Texter på ämnet

Tron skall inte bara predikas, den skall i högsta grad praktiseras. Vi kanske ofta känner oss kraftlösa. Låt oss då - och vi läser åter i det heliga Evangeliet - handla som den fallandesjuke pojkens far. Han vill att hans son skall bli räddad, han hoppas att Kristus skall bota honom, men han vågar inte tro på en sådan lycka. Och Jesus, som alltid begär att vi skall tro och som kände till mannens bryderier, hjälper honom på traven: om du kan tro, allt är möjligt för den som tror. Allt är möjligt: vi är allsmäktiga! Men vi måste tro. Mannen känner att hans tro vacklar, han fruktar att hans brist på förtroende skall förhindra hans sons tillfrisknande. Han gråter. Vi skall inte skämmas över sådana tårar: de är frukten av kärlek till Gud, av ångerfull bön, av ödmjukhet. Då utbrast pojkens far gråtande: Herre, jag tror, hjälp min otro!

Och även vi säger det till Honom med samma ord nu, då vi avslutar vår betraktelse. Herre, jag tror. Jag har uppfostrats i din tro, jag har beslutat mig för att följa dig nära. Upprepade gånger under mitt liv har jag bett om din barmhärtighet. Och upprepade gånger har jag även trott det vara omöjligt att du skulle kunna utföra sådana under i dina barns hjärtan. Herre, jag tror! Men hjälp mig att tro mer och bättre!

Och vi vänder även denna bön till den heliga Maria, Guds moder och vår moder, trons Mästarinna: Salig är du som trodde, ty det som Herren har låtit säga dig skall gå i uppfyllelse.

Så handlar vår Gud. När den förlorade sonen återvänder efter att ha gjort av med sina pengar på ett dåligt liv och - framför allt - efter att ha glömt bort sin far, säger fadern: skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. När vi ångerfulla tar vår tillflykt till Gud vår Fader, förvandlar han vårt elände till rikedom; och vår svaghet till styrka. Vad kommer han inte att förbereda åt oss om vi inte överger Honom, om vi umgås med Honom varje dag, om vi säger kärleksfulla ord till Honom som vi sedan bekräftar med våra gärningar, om vi ber Honom om allt och förtröstar på hans allmakt och barmhärtighet? Bara för att hans son återvände efter att ha svikit Honom anordnade han en fest. Vad kommer han då inte att ge oss, om vi alltid har försökt att stå kvar vid hans sida?

Låt oss därför avlägsna minnet av de förolämpningar som har riktats mot oss och de förödmjukelser som vi har fått utstå - även om de varit orättvisa, oartiga och grova - för det anstår inte ett Guds barn att föra ett register för att sedan kunna lägga fram en förteckning över genomlidna oförrätter. Vi får inte glömma Kristi exempel och vår kristna tro byts inte som ett klädesplagg: den kan försvagas, stärkas eller gå förlorad. Med detta övernaturliga liv får tron kraft och själen förfäras då den betraktar hur eländigt och naket det mänskliga är utan det gudomliga. Man ber då om förlåtelse och tackar: min Gud, när jag betraktar mitt stackars liv finner jag ingen anledning att vara fåfäng, och ännu mindre att vara högmodig: jag finner bara oändligt många skäl till att alltid leva ödmjukt och ångerfullt. Jag vet mycket väl att ett liv som tjänare är en människas ädlaste kall.

Jag tycker om att tala om vandring, eftersom vi är resande som styr vår färd mot det himmelska hemmet, vårt fädernesland. Men glöm inte att även om det längs vägen kan finnas särskilt svåra sträckor, även om den någon gång tvingar oss att vada över en flod, eller genomkorsa en liten skog som nästan är ogenomtränglig, är det i regel något vanligt som inte överraskar. Faran ligger i slentrian: att inbilla sig att Gud inte är här, i vart och ett av dessa små ögonblick, för att de är alltför enkla och vardagliga!

De två lärjungarna var på väg mot Emmaus. De var på väg som så många andra som färdades genom den trakten. Och där visar sig Jesus för dem, helt naturligt, och vandrar med dem under ett samtal som ger lindring åt deras trötthet. Jag föreställer mig scenen så att det redan är långt in på kvällen. Det blåser en mild bris. Runt omkring finns fält sådda med vete som redan mognat och gamla olivträd vars grenar är silverglänsande i det matta ljuset.

Jesus går med dem på vägen. Herre, vad stor du är i allt! Men du rör mig ännu mer då du kommer ner till vår nivå för att följa oss, för att söka upp oss, mitt i vår dagliga jäkt. Herre, ge oss en oskuldsfull ande, en ren blick och ett klart sinne så att vi känner igen dig, när du kommer utan något yttre tecken på din härlighet.