Texter på ämnet

Tro och ödmjukhet

Nu är det den helige Matteus som berättar om en rörande händelse. En kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år kom bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel. Vilken ödmjukhet! Hon tänkte nämligen: "Får jag bara röra vid hans kläder så blir jag hjälpt." Det saknas aldrig sjuka som ropar, som Bartimaios, med en stor tro, som inte drar sig för att bekänna sin tro med höga rop. Men se, längs Kristi väg finns det inte två likadana själar. Även denna kvinnas tro är stor, men hon ropar inte. Hon närmar sig utan att någon lägger märke till henne. För henne är det tillräckligt att röra vid en liten bit av Jesu kläder, för hon är säker på att hon kommer att bli botad. Knappast har hon gjort det, förrän vår Herre vänder sig om och tittar på henne. Han vet redan vad som händer i hennes hjärta; han har märkt hennes säkerhet: Var inte orolig, min dotter. Din tro har hjälpt dig.

Hon rörde försiktigt vid fållen på hans mantel, närmade sig med tro, trodde och visste att hon hade blivit botad … Om vi vill bli frälsta bör även vi röra vid Kristi klädnad med tro. Ser du hur vår tro skall vara? Ödmjuk. Vem är du, vem är jag, för att förtjäna Kristi kallelse? Vem är vi för att få vara så nära Honom? Han har givit oss ett tillfälle, som han gjorde med den där stackars kvinnan i folkmassan. Och inte bara för att röra vid en liten del av hans klädnad, eller snudda vid kanten, vid bården på hans mantel. Vi har Honom. Han utger sig fullständigt, med sin Kropp, sitt Blod, sin Själ och sin Gudom. Vi äter Honom varje dag, vi samtalar förtroligt med Honom, som man talar med sin far, som man talar med Kärleken. Och detta är sanning. Det är inte fantasier.

Därför säger jag, i likhet med den helige Paulus: Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men jag saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Det saknas inte människor som då de hör dessa ord av hedningarnas Apostel reagerar som vissa av Kristi lärjungar gjorde då vår Herre förkunnade sin kropps och blods sakrament och säger: det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom? Ja, det är en hård lära. För den kärlek till nästan som Aposteln beskriver inskränker sig inte till människokärlek, ett humanitetsideal eller det självklara medlidandet man känner inför andras lidande: den kräver att man utövar den teologala dygden kärlek till Gud och, av kärlek till Gud, kärlek till nästan. Därför upphör kärleken aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna, Kunskapen, den skall förgå… Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.