Texter på ämnet

Hjärtats vishet

Den vars hjärta är vist kallas förståndig, kan man läsa i Ordspråksboken. Vi skulle inte förstå klokheten om vi ansåg den vara liktydig med feghet och brist på djärvhet. Klokhet tar sig uttryck i en ständig benägenhet att handla rätt, att se sina mål klart och att söka de lämpligaste medlen för att uppnå dem.

Men klokhet är inte ett absolut värde. Vi måste alltid fråga oss vad vi skall med klokheten till. Det finns nämligen en falsk klokhet - som vi snarare bör kalla list - som tjänar egoismen, som tar alla resurser i anspråk för att uppnå förvrängda mål. I sådana fall gör klarsyntheten bara att ens benägenhet att göra det onda förvärras och att man förtjänar den förebråelse som den helige Augustinus uttryckte på följande sätt då han predikade inför folket: Är du ute efter att böja Guds hjärta, som alltid är rättvist, för att det skall anpassa sig efter ditt förvridna hjärta? Detta är den falska klokhet som utmärker den som tror att han kan rättfärdiga sig av egen kraft. Var inte självkloka, säger den helige Paulus, för det står skrivet: jag skall göra de visas vishet om intet och de förståndigas förstånd skall jag utplåna.

Sådan hjärtats vishet, sådan klokhet kommer aldrig att bli den köttets klokhet som den helige Paulus talar om, klokheten hos människor som är intelligenta men som inte använder sin intelligens till att söka efter vår Herre och älska Honom. En verkligt klok människa är alltid uppmärksam på Guds ingivelser och genom att lyssna vaksamt erfar hon i sin själ löftet om frälsningen och dess verklighet: "Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn."

Hjärtats vishet leder och styr många andra dygder. Genom klokhet lär man sig att vara modig utan att vara obetänksam. En sådan människa kommer inte med undanflykter (grundade på dolda motiv som beror på lättja) för att undvika de ansträngningar som hör till att leva helhjärtat enligt Guds planer. En klok människas måttfullhet är varken okänslig eller misantropisk; hennes rättvisa är inte hård och hennes tålamod är inte underdånigt.

Om en kristen kämpar för att förvärva dessa dygder, förbereder sig hans själ på att ta emot den helige Andes nåd på ett fruktbart sätt. Därigenom stärks hans goda mänskliga egenskaper av Tröstarens ingivelser i hans själ. Den tredje Personen i den heliga Treenigheten - själens ljuva gäst - skänker sina gåvor: vishet, förstånd, råd, styrka, insikt, fromhet, gudsfruktan.

Sedan erfar man glädje och frid, en glädjefull frid, ett inre jubel som går hand i hand med den mänskliga dygden glädje. När allting verkar störta samman inför våra ögon inser vi att det faktiskt inte är någonting som störtar samman, för du Herre, är min tillflykt. Om Gud bor i vår själ, så är allting annat, oavsett hur viktigt det kan verka vara, oväsentligt och övergående, medan vi däremot består i Gud.

Genom gåvan fromhet hjälper oss den helige Ande att med visshet inse att vi är Guds barn. Och om vi är Guds barn, hur kan vi då vara sorgsna? Sorg är själviskhetens slagg. Om vi vill leva för Gud kommer vi aldrig att sakna glädje, även om vi upptäcker våra fel och vårt elände. Glädjen finner en väg in i vårt böneliv i så hög grad att vi inte kan undgå att brista ut i sång. För vi älskar, och att sjunga hör förälskade till.

Jag kommer åter att tänka på minnena från min ungdom. Vilket bevis på tro gav de inte! Jag tycker mig fortfarande kunna höra den liturgiska sången, andas in doften av rökelse, se tusentals och åter tusentals män, var och en med ett stort vaxljus - som symbolen för deras mänskliga svaghet - men med ett barns hjärta, människor som kanske inte vågade lyfta blicken mot sin Faders ansikte. Märk därför och besinna vilken olycka och sorg det har med sig att du överger Herren. Låt oss därför förnya det fasta beslutet att aldrig skilja oss från Herren för att rusa efter världsliga ting. Låt oss med konkreta föresatser för vårt handlande öka vår törst efter Gud - som skapade varelser som erkänner sin egen hjälplöshet och oavlåtligen söker och ropar efter sin Fader.

Men jag vill återgå till vad jag kommenterade tidigare: vi måste lära oss att vara som barn, vi måste lära oss att vara ett Guds barn. Och samtidigt måste vi överföra till andra denna inställning, som mitt i våra naturliga svagheter kommer att göra oss orubbliga i tron, fruktbara i våra gärningar och säkra på vår väg. Då kommer vi aldrig att tveka: vi kommer i stället att resa oss, oavsett vilket fel vi gör oss skyldiga till, om så det mest motbjudande, och återvända till det gudomliga barnaskapets säkra väg som slutar i Guds öppna famn som väntar på oss.

Vem av er minns inte sin fars armar? Förmodligen var de inte lika milda, ömma och mjuka som era mödrars, men de kraftiga och starka armarna omfamnade oss med värme och trygghet. Herre, tack för de hårda armarna! Tack för de starka händerna! Tack för det ömma och kraftfulla hjärtat! Jag var nästan på väg att även tacka dig för mina fel! Nej, för du önskar dem inte! Men du förstår dem, ursäktar dem, förlåter dem.

Detta är den visdom som Gud förväntar sig att vi skall utöva i umgänget med Honom. Detta är verkligen en matematisk vetenskap: att erkänna att man är en nolla… Men vår Fader Gud älskar var och en av oss som vi är - som vi är! Om jag - som bara är en stackars människa - älskar var och en av er som ni är, tänk er då hur väldig Guds kärlek är! Bara vi kämpar, bara vi anstränger oss för att låta vårt liv följa vårt väl formade samvetes angivelser.

Vi har sprungit som hjorten, som längtar efter vattenbäckarna - törstiga, med läpparna spruckna av torka. Vi vill dricka ur denna källa av levande vatten. Utan konstigheter, rör vi oss under hela dagen i denna överflödande och klara källa av friskt vatten som flödar fram till det eviga livet. Ord är överflödiga, för tungan förmår inte uttrycka sig; förståndet har nu blivit stilla. Man resonerar inte, man betraktar! Och själen brister åter ut i sång, en ny sång, därför att den känner och vet att den hela tiden är inför Guds kärleksfulla blick.

Jag talar inte om extraordinära situationer. De är, eller kan mycket väl vara, vardagliga fenomen i vår själ: en kärlekens galenskap, som utan spektakel och utan överdrifter lär oss att lida och att leva, därför att Gud ger oss visheten. Vilket själslugn, vilken frid, vi erfar då vi har slagit in på den smala vägen som leder till livet!

Med de heliga änglarna

Jag ber Herren att vi aldrig någonsin under vår vistelse på denna jord må skilja oss från den gudomlige Vandraren. För den skull bör vi även stärka vår vänskap med de heliga skyddsänglarna. Vi behöver alla mycket sällskap: himmelskt sällskap och jordiskt sällskap. Var hängivna de heliga änglarna! Vänskap är något mycket mänskligt, men också något mycket gudomligt: liksom vårt liv som är både gudomligt och mänskligt. Kommer ni ihåg vad vår Herre säger?: Jag kallar er inte längre tjänare. Jag kallar er vänner. Han lär oss att ha förtroende för såväl dessa Guds vänner som redan bor i himlen som för de människor som lever med oss här på jorden, inklusive de som verkar vara långt borta från Herren, för att leda dem in på den rätta vägen.

Jag skulle vilja avsluta genom att upprepa några ord som den helige Paulus skrev till kolosserna: Från den dag då vi fick höra detta har vi därför ständigt bett för er. Vår bön är att ni skall fyllas med kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och insikt. Vishet, som är frukten av bön, kontemplation och Tröstarens utgjutelse i själen.

För att ni skall kunna leva värdigt Herren och på allt sätt behaga honom med alla slags goda gärningar när ni bär frukt och växer till i kunskapen om Gud. Hans härlighets kraft skall på allt sätt ge er styrka att alltid och med glädje vara uthålliga och tålmodiga, och ni skall tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få ljuset. Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike.