Texter på ämnet

Så synd att ägna sitt liv åt att slå ihjäl tiden, som är en skatt som Gud givit oss! Det duger inte att komma med ursäkter för att rättfärdiga ett sådant handlande. Må ingen säga: "Jag har bara en talent, jag kan inte uppnå någonting." Även om du bara har en talent kan du handla på ett förtjänstfullt sätt. Så sorgligt att inte göra något användbart och dra verklig nytta av alla de färdigheter, oavsett om de är många eller få, som Gud ger människan för att hon skall tjäna sina medmänniskor och samhället!

När en kristen slår ihjäl sin tid på jorden, riskerar han att slå ihjäl sin himmel - det vill säga då han på grund av sin egoism drar sig tillbaka, gömmer sig, upphör att bry sig om sin omgivning. Den som älskar Gud ger inte bara det han har, den han är, för att tjäna Kristus, han ger sig själv. Han ser inte - med ett simpelt synsätt - sin hälsa, sitt namn eller sin karriär såsom sitt livs mål.

Om vi är sannfärdiga, kommer vi även att vara rättvisa. Jag tröttnar aldrig på att hänvisa till rättvisan, men här kan vi bara beröra några av dess drag för att inte tappa syftet med dessa reflexioner ur sikte, nämligen att bygga upp ett verkligt och äkta inre liv på de mänskliga dygdernas fasta grund. Rättvisa är att ge åt var och en sitt; men jag skulle vilja tillägga att det inte räcker. Oavsett hur mycket någon än är värd, måste man ge mer än så, för varje människa är ett Guds mästerverk.

Den bästa formen av kärlek till nästan är att generöst överträffa de krav som rättvisan ställer. Sådan kärlek brukar förbli obemärkt, men är fruktbar i himlen och på jorden. Det vore fel att tro att uttryck som att inte gå till överdrift eller gyllene medelväg, när de används om moraliska dygder, innebär medelmåttighet, som om man borde sikta mot att göra hälften av vad man skulle kunna göra. Den medelväg vi ombeds sikta mot ligger halvvägs mellan överdrift och brist och är i själva verket ett krön, en topp: det bästa möjliga handlingssättet, det som klokheten visar oss. Men när det rör sig om de teologala dygderna så finns det ingen medelväg. Vi kan inte tro, hoppas eller älska för mycket. Vi är uppmanade att älska Gud gränslöst, med en kärlek som strömmar över på dem som finns i vår närhet i ett överflöd av generositet, förståelse och kärlek till nästan.