Texter på ämnet

Frihetens innebörd

Vi kommer aldrig att till fullo förstå Jesu frihet, som är ofantlig - oändlig - i likhet med hans kärlek. Men den dyrbara skatt som hans generösa offer utgör måste förmå oss att fråga: "Herre, varför har du givit mig detta privilegium som ger mig möjligheten att följa i dina fotspår men även att förorätta dig?" Då kan vi förstå att ett korrekt bruk av friheten består i att inrikta den mot det goda och att dess inriktning är felaktig då människan som har denna förmåga glömmer det och vänder sig bort från den gudomliga kärleken. Den personliga friheten - som jag försvarar och alltid kommer att försvara av all min kraft - får mig att med säker övertygelse fråga, även om jag är medveten om min svaghet: "Vad förväntar du dig av mig, Herre? Säg det, så att jag kan utföra det frivilligt."

Kristus själv besvarar oss frågan: Veritas liberavit vos, sanningen skall göra er fria. Vad är det för sanning som under hela vår livstid är början och slutet på frihetens väg? Jag skall säga det kortfattat med den glädje och säkerhet som är en följd av förhållandet mellan Gud och de varelser Han skapat: det är vetskapen om att vi är Guds händers verk, att vi är föremål för den heliga Treenighetens särskilda kärlek, att vi är barn till en så upphöjd Fader. Jag ber Herren att Han skall hjälpa oss att vilja inse vidden av allt detta, att glädja oss åt det dag efter dag: om vi gör det, kommer vi att handla som fria människor. Glöm inte det: den som inte vet att han är Guds barn känner inte till den innersta sanningen om sig själv och i hans handlande saknas den självbehärskning och värdighet som kännetecknar dem som älskar Herren över allting annat.

Ni kan vara övertygade om att vi för att förtjäna himlen måste hänge oss frivilligt, genom ett fullständigt, konstant och medvetet beslut. Men friheten räcker inte i sig själv: den behöver en kompass, en vägvisare: Själen kan inte gå utan någon som leder den: därför har den återlösts på så sätt, att den har Kristus till kung, han vars ok är skonsamt och vars börda är lätt (Matt 11:30) och inte djävulen, vars makt förkrossar.

Ta avstånd från deras villfarelse, vilka nöjer sig med ett sorgligt skränande: frihet, frihet! Mycket ofta döljer det sig ett tragiskt slaveri i det ropet: att välja det som är fel befriar inte; det är bara Kristus som befriar oss, eftersom bara Han är Vägen, Sanningen och Livet.

Låt oss ännu en gång fråga oss själva, inför Gud: "Herre, varför har du givit oss den här makten? Varför har du anförtrott oss förmågan att välja eller att förkasta dig? Du vill att vi skall använda oss av denna vår möjlighet på rätt sätt. Herre, vad vill du att jag skall göra?" Och det klara och precisa svaret är: Du skall älska din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.

Ser ni? Friheten får sin verkliga innebörd då den används i den återlösande sanningens tjänst och då den ägnas åt att söka efter Guds oändliga kärlek som gör oss fria från allt slaveri. För var dag som går blir jag allt angelägnare om att med hög röst förkunna denna de kristnas outsinliga rikedom: den frihet som Guds barn får när de förhärligas. Detta är den goda vilja som lär oss att eftersträva det goda efter att ha skilt det från det onda.

Jag skulle vilja att ni mediterade över ett grundläggande faktum som konfronterar oss med vårt samvetes ansvar. Ingen kan välja åt oss. Detta är den högsta graden av värdighet hos människorna: att de i kraft av sitt eget - inte andras -- beslut vänder sig mot det goda. Många av oss har ärvt den katolska tron av våra föräldrar och genom Guds nåd började det övernaturliga livet i vår själ då vi kort efter vår födelse döptes. Men under vårt liv - och varje dag - måste vi förnya vår bestämda avsikt att älska Gud över allting annat. Den är kristen, en sann kristen menar jag, som underkastar sig Guds enda Ords myndighet utan att ställa villkor och som är besluten att stå emot djävulens frestelser med samma attityd som Kristus: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.

Samvetenas frihet

När jag under mina år som präst har talat - eller snarare skrikit - om min kärlek till den personliga friheten, har jag ibland märkt att vissa reagerat med misstro, som om de misstänkte att mitt försvar för friheten skulle kunna utgöra en fara för tron. Sådana klenmodiga personer behöver inte oroa sig. Den enda frihet som är ett övergrepp mot tron är en feltolkad frihet, en frihet utan mål, utan objektiva principer, en frihet som är laglös och oansvarig. Med ett enda ord: lösaktighet. Tyvärr är det vad vissa förespråkar och deras anspråk utgör verkligen ett hot mot tron.

Det är därför som det är oegentligt att tala om samvetsfrihet, om man med det menar att det skulle kunna vara moraliskt rätt för någon att avvisa Gud. Vi har redan sett att det står i vår makt att motsätta oss Guds frälsningsplan. Det står i vår makt, men vi bör inte göra det. Om någon intog den ståndpunkten medvetet skulle han synda genom att bryta mot det första och viktigaste budet: "Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta."

Jag försvarar av all min kraft samvetenas frihet som betyder att ingen rätteligen kan hindra någon från att tillbe Gud. Den legitima längtan efter sanningen måste respekteras. Människan har en allvarlig plikt att söka Gud, att känna Honom och tillbe Honom, men ingen här på jorden får ta sig friheten att ålägga sin nästa att utöva en tro som han saknar. Och på samma sätt kan ingen göra anspråk på att ha rätt att kränka dem som har fått tron från Gud.

Vår heliga moder Kyrkan har alltid tagit friheten i försvar och alltid förkastat fatalism, såväl i dess gamla som dess modernare versioner. Hon har påpekat att varje människa är herre över sitt eget öde, på gott och ont: och de som har gjort vad gott är, kommer att gå till det eviga livet; och de som har gjort vad ont är, till den eviga elden. Denna fruktansvärda förmåga som du och jag och alla andra äger verkar alltid tankeväckande och avslöjar samtidigt vår värdighet. Synden är i så hög grad ett frivilligt ont att den inte på något sätt skulle kunna vara synd om den inte hade sin början i viljan. Detta påstående är så uppenbart att de få lärda och de många okunniga som befolkar världen är överens om det.

Jag upplyfter ånyo mitt hjärta för att tacka Gud min Herre, för ingenting hade hindrat Honom från att skapa oss utan förmågan att synda, med en oemotståndlig dragning mot det goda, men Han ansåg att hans tjänare skulle vara bättre sådana om de tjänade Honom frivilligt. Hur stor är inte vår Faders kärlek och barmhärtighet! När jag tänker på dessa tecken på hans gudomliga dårskap gentemot sina barn skulle jag vilja ha tusen munnar och tusen hjärtan för att ständigt prisa Gud Fader, Gud Son och Gud helig Ande. Tänk på att den Allsmäktige som genom sin försyn styr världsalltet inte vill ha tvångsarbetare utan fria barn. I själen på var och en av oss - även om vi föds proni ad peccatum, med en böjelse mot synden, till följd av våra urföräldrars syndafall - har Han lagt en gnista av sitt oändliga förnuft, en böjelse gentemot det goda, en längtan efter varaktig frid. Och Han får oss att förstå att vi uppnår sanningen, lyckan och friheten när vi ser till att detta det eviga livets frö gror inom oss.

Rättvisan och kärleken till friheten och sanningen

Redan när jag var barn - sedan jag haft öron att höra med, som den heliga Skrift uttrycker det - hörde jag det ropas om den sociala frågan. Det är inget särskilt med det, för ämnet är gammalt och har alltid varit aktuellt. Det uppstod förmodligen redan första gången som människor organiserade sig på något sätt och skillnaderna i ålder, intelligens, arbetsförmåga, intressen och personligheter blev tydligare.

Jag vet inte om det oundvikligen måste finnas olika samhällsklasser; det är under alla omständigheter inte min uppgift att tala om sådana ämnen, allra minst här, i detta kapell, där vi har samlats för att tala om Gud - jag skulle helst aldrig tala om någonting annat i hela mitt liv - och för att samtala med Gud.

Tyck som ni vill i alla de frågor som Försynen låter människorna diskutera fritt och legitimt. Som en Kristi präst är jag emellertid skyldig att verka på ett högre plan och påminna er om att vi under alla omständigheter inte får upphöra att utöva dygden rättvisa, på ett heroiskt sätt, om så skulle behövas.

Vi är skyldiga att försvara alla människors personliga frihet, medvetna om att Jesus Kristus har utverkat den friheten åt oss; om vi inte handlar så, med vilken rätt skulle vi då kräva frihet för oss själva? Vi måste även sprida sanningen, för veritas liberabit vos, sanningen gör oss fria, medan okunskapen förslavar. Vi måste stödja alla människors rätt att leva, att äga det nödvändiga för ett värdigt liv, att arbeta och vila, att välja stånd, att bilda familj, att sätta barn till världen inom äktenskapet och att utbilda dem, att leva rofyllt då de är sjuka eller gamla, att ha tillgång till kultur, att gå samman med andra medborgare för att uppnå legitima mål och framför allt, att känna och älska Gud med full frihet, för samvetet - om det är välformat - kommer att i alla ting upptäcka Skaparens spår.

Just därför är det nödvändigt att upprepa - jag lägger mig inte i politik, jag hävdar Kyrkans lära - att marxismen är oförenlig med den kristna tron. Finns det något som strider mer mot tron än ett system som grundar allt på att slita Guds älskande närvaro ur själarna? Ropa det mycket högt, så att era röster hörs tydligt: för att utöva rättvisan har vi inget som helst behov av marxismen. Tvärtom, genom att föreslå uteslutande materialistiska lösningar som bortser från fredens Gud, hindrar denna allvarligt felaktiga lära människorna från att uppnå lycka och samförstånd. I kristendomen finner vi det goda ljus som alltid besvarar alla problem: ni behöver bara anstränga er uppriktigt för att vara katoliker, non verbo neque lingua, sed opere et veritate, inte med tomma ord utan med handling och sanning. Tala ut, om ni får tillfälle till det - se till att få det, om det behövs - utan att tveka och utan rädsla.