Texter på ämnet

Jag vill fortsätta denna stund av samtal inför Herren med en anteckning som jag gjorde för några år sedan och som är fortfarande aktuell. Vad jag då skrev ned var några påpekanden av den heliga Teresa av Avila: ty intet och mindre än intet är allt som är förgängligt och som inte är Gud till behag. Förstår ni nu varför en människa upphör att känna frid och lugn då hon avlägsnar sig från sitt mål, då hon glömmer att Gud har skapat henne för att hon skall bli helig? Ansträng er för att aldrig förlora detta övernaturliga perspektiv, inte ens då ni roar er eller vilar, vilket är lika livsnödvändigt för oss alla som arbetet.

Ni kan nå de högsta höjderna inom era yrken, ni kan uppnå de mest sensationella triumfer som frukt av de fria initiativ ni tar inom era timliga verksamheter, men om ni förlorar den övernaturliga syn som ni bör ha på alla mänskliga aktiviteter, så kommer ni att ha avvikit beklagansvärt från vägen.

Men låt oss återgå till ämnet. Jag sade tidigare att det inte räcker att ni uppnår de mest uppseendeväckande framgångar i samhället, i det offentliga livet eller på det yrkesmässiga planet. Om ni inte tar hand om ert inre liv utan avlägsnar er från Herren, så kommer ni till slut att ha misslyckats fullständigt. Inför Gud, och det är vad som i slutänden räknas, segrar den som kämpar för att leva som en äkta kristen: det finns inget alternativ mittemellan. Därför känner ni många som ur ett mänskligt perspektiv borde vara mycket lyckliga, men vars liv ändå är oroliga och bittra. De verkar vara övermåttan lyckliga, men om man skrapar lite på deras själars yta, upptäcker man en besk smak, bittrare än galla. Det kommer inte att hända någon av oss, om vi verkligen försöker att ständigt göra Guds vilja, att ge Honom ära, att prisa Honom och utsträcka hans rike till hela hans skapelse.

Starka och tålmodiga: fridfulla. Men inte med den fridfullhet som kännetecknar den som köper sitt lugn till priset av att inte bry sig om sina bröder eller om den stora uppgift som åligger oss alla, nämligen att i stort mått sprida det goda över hela världen. Fridfulla för att vi alltid kan bli förlåtna, för att det finns en lösning på allt, utom på döden, och för Guds barn är döden livet. Fridfulla, om det så bara vore för att kunna handla rationellt: den som bevarar sitt lugn är i stånd att tänka, att överväga för- och nackdelar, att sansat granska konsekvenserna av sitt handlande och först därefter handla beslutsamt.

Det är inte den som aldrig har fel som är klok, utan den som förmår korrigera sina fel. Han är klok för att han föredrar att hellre ha fel tjugo gånger än att bekvämt avstå från att handla. Han handlar inte överilat eller absurt våghalsigt, men tar på sig den risk som är förknippad med varje beslut och avstår inte från att söka det goda av rädsla för att misslyckas. I våra liv möter vi balanserade, objektiva kamrater som behärskar sina passioner och inte låter vågskålen väga över till sin egen fördel. Vi litar nästan instinktivt på sådana personer, eftersom de handlar alltid väl, hederligt, utan förmätenhet eller teatraliska gester.

Den här kardinaldygden är oundgänglig för en kristen; men klokhetens yttersta mål är inte att uppnå samförstånd i samhället eller att undvika konflikter. Dess grundläggande motiv är att Guds vilja skall uppfyllas, och han vill att vi skall vara enkla utan att vara barnsliga, att vi skall vara sanningens vänner, men aldrig naiva eller lättsinniga. Den kloke samlar kunskap och den kunskapen är kunskapen om Guds kärlek, som är den slutgiltiga kunskap som kan frälsa oss och föra frid och förståelse till alla människor och det eviga livet till varje själ.

Dagens läsning visar oss Daniel mitt bland hungriga lejon. Utan pessimism - jag påstår inte att det var bättre förr, för varje tid har sina goda och dåliga sidor - tänkte jag på att det även nuförtiden går många lejon lösa och att det är en sådan miljö vi har att leva i. Lejon som söker efter någon att sluka: tanquam leo rugiens circuit quaerens quem devoret.

Hur skall vi undvika dessa vilddjur? Det går kanske inte för oss som för Daniel. Jag jagar inte efter underverk, men jag blir hänförd av Guds storhet när han utför dem, och jag förstår att det hade varit enklare att stilla profetens hunger eller att sätta mat framför honom; men han gjorde det inte. Däremot beslutade han att en annan profet, Habackuk, på ett mirakulöst sätt skulle förflyttas från Judéen för att ge honom att äta. Gud hade inte någonting emot att utföra ett stort underverk. Det var nämligen inte Daniels eget fel att han befann sig i lejonkulan, utan en följd av djävulens följeslagares orättvisa, av att han var en Guds tjänare som förstörde avgudabilder.

För vår del skall även vi - inte genom att utföra spektakulära stordåd, utan genom att leva ett normalt, vardagligt, kristet liv och genom att så frid och glädje - förstöra många avgudabilder: avgudabilder som tar sig form i oförståelse, orättvisa och okunskap, i den tro att människan i sig är tillräcklig, vilket gör att man arrogant vänder Gud ryggen.

Var inte rädda, frukta ingen skada, även om ni arbetar under fruktansvärda omständigheter, värre än dem Daniel befann sig i omgiven av rovdjur i gropen. Guds hand har inte förlorat sin styrka och vid behov kommer han att utföra underverk. Var trogna! Var kärleksfulla, medvetna och glada i er trohet gentemot Kristi lära, övertygade om att vår tid inte är värre än forna tider och att Herren ständigt är densamme.

Jag kände en gammal präst som - leende - sade om sig själv: jag är alltid lugn, lugn. Och det måste även vi alltid vara, mitt i världen, omgivna av hungriga lejon men utan att förlora friden: lugna. Med kärlek, tro och hopp, utan att någonsin glömma att Herren, om det är lämpligt, kommer att göra många underverk.