Texter på ämnet

Bartimaios tro

Den här gången är det den helige Markus som berättar om hur en annan blind man botades. De kom till Jeriko. Och när han tillsammans med lärjungarna och en stor folkhop lämnade staden, satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimaios, son till Timaios. När den blinde hörde oväsendet från folkmassan frågade han: vad händer? De svarade honom: Det är Jesus från Nasaret. Och då upptändes hans själ av en sådan tro på Kristus att han ropade: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!"

Får du inte lust att också ropa, du som också sitter vid vägkanten, vid denna livets väg som är så kort, du som saknar ljus, du som behöver mera nåd för att bestämma dig för att försöka bli helig? Känner du inte att du är i stort behov av att genast ropa: Jesus, Davids son, förbarma dig över mig! Vilken underbar bönesuck att upprepa ofta!

Jag råder er att uppmärksamt meditera över det som inträffade före undret, så att ni noga inpräntar denna mycket klara tanke: våra stackars hjärtan skiljer sig mycket från Jesu barmhärtiga Hjärta! Den tanken kommer alltid att vara er till nytta, särskilt i stunder av prövningar eller frestelser, men även då stunden är kommen att svara generöst, såväl i små göromål som i frågor som kräver hjältemod.

Många sade åt honom att hålla tyst. Det hände även dig när du kände på dig att Jesus gick förbi dig vid vägkanten. Ditt hjärta slog häftigare och även du började ropa, rörd av en djupt liggande oro. Och dina vänner, vanor, bekvämlighet, din omgivning, kort sagt allt och alla rådde dig: Håll tyst, ropa inte! Varför skall du ropa på Jesus? Stör Honom inte!

Men den stackars Bartimaios lyssnade inte på dem, utan fortsatte med ännu större kraft: Davids son, förbarma dig över mig! Herren, som hade hört honom från första stund, lät honom visa ihärdighet i sin bön. Det gör han med dig också. Jesus hör vår själs första rop, men han väntar. Han vill att vi skall bli övertygade om att vi behöver Honom. Han vill att vi skall be Honom, att vi skall vara envisa, som den där blinde mannen som befann sig vid vägen ut från Jeriko. Låt oss ta efter honom. Även om Gud inte omedelbart beviljar oss det som vi ber Honom om, även om många försöker att avlägsna oss från bönen, skall vi inte upphöra att åkalla Honom.

Varje gång vi i vårt hjärta känner en längtan efter att bli bättre, efter att tjäna Herren på ett generösare sätt, och söker vägledning, en klar ledstjärna för vårt liv som kristna, påminner oss den helige Ande åter om Evangeliets ord: Det är nödvändigt att alltid be och inte ge upp. Bönen är grunden för varje övernaturligt företag; med bönen är vi allsmäktiga och om vi skulle försöka klara oss utan detta medel, skulle vi inte uppnå någonting alls.

Jag skulle vilja att vi i vår betraktelse i dag, en gång för alla, bestämde oss för att sträva efter att bli kontemplativa människor som, på gatan eller i arbetet, för ett ständigt samtal med vår Gud, ett samtal som aldrig skall mattas under dagens lopp. Om vi vill följa lojalt i Mästarens fotspår, är det den enda vägen.

I Apostlagärningarna återges en scen som hänför mig, för den innehåller ett tydligt, ständigt aktuellt exempel: De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Detta är ett ständigt återkommande påstående i skildringen av Kristi första lärjungars liv: Alla dessa höll ihop under ständig bön. Och när Petrus grips för att modigt ha predikat sanningen, bestämmer de sig för att be. I församlingarna bad man ivrigt till Gud för honom.

Bönen var då, som nu, det enda vapnet, det mäktigaste medlet för att vinna i den inre kampens strider: Får någon av er lida skall han be. Och den helige Paulus sammanfattar på följande sätt: be ständigt, tröttna aldrig på att bönfalla.

Jag har aldrig tröttnat på att tala om bön, och med Guds nåd kommer jag aldrig att göra det. På 1930-talet, när jag som då var en ung präst uppsöktes av personer ur alla möjliga livssituationer -studenter, arbetare, friska och sjuka, rika och fattiga, präster och lekmän - som försökte följa Herren på närmare håll, gav jag dem alltid detta råd: Be. Och om någon svarade: "Jag vet inte ens hur jag skall börja", föreslog jag att han skulle försätta sig i Herrens närvaro och ge uttryck för sin oro, sin bedrövelse, med samma klagan: "Herre, jag kan inte!" Och ur dessa ödmjuka och förtroliga samtal tog många gånger ett nära umgänge med Kristus form, ett ständigt samtal med Honom.

Det har gått många år, och jag känner inte till något annat recept. Om du inte anser dig vara förberedd, vänd dig då till Jesus som hans lärjungar gjorde: lär oss att be! Du kommer att erfara hur den helige Ande stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord som inte kan återges, för det saknas lämpliga sätt för att beskriva deras djup.

Vilken fasthet Guds ord måste ge upphov till i oss! Det var inte mitt påhitt, då jag under min prästerliga tjänst upprepade och oförtröttligt fortsätter att upprepa detta råd. Det står nedtecknat i den heliga Skrift, det är där jag har lärt mig det. Herre, jag kan inte vända mig till dig! Herre, lär oss att be! Och då kommer all denna den helige Andes kärleksfulla hjälp - ljus, eld, häftig vind - som tänder lågan och gör så att den förmår orsaka bränder av kärlek.

För vissa är kanske allt detta bekant; för andra nytt; för alla är det mödosamt. Men så länge jag lever kommer jag inte att upphöra att förkunna att det är absolut nödvändigt att vara en bönens människa, alltid!, vid alla tillfällen och under de mest skiftande omständigheter, för Gud överger oss aldrig. Det är inte kristet att se på vänskapen med Gud som uteslutande en sista utväg. Är det normalt att ignorera eller förakta dem man älskar? Självfallet inte. Våra ord, önskningar och tankar går ständigt till dem vi älskar: det är som om de ständigt vore närvarande. Så bör det vara även med Gud.

Om vi söker Herren på det sättet, blir hela vår dag ett enda förtroligt och förtröstansfullt samtal. Jag har sagt och skrivit det många gånger, men jag har ingenting emot att upprepa det, för vår Herre får oss att inse - genom sitt exempel - att detta är det säkraste sättet att handla: ständig bön, från morgon till kväll och från kväll till morgon. När allt går lätt, så säg: Tack, min Gud! När du går igenom en svår period, så upprepa: Herre, överge mig inte! Och denne Gud, som har ett milt och ödmjukt hjärta, kommer inte att glömma våra böner eller vara likgiltig, för han har sagt be så skall ni få, sök, så skall ni finna, bulta, så skall dörren öppnas.

Låt oss därför se till att aldrig förlora vårt övernaturliga perspektiv och se Gud bakom varje händelse: inför det som är trevligt och det som är otrevligt, inför tröst och … då vi är otröstliga till följd av en kär människas död. Det första du gör skall alltid vara att tala med din Fader Gud, att sök Herren som finns i själens centrum. Det är inte något obetydligt, av ringa värde: det är ett tydligt uttryck för ett ständigt inre liv, en äkta dialog av kärlek. Det är ett handlande som inte kommer att ge oss någon psykisk deformation, ty - för en kristen - måste det vara lika naturligt som hjärtats slag.