Texter på ämnet

Vår heliga moder Kyrkan har alltid tagit friheten i försvar och alltid förkastat fatalism, såväl i dess gamla som dess modernare versioner. Hon har påpekat att varje människa är herre över sitt eget öde, på gott och ont: och de som har gjort vad gott är, kommer att gå till det eviga livet; och de som har gjort vad ont är, till den eviga elden. Denna fruktansvärda förmåga som du och jag och alla andra äger verkar alltid tankeväckande och avslöjar samtidigt vår värdighet. Synden är i så hög grad ett frivilligt ont att den inte på något sätt skulle kunna vara synd om den inte hade sin början i viljan. Detta påstående är så uppenbart att de få lärda och de många okunniga som befolkar världen är överens om det.

Jag upplyfter ånyo mitt hjärta för att tacka Gud min Herre, för ingenting hade hindrat Honom från att skapa oss utan förmågan att synda, med en oemotståndlig dragning mot det goda, men Han ansåg att hans tjänare skulle vara bättre sådana om de tjänade Honom frivilligt. Hur stor är inte vår Faders kärlek och barmhärtighet! När jag tänker på dessa tecken på hans gudomliga dårskap gentemot sina barn skulle jag vilja ha tusen munnar och tusen hjärtan för att ständigt prisa Gud Fader, Gud Son och Gud helig Ande. Tänk på att den Allsmäktige som genom sin försyn styr världsalltet inte vill ha tvångsarbetare utan fria barn. I själen på var och en av oss - även om vi föds proni ad peccatum, med en böjelse mot synden, till följd av våra urföräldrars syndafall - har Han lagt en gnista av sitt oändliga förnuft, en böjelse gentemot det goda, en längtan efter varaktig frid. Och Han får oss att förstå att vi uppnår sanningen, lyckan och friheten när vi ser till att detta det eviga livets frö gror inom oss.

Slaveri som slaveri. Om vi under alla omständigheter måste tjäna - vare sig vi medger det eller inte är detta människornas lott - finns det ingenting bättre än att veta att man av kärlek är Guds slav. Från och med det ögonblick då vi inser det, upphör vi att vara slavar och blir vänner, barn. Då inser vi skillnaden. Vi ägnar oss åt världens hederliga göromål med samma passion och engagemang som alla andra, men med frid i djupet av vår själ, med glädje och lugn, även i motgångar: eftersom vi inte förlitar oss på något obeständigt utan på det som består för evigt. Vi är inte barn till en slavinna utan till den fria kvinnan.

Var kommer denna frihet ifrån? Från Kristus, vår Herre. Till den friheten har Kristus befriat oss. Därför lär Han oss: Om nu Sonen befriar er, blir ni verkligen fria. Vi kristna behöver inte be någon att förklara denna gåvas sanna innebörd, för den enda frihet som frälser människan är den kristna friheten.

Jag tycker om att tala om friheten som ett äventyr, för det är så ert och mitt liv utvecklar sig. Vi följer frivilligt - som barn, måste jag upprepa, inte som slavar - den stig som Herren har visat var och en av oss. Låt oss njuta av denna rörelsefrihet som är en gåva från Gud.

Det är frivilligt, utan något tvång, för att jag helt enkelt vill det, som jag väljer Gud. Och jag åtar mig att tjäna, att omvandla min existens till en gåva till andra av kärlek till min Herre Jesus. Denna frihet får mig att förkunna att ingenting på jorden kan skilja mig från Kristi kärlek.

Man kan säga att vår Herre, inför det uppdrag han fått av Fadern, lever för dagen, såsom han rådde människor till i ett av de mest suggestiva uttalanden som han gjorde då han undervisade: Bekymra er inte för hur ni skall få mat att leva av eller kläder att sätta på kroppen. Livet är mer än födan, och kroppen mer än kläderna. Tänk på korparna, de varken sår eller skördar, de har varken förrådskammare eller lador, men Gud föder dem. Och hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna? … Tänk på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står ute på ängen och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga?

Om vi förtröstade mer på Guds försyn, säkra - med en stark tro! - på detta dagliga skydd som aldrig fattas oss, hur mycken oro och hur många bekymmer skulle vi då inte bespara oss. Mycket av den oro skulle försvinna, som med Jesu ord är kännetecknande för hedningar, för världsliga människor, personer som saknar övernaturligt perspektiv. Jag skulle, med en väns, prästs och faders förtrolighet, under alla omständigheter vilja erinra er om att vi genom Guds barmhärtighet är barn till denne allsmäktige Gud vår Fader som är i himlen och samtidigt i vårt hjärtas innersta; jag skulle vilja prägla in med eldskrift i era sinnen att vi alla har skäl att vandra på denna jord med optimism, att lösgöra oss från alla dessa ting som verkar vara oumbärliga, för er fader vet vad ni behöver! och han kommer att ta hand om det. Tro mig då jag säger att det endast är då som vi kommer att uppföra oss som skapelsens härskare och undvika det sorgliga slaveri som många faller i för att de glömmer bort att de är Guds barn, och jäktar för en morgondag eller ett senare tillfälle som de kanske inte ens kommer att uppleva.

Jubilate Deo. Exsultate Deo adiutori nostro. Lova Gud, höj glädjerop till Gud som är vår ende hjälpare. Jesus, den som inte förstår det vet ingenting om kärlek, synd eller elände! Jag är en stackars människa och förstår mig på synder, kärlek och elände. Vet ni vad det innebär att lyftas ända upp till Guds hjärta? Kan ni förstå att en människa kan stå inför Herren, öppna sitt hjärta för Honom och beklaga sig inför Honom? Jag beklagar mig exempelvis när han tar till sig unga människor som hade kunnat tjäna Honom och älska Honom många år till på jorden; jag förstår det inte. Men jag beklagar mig med förtröstan, för jag vet att om jag inte längre skulle stödja mig på Guds armar, skulle jag snubbla direkt. Därför tillägger jag omedelbart, långsamt, medan jag accepterar Himlens planer: må Guds rättvisa och älskvärda vilja ske, uppfyllas, lovas och äras över allting. Amen. Amen.

Det är det handlingssätt som Evangeliet lär oss, det är helig slughet och källan till effektivitet i vårt apostoliska arbete. Det är källan till vår kärlek och den frid som tillkommer oss som Guds barn, den väg genom vilken vi kan sprida tillgivenhet och sinnesfrid till människorna. Det är bara längs denna väg som vi kommer att sluta våra dagar i Kärleken, efter att ha helgat vårt arbete och i arbetet sökt den gömda lyckan i de ting som rör Gud. Vi kommer att uppträda med barns heliga fräckhet och avvisa den falska skam - hyckleriet - som kännetecknar vuxna, som är rädda för att återvända till sin Fader efter att ha upplevt misslyckandet i ett fall.

Jag avslutar med Herrens hälsning som vi hör i dagens Evangelium: pax vobis! Frid åt er alla… Lärjungarna blev glada när de såg Herren, den Herre som följer oss längs vägen till Fadern.

Gud tröttnar inte på att förlåta

Den heliga Skrift påpekar att till och med den rättfärdige faller sju gånger. Varje gång jag läser dessa ord, bävar jag av en kraftig kärlek och smärta. Ännu en gång kommer Herren oss till mötes med denna gudomliga varning, för att tala med oss om sin barmhärtighet, om sin ömhet, om sin mildhet, som aldrig tar slut. Var så säkra: Gud önskar inte vårt elände, men han är inte ovetande om det, utan räknar med just dessa svagheter för att vi skall bli heliga.

Jag bävar av kärlek, sade jag. Jag ser på mitt liv och ärligt ser jag att jag inte är någonting, att jag inte är värd någonting, att jag inte har någonting och att jag inte förmår någonting. Mer än så: jag är intigheten själv, men han är allt och samtidigt är han min och jag hans, för han avvisar mig inte, för han har givit sig själv för min skull. Har ni någonsin betraktat en större kärlek?

Och jag bävar av smärta, för när jag går igenom mitt handlande förskräcks jag av mängden av mina försummelser. Det räcker att jag granskar de få timmar jag varit vaken idag för att jag skall upptäcka stora brister i min kärlek och i mitt sätt att troget besvara nåden. Mitt handlande smärtar mig verkligen, men det berövar mig inte min frid. Jag faller ned inför Gud och förklarar tydligt min situation. Därefter förvissas jag om hans hjälp och hör i djupet av mitt hjärta att han sakta upprepar: meus es tu!; jag visste redan tidigare - och vet - hur du är, framåt!

Det kan inte förhålla sig på något annat sätt. Om vi ständigt försätter oss i Herrens närvaro kommer vårt förtroende att växa då vi märker att hans Kärlek och hans kallelse förblir aktuella: Gud tröttnar inte på att älska oss. Hoppet visar för oss att vi utan Honom inte kan utföra ens den minsta plikt; men med Honom och hans nåd kommer våra sår att läkas; vi kommer att ikläda oss hans styrka för att motstå fiendens angrepp och vi kommer att bli bättre. Sammanfattningsvis: vetskapen om att vi är krus gjorda av billig lera skall framför allt bidra till att stärka vårt hopp på Jesus Kristus.