Texter på ämnet

Hängivelse av hela hjärtat

Jag måste påminna er om att ni inte kommer att finna lyckan genom att lägga åt sidan era skyldigheter som kristna. Om ni överger dem kommer ni att drabbas av bitande samvetskval och bli olyckliga. Även de mest vardagliga saker som medför lite lycka och som är tillåtna kan då bli bittra som galla, sura som ättika, motbjudande som arsenik.

Var och en av er, jag också, förtröstar på Jesus: Herre, jag föresätter mig att kämpa och vet att du inte förlorar några slag; och jag förstår att om jag någon gång förlorar, så beror det på att jag har avlägsnat mig från dig! Led mig med din hand och lita inte på mig, släpp mig inte!

Ni kanske tänker: Fader, jag är ju så lycklig! Jag älskar visst Jesus Kristus! Ja, även om jag är av lera vill jag bli helig med Guds och hans allraheligaste moders hjälp! Det betvivlar jag inte, jag varnar dig bara med dessa förmaningar för det fall det skulle dyka upp någon svårighet.

Samtidigt måste jag upprepa för dig att den kristnes liv - ditt och mitt - är kärlek. Vårt hjärta är skapat för att älska. Och när man inte ger det ett rent, klart och ädelt föremål att älska hämnas det och dränks av elände. Sann kärlek till Gud - och därigenom även ett rent liv - står lika långt från sinnlighet som från känslolöshet, från varje form av sentimentalism som från likgiltighet eller ett förhärdat hjärta.

Det är en stor olycka att inte ha ett hjärta. De som aldrig har lärt sig att älska ömt är olyckliga. Vi kristna är förälskade i Kärleken: Herren vill inte att vi skall vara torra, stela som livlösa ting. Han vill att vi skall vara genomdränkta av hans kärlek! Den som avstår från mänsklig kärlek för Gud är inte en inbiten ungkarl eller ungmö, som de stackars olyckliga och håglösa personer som har föraktat generositeten i en ren kärlek.

Kyskhet och mänsklig kärlek

Jag har ofta förklarat för er att jag för att upprätthålla umgänget med min Herre även har använt mig - det gör inget att det blir känt - av folkliga sånger som nästan alltid handlar om kärlek: jag tycker verkligen om dem. Herren har valt mig och vissa bland er till att vara helt och hållet hans; låt oss överföra den ädla kärleken i mänskliga sånger till det gudomliga planet. Det gör den helige Ande i Höga Visan; och det har även alla tiders stora mystiker gjort.

Gå igenom dessa verser av den heliga Teresa av Avila: Skall jag fröjdas mina dar,/gläds jag, ty jag har dig kär./Om du lidande begär,/ tills jag dör jag ont fördrar./Säg blott hur, säg när och var./Säg min ljuva kärlek, säg:/Vad vill du göra av mig? Eller den där sången av den helige Johannes av Korset som börjar på ett förtjusande sätt: En herdegosse sörjer alla dagar,/blott främling ibland fröjder som försvinna,/hans tanke har dröjt kvar hos sin herdinna,/det är ett plågat hjärta som här klagar.

När den mänskliga kärleken är ren, inger den mig en enorm respekt, en outsäglig vördnad. Hur kan vi annat än uppskatta våra föräldrars heliga och ädla kärlek, då vi är skyldiga dem en stor del av vår vänskap med Gud? Jag välsignar denna kärlek med båda händerna, och när man frågat mig varför jag säger med båda händerna, har jag alltid omedelbart svarat: "För att jag inte har fyra!"

Välsignad vare den mänskliga kärleken! Men Herren har begärt mer av mig. Och den katolska teologin hävdar att hängivelsen till endast Jesus, och genom Jesus till alla människor av kärlek till himmelriket, är något mer högtstående än den äktenskapliga kärleken, även om äktenskapet är ett sakrament och sacramentum magnum.

Men under alla omständigheter måste var och en på sin plats, med den kallelse som Gud har ingjutit i hans själ - ensamstående, gift, änkling eller präst - anstränga sig för att finkänsligt leva kyskheten, som är en dygd för alla och som av alla kräver kamp, finkänslighet, iver, styrka, den finess som man bara förstår när man befinner sig nära Kristi förälskade Hjärta på korset. Oroa er inte om ni någon gång känner att frestelsen ligger på lur. Det är en sak att känna, en annan att ge sitt samtycke. Med Guds hjälp kan man lätt avvisa frestelsen. Vad man inte på något sätt bör göra är att inleda en dialog med den.

Där vi befinner oss uppmanar Herren oss: Var på din vakt! Inför denna Guds uppmaning bör vi ständigt i vårt samvete stärka en hoppfull längtan efter helighet och omsätta den i handling. Ge mig, min son, ditt hjärta, viskar han i vårt öra. Sluta bygga luftslott, bestäm dig för att öppna din själ för Gud, för det är enbart i Herren som du kommer att finna en verklig grund för ditt hopp och för att göra dina medmänniskor gott. När man inte kämpar med sig själv, när man inte säger bestämt nej till de fiender som finns inuti vår inre befästning - högmodet, avundsjukan, köttets och ögonens begär, självgodheten, den vansinniga lystnaden efter liderlighet -, när denna inre kamp saknas, vissnar de ädlaste ideal som blommorna faller av då solen går upp och sveder gräset, så att blommorna faller av och skönheten förgår. Då kommer minsta svacka att leda till att hopplöshet och sorg rotar sig, som ett påträngande och skadligt ogräs.

Jesus nöjer sig inte med en vacklande efterföljelse. Han begär och har rätt till att vi följer Honom helt och fullt, utan eftergifter inför de svårigheter vi möter. Han kräver fasta och konkreta steg, för vanligtvis duger allmänna föresatser inte till mycket. Oklart definierade föresatser tycker jag liknar bedrägliga illusioner som tystar det Guds kall som vi hör i våra hjärtan; mareldar som varken bränner eller värmer och som försvinner med samma flyktighet som de uppstår.

Därför kommer jag att bli övertygad om att din avsikt att nå målet är ärlig först då jag ser dig följa din väg med beslutsamhet. Gör gott, se över den attityd du vanligtvis intar till det som sysselsätter dig i varje givet ögonblick; var rättvis, just i de miljöer som du vistas i, även om du måste gå böjd under tyngden av dina ansträngningar; sprid glädje i din omgivning, tjäna dina medmänniskor genom din glädje på din arbetsplats, genom att anstränga dig för att avsluta ditt arbete så fullkomligt som möjligt, genom din förståelse, ditt leende och ditt kristna agerande. Och gör allt för Gud, med hans ära i åtanke, med blicken fäst högt upp och en längtan efter det slutgiltiga fädernesland som är det enda mål som är mödan värt.