Texter på ämnet

Den egna svagheten som medel för att se klart

Om ni gör en modig samvetsrannsakan i Guds närvaro, kommer ni - liksom jag själv - att dagligen märka att ni tyngs av ett stort antal fel. När man, med Guds hjälp, kämpar för att göra sig kvitt dem har de inte någon avgörande betydelse och man kan besegra dem, även om det verkar som att man aldrig lyckas rycka upp dem med roten helt och hållet. Trots dessa svagheter kommer du dessutom att bidra till att åtgärda andra människors stora brister, om du anstränger dig för att besvara Guds nåd. Då du erkänner att du är lika svag som de - att du skulle kunna begå alla tänkbara fel och förskräckligheter - kommer du att vara mer förstående, och mildare, men samtidigt mera krävande, för att vi alla skall komma att besluta oss för att älska Gud av hela vårt hjärta.

Vi kristna, Guds barn, måste bistå våra medmänniskor och ärligt göra just det som hycklarna ondsint viskade till vår Herre: du ser inte till personen. Det vill säga att vi helt och hållet skall vägra att göra åtskillnad mellan olika personer - alla människor angår oss! - även om vi självfallet bör börja med att ägna oss åt de personer som Gud av en eller annan anledning - även av skäl som ytligt sett kan verka vara rent mänskliga - har satt vid vår sida.

Det viktigaste apostolat som vi kristna skall bedriva i världen, det bästa vittnesbördet på vår tro, är att bidra till att man inom Kyrkan skall kunna leva i en anda av äkta kärlek. Om vi inte älskar varandra på riktigt, om det förekommer angrepp, förtal och gräl, vem kommer då att känna sig dragen till dem som hävdar att de förkunnar Evangeliets glada budskap?

Det är mycket enkelt, mycket moderiktigt, att med en läpparnas bekännelse hävda att man älskar alla varelser, troende och icke-troende. Men om den som talar så behandlar sina bröder i tron illa, tvivlar jag på att det i hans uppträdande finns något annat än hycklande tomt prat. Däremot, om vi med Kristi Hjärta älskar dem som i likhet med oss är barn till samme Fader, är förenade med oss i en och samma tro och är arvingar till samma hopp, vidgas vår själ och den upptänds av längtan efter att alla skall närma sig vår Herre.

Jag påminner er om de krav som kärleken till nästan ställer, och någon kanske tycker att just denna dygd saknades i det jag nyss sade. Det är alls inte sant. Jag kan, med en helig stolthet och utan falsk ekumenism, försäkra er om att jag fylldes av glädje när man under Andra Vatikankonciliet med förnyad kraft uttryckte sin strävan efter att föra Sanningen till dem som går längs andra vägar än den enda Vägen, Jesu väg, för önskan att alla skall frälsas förtär mig.

Ja, jag blev mycket glad, även för att jag åter fick bekräftelse för det apostolat som Opus Dei har en sådan förkärlek för, apostolatet ad fidem, som inte förkastar någon och som tar emot såväl icke-kristna som ateister och hedningar för att de, där det är möjligt, skall kunna ta del av vår förenings (*) andliga rikedomar. Detta apostolat har en lång historia av lidande och lojalitet som jag har berättat om vid andra tillfällen. Därför upprepar jag utan fruktan att jag anser det vara en falsk och hycklande iver som får somliga att behandla dem som befinner sig långt borta väl, medan de trampar på eller föraktar dem som delar vår gemensamma tro. Jag tror därför heller inte att man verkligen bryr sig om de fattigaste om man samtidigt plågar dem man lever tillsammans med; om man är likgiltig inför deras glädjeämnen, sorger eller besvikelser; om man inte anstränger sig för att förstå eller ha överseende med deras brister, under förutsättning att det inte rör sig om saker som förolämpar Gud.

(*) Msgr Escrivá de Balaguer kallar Opus Dei förening, eftersom institutionen upprättades som personalprelatur först år 1982. Det är emellertid skäligt att påpeka att msgr Escrivá de Balaguer redan på 1930-talet hade förutsett att den juridiska form som Opus Dei skulle ha stod att finna bland institutionerna av personlig och sekulär jurisdiktion; att han ledde Opus Dei mot denna juridiska lösning; och att han före sin bortgång år 1975 redan hade förberett den.

Blir ni inte rörda av att höra hur Aposteln Johannes, på sin ålders höst, ägnar större delen av ett av sina brev åt att uppmana oss att handla enligt denna gudomliga lära? Den kärlek som bör förena oss kristna har sin källa i Gud, som är Kärlek. Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Han dröjer vid den broderliga kärleken, för genom Kristus har vi blivit Guds barn: Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi.

Och medan han kraftfullt skakar om våra samveten för att de skall bli mer mottagliga för Guds nåd, insisterar han på att vi har fått ta emot ett underbart bevis på Faderns kärlek till människorna: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Herren tog initiativet, han kom oss till mötes. Han gav oss detta exempel för att vi tillsammans med Honom skulle tjäna våra medmänniskor, för att vi - jag tycker om att upprepa det - generöst skall lägga våra hjärtan på golvet för att andra skall ha någonting mjukt att gå på och deras kamp bli behagligare. Vi bör uppföra oss så, för vi är skapade till att vara barn till samme Fader, denne Fader som inte tvekade att utge sin älskade Son för oss.

Kärleken omfattar alla

Med nästan, säger den helige Leo den Store, skall vi inte bara mena dem som vi är förenade med genom vänskaps- eller släktband, utan alla människor, som vi ju delar en och samma natur med … En enda Skapare har skapat oss, en enda Skapare har ingjutit själen i oss. Vi njuter alla av samma himmel och av samma luft, av samma dagar och samma nätter, och även om vissa är goda och andra onda, vissa rättfärdiga och andra orättfärdiga, är Gud likväl generös och välvillig gentemot alla.

Vi som är Guds barn formas genom att omsätta detta nya bud i praktiken, vi lär oss i Kyrkan att tjäna, inte att bli betjänade, och vi finner krafter för att älska mänskligheten på ett nytt sätt, som alla kommer att märka är en frukt av Kristi nåd. Vår kärlek skall inte förväxlas med en sentimental inställning, och inte heller med enkelt kamratskap eller en något oklar iver att hjälpa andra för att bevisa för oss själva att vi är överlägsna. Den innebär att vi lever tillsammans med vår nästa, att vi vördar - jag insisterar - den Guds avbild som finns i varje människa och ser till att även vår nästa betraktar den, så att han kan vända sig till Kristus.

Att kärleken omfattar alla innebär därför att apostolatet omfattar alla. Det innebär att vi för vår del verkligen sätter i verket Guds stora önskan att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.

Om vi även skall älska våra fiender - jag menar dem som räknar oss till sina fiender: jag anser mig inte vara fiende till någon eller något - har vi desto större skäl att älska dem som bara är långt borta från oss, dem som vi tycker är mindre trevliga, dem som på grund av sitt språk, sin kultur eller sin utbildning förefaller vara våra motpoler.