Texter på ämnet

Det är inte den som aldrig har fel som är klok, utan den som förmår korrigera sina fel. Han är klok för att han föredrar att hellre ha fel tjugo gånger än att bekvämt avstå från att handla. Han handlar inte överilat eller absurt våghalsigt, men tar på sig den risk som är förknippad med varje beslut och avstår inte från att söka det goda av rädsla för att misslyckas. I våra liv möter vi balanserade, objektiva kamrater som behärskar sina passioner och inte låter vågskålen väga över till sin egen fördel. Vi litar nästan instinktivt på sådana personer, eftersom de handlar alltid väl, hederligt, utan förmätenhet eller teatraliska gester.

Den här kardinaldygden är oundgänglig för en kristen; men klokhetens yttersta mål är inte att uppnå samförstånd i samhället eller att undvika konflikter. Dess grundläggande motiv är att Guds vilja skall uppfyllas, och han vill att vi skall vara enkla utan att vara barnsliga, att vi skall vara sanningens vänner, men aldrig naiva eller lättsinniga. Den kloke samlar kunskap och den kunskapen är kunskapen om Guds kärlek, som är den slutgiltiga kunskap som kan frälsa oss och föra frid och förståelse till alla människor och det eviga livet till varje själ.

Så handlar vår Gud. När den förlorade sonen återvänder efter att ha gjort av med sina pengar på ett dåligt liv och - framför allt - efter att ha glömt bort sin far, säger fadern: skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. När vi ångerfulla tar vår tillflykt till Gud vår Fader, förvandlar han vårt elände till rikedom; och vår svaghet till styrka. Vad kommer han inte att förbereda åt oss om vi inte överger Honom, om vi umgås med Honom varje dag, om vi säger kärleksfulla ord till Honom som vi sedan bekräftar med våra gärningar, om vi ber Honom om allt och förtröstar på hans allmakt och barmhärtighet? Bara för att hans son återvände efter att ha svikit Honom anordnade han en fest. Vad kommer han då inte att ge oss, om vi alltid har försökt att stå kvar vid hans sida?

Låt oss därför avlägsna minnet av de förolämpningar som har riktats mot oss och de förödmjukelser som vi har fått utstå - även om de varit orättvisa, oartiga och grova - för det anstår inte ett Guds barn att föra ett register för att sedan kunna lägga fram en förteckning över genomlidna oförrätter. Vi får inte glömma Kristi exempel och vår kristna tro byts inte som ett klädesplagg: den kan försvagas, stärkas eller gå förlorad. Med detta övernaturliga liv får tron kraft och själen förfäras då den betraktar hur eländigt och naket det mänskliga är utan det gudomliga. Man ber då om förlåtelse och tackar: min Gud, när jag betraktar mitt stackars liv finner jag ingen anledning att vara fåfäng, och ännu mindre att vara högmodig: jag finner bara oändligt många skäl till att alltid leva ödmjukt och ångerfullt. Jag vet mycket väl att ett liv som tjänare är en människas ädlaste kall.