Texter på ämnet

Om en kristen kämpar för att förvärva dessa dygder, förbereder sig hans själ på att ta emot den helige Andes nåd på ett fruktbart sätt. Därigenom stärks hans goda mänskliga egenskaper av Tröstarens ingivelser i hans själ. Den tredje Personen i den heliga Treenigheten - själens ljuva gäst - skänker sina gåvor: vishet, förstånd, råd, styrka, insikt, fromhet, gudsfruktan.

Sedan erfar man glädje och frid, en glädjefull frid, ett inre jubel som går hand i hand med den mänskliga dygden glädje. När allting verkar störta samman inför våra ögon inser vi att det faktiskt inte är någonting som störtar samman, för du Herre, är min tillflykt. Om Gud bor i vår själ, så är allting annat, oavsett hur viktigt det kan verka vara, oväsentligt och övergående, medan vi däremot består i Gud.

Genom gåvan fromhet hjälper oss den helige Ande att med visshet inse att vi är Guds barn. Och om vi är Guds barn, hur kan vi då vara sorgsna? Sorg är själviskhetens slagg. Om vi vill leva för Gud kommer vi aldrig att sakna glädje, även om vi upptäcker våra fel och vårt elände. Glädjen finner en väg in i vårt böneliv i så hög grad att vi inte kan undgå att brista ut i sång. För vi älskar, och att sjunga hör förälskade till.

Om vi lever våra liv på detta sätt, kommer vi att skänka världen frid. Vi kommer att visa andra att det är attraktivt att tjäna Herren, för Gud älskar en glad givare. Kristna är vanliga människor i samhället, men deras hjärtan svämmar över av den glädje som kommer när man föresätter sig att, ständigt hjälpt av nåden, göra Faderns vilja. Och en kristen känner sig inte som ett offer, mindervärdig eller betvingad. En kristen går med högburet huvud, för han är människa och ett Guds barn.

Vår tro förlänar dessa dygder, som ingen någonsin borde låta bli att odla, deras fulla innebörd. En kristen bör inte ligga någon annan efter i att vara mänsklig. Därför kan den som följer Kristus - inte genom egna förtjänster, utan genom Herrens nåd - förklara för dem som står i deras omgivning vad dessa ibland misstänker men inte riktigt kan inse: att den sanna lyckan, den äkta viljan att tjäna nästan, endast kommer genom vår Återlösares Hjärta, som är perfectus Deus, perfectus homo.

Låt oss vända oss till Maria, vår moder, den mest fullkomliga skapade varelse som någonsin kommit ur Guds hand. Låt oss be henne att göra oss till goda människor så att våra mänskliga dygder, invävda i nådens liv, kan bli vår bästa hjälp åt dem som tillsammans med oss arbetar i världen för alla människors frid och lycka.

Sätt inte den minsta tilltro till dem som framställer dygden ödmjukhet som någonting som förnedrar människan eller dömer henne till evig sorg. Att veta med sig att man är lera som lagats med sinkor är en aldrig sinande källa till glädje, det innebär att man erkänner att man är liten inför Gud: ett barn, en son. Och kan man känna större glädje än den man upplever när man är medveten om att man är eländig och svag men samtidigt vet att man är Guds barn? Varför blir vi människor ledsna? Därför att jordelivet inte utvecklas som vi själva hoppas, därför att vi möter hinder som gör det omöjligt eller svårare för oss att tillfredställa våra önskemål.

Ingenting av allt detta händer när en människa lever av den övernaturliga verklighet som det gudomliga barnaskapet är. Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Som jag alltid brukar upprepa: må de vara ledsna, som envisas med att vägra erkänna att de är Guds barn.

Låt oss avsluta med två böner tagna ur dagens liturgi. De skall stiga mot himlen som pilar ur våra munnar och hjärtan: Allsmäktige Gud, ge oss en sådan kärlek till de heliga mysterierna, att vi för varje dag förs närmare de himmelska tingen. Och vi ber dig Herre, att vi alltid må tjäna dig enligt din vilja. Att tjäna, att tjäna, mina barn, det är vår uppgift: att vara allas tjänare, för att de troendes folk i våra dagar må öka i förtjänst och antal.

Här, i närvaro av Gud som leder oss från Tabernaklet - vad Jesu verkliga närhet stärker! -, skall vi idag meditera över denna ljuva gåva från Gud, hoppet, som fyller vår själ med glädje, spe gaudentes, vi är lyckliga för att - om vi är trogna - väntar oss den Kärlek som aldrig tar slut.

Vi får aldrig glömma att för alla - således för var och en av oss - finns det bara två sätt att leva i denna värld: antingen lever man ett gudomligt liv och kämpar för att behaga Gud, eller så vänder man Gud ryggen och lever ett djuriskt liv som kan vara mer eller mindre upplyst av mänskliga drag. Jag har aldrig fäst någon större vikt vid de låtsashelgon som skryter med att de inte är troende. Jag älskar dem verkligen mycket, så som jag älskar alla människor, mina medbröder; jag beundrar deras goda vilja, som i vissa avseenden kan vara heroisk, men jag har medlidande med dem, för de har den stora olyckan att sakna Guds ljus och värme och den outsägliga lycka som följer av det teologala hoppet.

En ärlig kristen som lever i överensstämmelse med sin tro handlar alltid i Guds närvaro, ur ett övernaturligt perspektiv; han arbetar i denna värld, som han älskar lidelsefullt, djupt försjunken i sina jordiska ärenden men med blicken vänd mot himlen. Den helige Paulus bekräftar det: Sträva efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. Ni har ju dött - från allt världsligt genom dopet -, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.