När man utövar sådant apostolat, kan man nästan tycka sig skymta Jesus vid hedersplatsen, som hemma hos Lasaros.

Folkliga fester och seder måste kristnas på nytt. Det är viktigt att undvika att offentliga tillställningar blir antingen barnsliga eller hedniska.

Be Herren om att det skall finnas folk som kan engagera sig i det angelägna arbete som vi skulle kunna kalla "underhållningens apostolat".

Du skriver översvallande om "brevskrivandets apostolat": "Jag vet inte hur jag skall fylla papperet och skriva om saker som kan vara till nytta för den som får brevet. När jag börjar skriva ber jag min skyddsängel och säger att om jag nu skriver, så är det för att det skall vara till någon nytta. Och även om jag bara säger dumheter så kan ingen ta ifrån mig - eller honom - den tid jag tillbringade med att be om det som jag vet att den jag skriver till behöver bäst för sin själ."

Det är mycket mänskligt att inte uppskatta billiga saker. Det är därför som jag har rått dig att utöva "ingenting-till-skänks-apostolat".

Avstå aldrig från att kräva vad som är rätt och rimligt för ditt arbete, om ditt yrke är instrumentet för ditt apostolat.