Texter på ämnet

Måttfullhetens frukter

Måttfullhet innebär självbehärskning. Allt vad vi erfar till kropp och själ måste inte få fria tyglar. Man får inte göra allt det som man kan göra. Det kanske är bekvämast att låta sig dras med av det som man kallar naturliga impulser, men vid denna vägs ände möter man bara sorg, isolering och sitt eget elände.

Somliga vill inte neka magen, ögonen eller händerna någonting; de vill inte lyssna till den som råder dem att leva ett rent liv. Fortplantningsförmågan - som är ädel och gör att man kan delta i Guds skapande kraft - använder de på ett oordnat sätt, som ett instrument i egoismens tjänst.

Jag har emellertid aldrig tyckt om att tala om orenhet. Jag föredrar att betrakta måttfullhetens frukter och se människor som är verkliga människor, som inte är bundna vid saker som glimmar men saknar värde, som det krimskrams skator samlar på. Sådana människor kan klara sig utan det som skadar själen och de inser att uppoffringen bara är skenbar: genom att leva så - genom att acceptera uppoffringen - befrias de från mycket slaveri och kommer till sist att i djupet av sina hjärtan njuta av all Guds kärlek.

Då får livet tillbaka de nyanser som bristen på måttfullhet suddar ut: man blir i stånd att bry sig om andra, att dela med sig åt alla av det man har, att ägna sig åt stora uppgifter. Måttfullheten gör människan sober, anspråkslös och förstående; den ger henne en naturlig tillbakadragenhet som alltid är tilldragande. I det uppförandet märks att det är förståndet som styr. Måttfullhet innebär inte begränsning, utan storhet. Den som inte är måttfull är berövad så mycket mer, för en sådan människa avsäger sig sitt eget hjärta för att följa efter den som ringer i första bästa skälla.

Man kan säga att vår Herre, inför det uppdrag han fått av Fadern, lever för dagen, såsom han rådde människor till i ett av de mest suggestiva uttalanden som han gjorde då han undervisade: Bekymra er inte för hur ni skall få mat att leva av eller kläder att sätta på kroppen. Livet är mer än födan, och kroppen mer än kläderna. Tänk på korparna, de varken sår eller skördar, de har varken förrådskammare eller lador, men Gud föder dem. Och hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna? … Tänk på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står ute på ängen och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga?

Om vi förtröstade mer på Guds försyn, säkra - med en stark tro! - på detta dagliga skydd som aldrig fattas oss, hur mycken oro och hur många bekymmer skulle vi då inte bespara oss. Mycket av den oro skulle försvinna, som med Jesu ord är kännetecknande för hedningar, för världsliga människor, personer som saknar övernaturligt perspektiv. Jag skulle, med en väns, prästs och faders förtrolighet, under alla omständigheter vilja erinra er om att vi genom Guds barmhärtighet är barn till denne allsmäktige Gud vår Fader som är i himlen och samtidigt i vårt hjärtas innersta; jag skulle vilja prägla in med eldskrift i era sinnen att vi alla har skäl att vandra på denna jord med optimism, att lösgöra oss från alla dessa ting som verkar vara oumbärliga, för er fader vet vad ni behöver! och han kommer att ta hand om det. Tro mig då jag säger att det endast är då som vi kommer att uppföra oss som skapelsens härskare och undvika det sorgliga slaveri som många faller i för att de glömmer bort att de är Guds barn, och jäktar för en morgondag eller ett senare tillfälle som de kanske inte ens kommer att uppleva.

Om ni alltid vill handla som herrar över er själva, råder jag er att lägga ned stor ansträngning på att lösgöra er från allt, utan rädsla, utan fruktan eller misstro. När ni sedan ägnar er åt att uppfylla era personliga plikter, plikter gentemot familjen eller andra …, så använd er hederligt av ärliga världsliga medel och tänk på att tjäna Gud, Kyrkan, era kära, er yrkesuppgift, ert land, hela mänskligheten. Inse att det viktiga inte består i att faktiskt äga det ena eller att sakna det andra, utan i att uppföra sig i enlighet med den sanning som vår kristna tro lär oss: skapade tillgångar är inte någonting annat än just medel. Avvisa därför illusionen att medlen skulle vara någonting definitivt: Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

När någon låter sin lycka kretsa uteslutande kring världsliga ting - jag har bevittnat verkliga tragedier - använder han dem inte på ett förnuftigt sätt utan förstör den ordning som Skaparen i sin vishet har inrättat. Hjärtat känner sig då olyckligt och otillfredsställt och ger sig ut på en vandring präglad av ständigt missnöje och förslavas slutligen redan på jorden, som ett offer för de tillgångar som en gång kanske har förvärvats genom otaliga ansträngningar och försakelser. Men framför allt råder jag er till att aldrig glömma att Gud inte ryms, att han inte bor, i ett hjärta som är nedsmutsat av oordnad, grov och fåfäng kärlek. Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. Låt oss därför förankra hjärtat i den kärlek som kan göra oss lyckliga … Låt oss eftersträva himmelens rikedomar.

Det sätt att lösgöra sig som jag, efter att ha betraktat vårt föredöme, förespråkar är självbehärskning: inte en braskande torftighet som gör väsen av sig, en mask som döljer lättja och försumlighet. Du bör klä dig i överensstämmelse med din ställning, din miljö, din familj, ditt arbete …, som dina kollegor, men för Gud, och eftersträva att ge en äkta och tilldragande bild av ett sant kristet liv. Var naturlig, inte extravagant: jag försäkrar er att det är bättre för er att fela genom att göra för mycket än för lite. Du, hur föreställer du dig vår Herres hållning? Har du aldrig tänkt på den värdighet med vilken han måste ha burit den där tunikan utan sömmar, som förmodligen Jungfru Maria egenhändigt hade vävt? Minns du inte hur han hemma hos Simon beklagar att de inte erbjudit Honom vatten för att tvätta sig innan han satte sig till bords? Han påpekade säkert fariséns brist på artighet för att genom anekdoten understryka sin lära att kärleken syns i små detaljer, men han klargör även att han följer sin omgivnings sociala seder. Därför skall även du och jag anstränga oss för att lösgöra oss från världsliga tillgångar och bekvämligheter, men utan att vara taktlösa och utan att uppträda konstigt.

För mig är ett tecken på att vi känner oss som världens herrar, som Guds trogna förvaltare, att vi vårdar de saker vi använder, att vi bemödar oss om att de skall bevaras, räcka länge, glänsa, tjäna sitt syfte så länge som möjligt och inte slösas bort. I Opus Deis centra kommer ni att finna att inredningen är enkel, hemtrevlig och framför allt ren, för man skall inte missta sig och felaktigt tro att ett hems fattigdom tar sig uttryck i dålig smak eller smuts. Jag förstår emellertid att du, i enlighet med dina möjligheter och sociala eller familjemässiga skyldigheter äger värdeföremål och vårdar dem, med en anda av självtukt och utan att fästa dig vid dem.

För många - mer än 25 - år sedan besökte jag ett soppkök för fattiga som inte hade mer att äta under dagen än det mål mat som de bjöds på där. Det var en stor lokal där serveringen ombesörjdes av en grupp goda kvinnor. Efter den första utdelningen kom andra tiggare för att få det som blivit över, och i denna andra grupp fanns det en som drog min uppmärksamhet till sig: han ägde en sked av tenn! Han tog försiktigt upp den ur fickan, tittade på den lystet, njutningsfullt, och efter att ha ätit upp sin portion tittade han åter på skeden med ögon som nästan ropade: "Den är min!", slickade den ren och stoppade nöjt tillbaka den i sina trasiga kläder. Den där skeden var ju faktiskt hans! Bland sina olycksbröder kunde denne fattige stackare anse sig vara rik.

Vid samma tid kände jag en dam som tillhörde den spanska högadeln. Inför Gud betyder det ingenting: vi är alla lika, alla är vi barn till Adam och Eva, svaga varelser med dygder och brister som kan - om Herren överger oss - begå de värsta brott. Sedan Kristus återlöst oss betyder skillnader i ras, språk eller hudfärg, släkt eller rikedom ingenting, vi är alla Guds barn. Kvinnan som jag talar med er om nu bodde i ett palats som tillhört hennes förfäder, men hon gjorde inte av med två pesetas om dagen för egen räkning. Däremot avlönade hon sitt tjänstefolk väl och resten av sina tillgångar använde hon till att hjälpa behövande, samtidigt som hon själv utstod alla slags försakelser. Den här kvinnan saknade inte många av de ägodelar som många eftertraktar, men personligen var hon fattig, mycket anspråkslös och hade lösgjort sig fullständigt från allt. Förstår ni vad jag menar? Det räcker förresten med att lyssna till Herrens ord: saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.

Om du vill få en sådan anda, råder jag dig att vara måttfull vad gäller dig själv och mycket generös mot andra; undvik onödiga utgifter av lyx, nyck, fåfänga, bekvämlighet …; skapa dig inga behov. Kort sagt, lär dig av den helige Paulus som kunde säga om sig själv att "Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd, jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag genom Honom som ger mig kraft". Och i likhet med Aposteln kommer även vi att vinna i vår andliga kamp, om vi bevarar hjärtat fritt från bindningar.

Alla vi som kommer till trons arena - säger den helige Gregorius den store - tar upp kampen med de onda andarna. Djävlarna äger ingenting i denna värld och eftersom de går i strid nakna, bör även vi kämpa nakna. Om någon som är klädd kämpar med en annan som saknar kläder, kommer han nämligen snart att bli besegrad, för hans fiende har någonting att slita tag i. Och vad är världsliga ting annat än ett slags klädnad?