Texter på ämnet

Du vill aldrig "se sanningen i vitögat". Ibland av artighet. Vanligtvis för att inte förstöra stämningen för dig själv. Ibland för att inte förstöra den för andra.

Men alltid av feghet.

Om du är rädd för att gå till botten med saker och ting, kommer du aldrig att bli en omdömesgill människa.

Förvirring. Jag hörde att ditt goda omdöme vacklade. Och för att du skulle förstå mig skrev jag till dig: Djävulen har ett mycket fult ansikte, och eftersom han är medveten om det, undviker han att visa sig så att vi ser hornen. Han brukar inte gå någon till mötes rakt framifrån.

Hur ofta klär han inte ut sig, i ädelmod och rentav i andlighet!

Man kan kalla det olika saker: intriger, skvaller, trams, tomt prat, sladder, svek … kanske till och med förtal? gemenhet? När någon som inte är behörig att bedöma andra gör det, är det svårt att undvika att det urartar i rent "kärringprat".

Det är alltför enkelt att som du gör bedöma värdet av apostoliska företag av det man kan se av dem. Enligt samma måttstock borde du föredra hundra kilo kol framför en handfull diamanter.

Du tar på dig apostolatet för att underkasta dig, för att gå upp helt i det, inte för att ålägga någon dina personliga åsikter.