Texter på ämnet

Botgöringsanda

Försöker du redan fatta uppriktiga föresatser? Be Herren att han må hjälpa dig att göra det obekvämt för dig själv av kärlek till Honom; att med naturlighet lägga självtuktens renande väldoft till allt du gör; att förbrukas i hans tjänst utan att ställa till med spektakel, i det tysta, så som den blinkande evighetslampan förtärs i närheten av Tabernaklet. Om du just nu inte kommer på några konkreta sätt att uppfylla de gudomliga uppmaningar som knackar på ditt hjärtas dörr, hör då noga på.

Botgöring är att till punkt och pricka följa det tidsschema du har ställt upp för dig själv, även om kroppen gör motstånd eller förståndet försöker slingra sig undan genom att hänge sig åt overkliga dagdrömmar. Botgöring är att gå upp på utsatt tid. Och att inte skjuta upp, utan ett befogat skäl, den där uppgiften som du tycker är svårare eller mer ansträngande.

Botgöring är att kunna jämka samman dina förpliktelser mot Gud, andra och dig själv genom att vara så krävande gentemot dig själv att du lyckas få den tid som varje uppgift kräver. Du gör bot då du kärleksfullt underkastar dig din böneplan, även om du känner dig utmattad, lustlös eller likgiltig.

Botgöring är att alltid behandla andra ytterst kärleksfullt, till att börja med de dina. Det är att visa största hänsyn mot dem som lider, mot sjuka, mot dem som har det svårt. Det är att tålmodigt besvara besvärliga och störande personer. Det är att avbryta eller ändra våra planer då omständigheterna - andras goda och skäliga behov, framför allt - kräver det.

Botgöring är att med gott humör stå ut med dagens otaliga små motgångar; att inte avbryta en uppgift, även om du för tillfället inte känner samma iver som då du började; att tacksamt äta vad man serverar, utan att vara besvärlig och kräsen.

För föräldrar och, i allmänhet, för dem som skall leda eller utbilda andra, är botgöring att tillrättavisa när man måste, i enlighet med felets art och egenskaperna hos den person som behöver denna hjälp, fri från dum och sentimental subjektivitet.

Botgöringsandan gör att vi inte fäster oss oordnat vid våra storartade skisser över framtida projekt där vi redan har förutsett våra mästerstreck och våra förträffliga penseldrag. Vilken glädje ger vi inte Gud då vi villigt avstår från vårt klotter och kludd och låter Honom lägga till de penseldrag och färger som behagar Honom!

Jag skulle kunna fortsätta att ange en mängd detaljer för dig - nu har jag bara nämnt dem som jag just kom att tänka på - som du kan dra nytta av under dagens lopp för att komma allt närmare Gud och allt närmare din nästa. Jag upprepar, att om jag har nämnt dessa exempel, så är det inte för att jag ringaktar stora botövningar; tvärtom, de är heliga och goda, rentav nödvändiga, när Herren kallar någon att följa den vägen och alltid med den andlige vägledarens godkännande. Men jag måste varna dig för att stora botövningar även är förenliga med svåra fall som högmodet orsakar. Med en ständig önskan att behaga Gud i små personliga strider - som att le när man inte har lust: jag försäkrar er om att det ibland är svårare att le än att bära botband i en timme - är det svårt att ge näring åt högmodet, åt den löjliga naivitet som gör att vi anser oss vara anmärkningsvärda hjältar. Vi skall istället anse oss vara som ett barn som på sin höjd kan ge sin far små presenter som i sig saknar värde, men som tas emot med oändlig glädje.

Måste en kristen då alltid utöva självtukt? Ja, men av kärlek. För den skatt som är vår kallelse har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte från oss. Alltid är vi ansatta, men inte kringrända, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, slagna till marken men inte förlorade. Alltid bär vi med oss i våra kroppar den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i våra kroppar.